Martha Larsson var Sveriges första kvinnliga fasta utrikeskorrespondent. Från 1947 till 1981 ansvarade hon för Svenska Dagbladets utlandsredaktion i Rom. Hon var även poet, författare och översättare.
Martha Larsson växte upp på gården Sofiedal i Västra Alstads församling i Trelleborgs kommun. Föräldrarna, lantbrukarna Edvard Larsson och Karolina Jönsson, tycks ha accepterat att hon och hennes lillasyster Dagny inte tog över lantbruket utan gick sina egna vägar. Dagny utbildade sig i och för sig till lantmästare, men hennes egentliga karriär var som bildkonstnär. Systrarna ärvde dock Sofiedal 1938 när fadern dog. De behöll gården, vårdade den och levde där tillsammans när de var i Sverige. Dagny och Martha Larsson stöttade och hjälpte varandra genom livets olika skeden. I ett brev från 1996, tre år efter Martha Larssons död, skriver Dagny: ”Vi stod varandra mycket nära, jag har alltid varit omvärvd av hennes stora kärlek och omsorger.”
År 1919, efter fyra års elementarskola i hembyn, fortsatte Martha Larsson studierna i Lunds fullständiga läroverk för flickor. Hon fullföljde läroverkets sjuåriga utbildning och kompletterade slutbetyget från 1926 med en handelsutbildning, vilken gav henne kompetens att skriva maskin, stenografera och sköta korrespondens. Med detta i bagaget fick hon en tjänst vid Allmänna Svenska Elektriska AB, ASEA, i Västerås i januari 1929. Hon blev kvar på ASEA i drygt fyra år, varav cirka två år placerad på företagets kontor i Paris. Under tiden i Paris följde Martha Larsson föreläsningar i journalistik vid stadens École supérieure de journalisme. Skolan var en av världens första journalistutbildningar, grundad år 1899. Den var känd som sekulär och republikansk, och den välkomnade såväl kvinnliga som utländska studenter.
Att journalistbanan lockade Martha Larsson var inte konstigt. Yrket var en av tidens få möjligheter för kvinnor att röra sig fritt i samhället, att tjäna egna pengar och att leva självständigt. De efterlämnade anteckningsböckerna vittnar dessutom om att Martha Larsson redan från ungdomen var en person med skrivarambitioner. Längre reflektioner kring verk av filosofer och författare samsas med egna ställningstaganden. ”Jag älska regler och teorier” noterade hon 15 september 1930, ”men bara när det som finns inom dem är levande och rörligt. Det levande ska själv skapa reglerna. De får ej vara artificiella.” Detta slags produktiva och bestämda spänning mellan teori och praktik, samt det levandes företräde, följde Martha Larsson i kommande gärning som journalist, poet och översättare.
Tjugofem år gammal började Martha Larsson i juni 1933 att arbeta som allmänreporter på Svenska Dagbladet i Stockholm. I januari 1935 blev hon ordinarie medarbetare på tidningen och blev den trogen till pensioneringen. Det är möjligt att tidningen hade en bra personalpolitik, som gjorde att just kvinnor sökte sig till den. På 1930-talet kallades tidningen skämtsamt för ”Svenska Dambladet” eftersom flera kvinnliga journalister fanns på redaktionen, 9 kvinnor att jämföra med 53 män. Tillsammans med sina kvinnliga kolleger, däribland Ven Nyberg, Greta Bolin och Astrid Ljungström, fyllde Martha Larsson spalterna ”Idag” och ”Marginalen” med kåserier. Hon skrev kulturartiklar och artiklar ämnade för kvinnliga läsare, gjorde reportage på sta’n och var en flitig nyhetsreporter. En uträkning visar att Martha Larsson författade över 350 artiklar per år.
Kanske var det hennes arbetsamhet och mångsidighet, inklusive goda språkkunskaper, som gjorde att hon 1947 skickades till Rom som Svenska Dagbladets korrespondent med ansvar för tidningens redaktion i staden. Här bevakade hon brett den politiska, sociala och kulturella utvecklingen i Italien. I sin nyhetsrapportering, kåserier från vardagslivets Rom (under signaturen Charlotta) och i de många initierade och kunniga artiklarna ”under strecket” spred Martha Larsson kännedom om och förklarade italienska förhållanden, vilka i många fall kunde te sig komplicerade från svensk horisont. Genom hennes försorg blev svensk läsekrets bekant med italienska kulturpersonligheter och deras verk, såsom Alberto Moravia, Pier Paolo Pasolini, Federico Fellini, Ettore Scola, Dario Fo, Umberto Eco och många fler. Sammanlagt publicerade hon cirka 2 500 artiklar under sina år i Italien.
För Svenska Dagbladets räkning författade Martha Larsson därtill verser och noveller, men hennes poesi och noveller publicerades också i bokform, i diktsamlingarna I denna cirkel, 1944, Vår fjädervikt är oerhörd, 1948, De svåra orden på t, 1964, och Fjärrkontakter, 1980, samt i novellsamlingen I drömmen var det så, 1946. Recensionerna var genom åren över lag positiva. Debuten beskrevs som årets mest lovande och hennes efterföljande publikationer togs emot med stort intresse.
Martha Larssons lyrik hör till formen hemma i en modernistisk tradition, vilken hon skickligt gjorde bruk av. Hennes dikter har ett direkt tilltal och uttrycker allmänmänskliga existentiella funderingar och grubblerier på ett sätt som gör dem tillgängliga för många. Trots detta är Martha Larsson inte känd i Sverige, hon tillhör en av ”fyrtitalets med orätt bortsmusslade skribenter”, vilket framhölls i en recension från 1948. Kanske hamnade hennes författarskap i skuggan av en mer experimentellt djärv poet som Rut Hillarp? Kanske bidrog de många åren utomlands till ett slags fjärmande från den svenska litterära scenen? När hennes sista diktsamling kom ut 1980 var dock just perspektivet från utlandet som Martha Larssons poesi erbjuder en styrka som framhölls av flera recensenter.
I början av 1980-talet lämnade Martha Larsson Rom för att tillbringa återstoden av sitt liv med systern Dagny i föräldrahemmet Sofiedal. Hon avled 1993, 85 år gammal, och begravdes på Västra Alstads nya kyrkogård.
