Estrid Tenggren var översättare, korrekturläsare och slöjdlärare. Hon översatte romaner, fackböcker, bilderböcker och filmmanus och även flera bidrag till antologier och lyrik från många olika språk.
Estrid Tenggren föddes 1906 som Hanna Estrid Borrie. Hon växte upp på Borriegården, som låg närheten av Ystad. Hennes föräldrar var lantbrukarparet Carl Borrie och hans hustru Emma, född Nilsson. Hon gifte sig ung med agronomen Knut Tenggren som var inspektor på den småländska herrgården Tagel. Estrid Tenggren flyttade dit och arbetade som slöjdlärare och med textilhantverk under sin tid i Småland. Hon fick tre söner tillsammans med sin make, men två av dem dog som spädbarn.
Estrid Tenggren bodde kvar på herrgården till 1955 då hon återvände till Skåne utan sin make. De var dock fortfarande gifta. Hon bosatte sig i Lund, där hon fick uppdrag som korrekturläsare på Håkan Ohlssons boktryckeri medan hon fortsatte som slöjdlärare. Estrid Tenggren var i hela sitt liv verksam som översättare vid sidan av sitt övriga yrkesverksamma liv. Cecilia Schwarz skriver i en artikel i Svenskt översättarlexikon att Estrid Tenggren hade ett stort intresse för musik, konst och litteratur, och genom att översätta fick hon utlopp för sitt stora litteraturintresse.
Hon publicerade sina första översättningar i slutet av 1950-talet, och Rainer Maria Rilkes ballad ”Sången om kornetten Christoph Rilkes kärlek och död” är en av dem. Hennes stora intresse för italiensk lyrik ledde till att hon tidigt började välja ut och översätta densamma; hennes första lyrikantologi Jorden och döden utkom 1961. Antologin innehåller bland annat dikter av Pier Paolo Pasolini och Cesare Pavese. Redan 1964 kom hennes andra antologi, Italiensk lyrik, och fyra år senare publicerades den tredje, Elementära tankar. Samtliga diktantologier utkom på Bo Cavefors bokförlag.
Cecilia Schwarz skriver vidare att med Estrid Tenggrens antologier, som hade ett brett urval av italiensk samtidslyrik av flera stora poeter som aldrig tidigare presenterats i Sverige, klev hon in på ett fält av mestadels manliga översättare. Cecilia Schwarz spekulerar kring om det var just därför som flera recensenter inte var så positiva till hennes lyriktolkningar, och menar att Svenska Dagbladets Martha Larsson var den enda som uttryckte sig på ett respektfullt sätt när hon bland annat skrev att översättningarna var ”känsligt utförda”.
Estrid Tenggren fortsatte samarbetet med Bo Cavefors bokförlag och tillsammans med översättarkollegan Eivor Olerup översatte hon under 1970-talet flera böcker från engelska av den nigerianske författaren Wole Soyinka: Röster ur förändringen, 1975, Laglöshetens tid, 1976, och Mannen dog: anteckningar från fängelset, 1977. Wole Soyinka fick Nobelpriset i litteratur 1986.
Under 1970-talet översatte Estrid Tenggren inte bara engelsk prosa utan även poesi från tyska av exempelvis Johannes Bobrowski. Hon tog sig också an verk från italienska som vette åt filosofiska frågor så som Umberto Ecos Den frånvarande strukturen, 1971, om semiotik, och De osynliga städerna, 1978, berättelser i tänkta landskap av Italo Calvino.
Enligt Cecilia Schwarz sågs Estrid Tenggren ofta som en person som kunde karakteriseras som blyg och reserverad, men som också kunde upplevas av dem hon var nära som ”stark, intelligent och diskussionsglad”. När hon i egenskap av översättare till Wole Soyinkas verk blev inbjuden till Nobelfesten 1986, var hon säker på att hon inte ville gå och hon tackade enligt Cecilia Schwarz artikel beslutsamt nej.
I ett personporträtt med Estrid Tenggren som publicerades i Arbetet den 18 oktober 1986 med rubriken ”Estrid, kvinnan bakom årets Nobelpristagare” beskriver hon själv hur hon arbetade som översättare: ”Det gäller att klä av sig själv, utan att språkkänslan går förlorad, ödmjukt vänta på att orden ska lägga sig till rätta.”
År 1972 ärades hon med Sveriges Författarfonds premium till personer för belöning av litterär förtjänst.
Estrid Tenggren avled 1997 i Lund. Hon vilar på Borrie kyrkogård.
