Elin Brandell var en kvinnlig journalist i början av 1900-talet, ett så kallat Pennskaft, känd för sina fräna kåserier.
Elin Brandell växte upp i en akademikerfamilj. Fadern, Pontus Henriques, var professor vid KTH i Stockholm. Elin Brandell gick på Wallinska skolan i Stockholm och tog studentexamen 1902. Därefter studerade hon vid Uppsala universitet och avlade en filosofie kandidatexamen 1906. Hon gifte sig 1908 med journalisten Simon Brandell (1860-1925), som hon lärt känna på Dagens Nyheter. De fick en son, Ulf (1910-2003), och en dotter, Barbro (1920-1975) – båda barnen blev journalister.
Elin Brandell anställdes som journalist på Dagens Nyheter 1906 och arbetade på tidningen tills hon pensionerade sig 1937. Hon var verksam i alla dagspressens genrer – som många av de kvinnor som kom att kallas Pennskaft började hon med översättningar och att skriva så kallade C-notiser, hon skrev (fiktiva) polemiska insändare med varierande signaturer, intervjuade dåtida celebriteter och bevakade allt hon sändes ut från redaktionen att göra. I tidningens tre minnesböcker, Ur Dagens Nyheters historia del I-III, beskrivs hon som en föregångskvinna, ”en förstklassig reporter och spirituell kåsör med en personlig stil och uppfattning som väckte beundran även hos den innerst inne strängaste av alla kritikerkategorier: yrkeskollegerna”.
Ungefär samtidigt med Elin Brandell anställdes även andra unga kvinnor på de olika tidningsredaktionerna i Stockholm och snart formerade sig en liten grupp som senare blivit känd som ”Ligan”. Till den hörde förutom Elin Brandell även Ellen Rydelius från Dagens Nyheter, Célie Brunius från Svenska Dagbladet och Elin Wägner, som skrev för Dagens Nyheter och var redaktionssekreterare på veckotidningen Idun. Vid Elin Wägners bortgång skrev Elin Brandell en personlig minnesteckning i Dagens Nyheter, som vittnar om de starka banden mellan de kvinnliga journalisterna i början av seklet. År 1911 skrev gruppen historia då de arrangerade en soaré med syftet att samla pengar för att skapa ett resestipendium för kvinnliga journalister. De spelade in (stum)filmen ”Hon fick platsen” med flera i ”Ligan” som skådespelare. Stipendiet började delas ut 1913.
Mest känd är Elin Brandell för sin skarpa penna, kanske särskilt i de kåserier hon skrev som ”Opolitiska frun” från sent 1920-tal och några år framåt. De utgjorde en uppmärksammad serie där hon från riksdagens pressläktare kommenterade de folkvaldas agerande. Då hade hon redan 1910 som ”Regan” kåserat om en grupp kvinnor i en kort serie med vinjetten ”Lördagsklubben Histam”, där hon skildrade väninnornas samtal om aktualiteter i tiden, exempelvis rösträttskampen och Elin Wägners nya roman Pennskaftet. År 1916 gav hon ut en samling kåserier i bokform, En enkel kvinnas funderingar.
Sommaren 1939 publicerade Elin Brandell en serie berättelser under vinjetten ”Brev till min läkare”, signerade Inga Keine i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning (GHT). Serien kan läsas som ett utkast i tio kapitel till en samtidsroman av den art som fyllde bokhandelsdiskar på 1930-talet, kvinnors berättelser om kvinnors liv. På 1940-talet publicerade hon annars texter som ligger närmare journalistiken, som skriften Kerstin den första, 1940, om Kerstin Hesselgren och hon översatte böcker som England i närbild: hur kvinnorna ser på kriget, 1942.
Elin Brandell avled 1963.
