Fanny Alving var en i sin samtid mycket uppskattad kåsör och författare.
Fanny Alving var dotter till skutskepparen August Lönn, en tystlåten och kunskapstörstande man som älskade språk och hade fransk grammatik som hobby. Hennes mor var den mer talföra Erika, född Persdotter Jonsson, uppvuxen på Selaön. Paret fick även en son, Rudolf, som dock dog i späd ålder. Familjen flyttade till Traneberg i Stockholm år 1877.
Efter folkskolan blev Fanny Alving elev vid Palmgrenska skolan, vilken var den första skola i Skandinavien som bedrev samundervisning för flickor och pojkar. Utbildningen sågs varken av Fanny Alving själv eller av hennes föräldrar som en entré till en yrkeskarriär utan enbart som en möjlighet att få tillgång till kunskap. Det var, skrev senare hennes berömda dotter Barbro Alving ”den finaste formen av nöjeslystnad”.
Fanny Alving tog studenten som privatist 1893, vilket då var mycket ovanligt för en flicka. Efter utbildning på handelsinstitut blev hon anställd vid grekiska konsulatet i Malmö, men återvände snart till Stockholm där hon fick anställning på Linders teaterbyrå. Där arbetade även Ida Gawell-Blumenthal, senare känd som Delsbostintan. De blev goda vänner. Båda var roade av att skriva. Gemensamt hade de också att de samlat historier från sina respektive hembygder. Fanny lärde sig av mamma Erika att originalen och genierna ofta stod att finna just på landsbygden och inte i städernas bättre salonger.
Då Albert Engström startade skämttidningen Strix 1897 inledde Fanny Alving sin karriär som kåsör under signaturen ”Maja X”, och hon blev både läst och omtalad. Det dröjde dock innan Albert Engström ville inse att en kvinna gömde sig bakom signaturen: ”Så roliga är inte fruntimmer!” lär han ha sagt.
Fanny Alving gifte sig 1898 med byrådirektör Sven Norrman. Tre år senare föddes hennes son Anders och samma år debuterade hon som författare med diktsamlingen Galläpplen och paradisäpplen. Samlingen var illustrerad av Albert Engström, Anders Forsberg och Hilding Nyman. År 1904 utkom Fanny Alvings första roman Brita i Österby. Kritikern och författaren Oscar Levertin var mycket kritisk till den i sin recension i Svenska Dagbladet, inte minst de stycken som handlade om fri kärlek. Fanny Alving tog det mycket hårt. Hon fortsatte att skriva, men i flera år dold bakom pseudonymen Ulrik Uhland.
År 1906 skilde sig Fanny Alving från Sven Norrman. Samma år gifte hon om sig med lektorn och forskaren i nordiska språk Hjalmar Alving. Året därpå föddes dottern Beat-Sofi och år 1909 fick paret Alving sin yngsta dotter Barbro, som skulle bli en känd journalist under signaturen Bang.
Fanny Alving var en produktiv författare och utgav ett tiotal romaner, novellsamlingar, dikter samt satiriska och humoristiska Stockholmsskildringar, huvudsakligen under pseudonym. Hon hämtade motiv och inspiration till de flesta av sina berättelser från sin födelsebygd, Selaön utanför Stallarholmen i Södermanland. År 1918 gav hon ut Josefssons på Drottninggatan, med undertiteln ”en skämtsam detektivroman”, vilket gör att man skulle kunna kalla henne för pionjär inom den genren. Även hennes kåserier gavs ut i bokform och vid slutet av 1920-talet blev hon medarbetare i tidningen Idun. Med undantag för Levertins recension i Svenska Dagbladet fick hon övervägande god kritik. Signaturen ”PGP” i Aftonbladet skrev sammanfattande i samband med hennes 60-årsdag 1934: ”Man läser dem [Fanny Alvings böcker] gärna och utan ansträngning har man blivit en liten smula visare när man lägger dem ifrån sig.”
Fanny Alving var skarpögd och humoristisk. Hon hade en stark kristen tro som hon förmedlade till sina döttrar, men led också av depressioner och svartsyn. 1936 drabbades hon av en psykos och blev tidvis inlagd på mentalsjukhus. Selaön, där hon livet ut behöll sitt föräldrahem, förblev hennes trygghet.
Fanny Alving avled i juni 1955 och ligger begravd vid Ytterselö kyrka.
