Gertrud Sigurdsen är mest känd som socialdemokratiskt statsråd. Hon ansåg själv att hennes största framgång var när riksdagen fattade beslut om alla barns rätt till barnomsorg.

Gertrud Sigurdsen föddes 1923 i Nävekvarn. Fadern var traktorförare och kassör i facket och modern var hemarbetande. I familjen fanns också två syskon som dock var betydligt äldre än hon. Gertrud Sigurdsen gick i söndagsskola, men efter konfirmationen var det Folkets Park som drog mest då hon tidigt fick ett starkt intresse för musik. Som vuxen var hon en hängiven operaälskare.

Gertrud Sigurdsen gick sex år i folkskola och ett halvt år i fortsättningsskola. Familjen hade inte råd med läroverket, men hon antogs till Hermods, bodde hemma och läste per korrespondens. Hon var den första i familjen som tog realexamen och studierna finansierades med inhopp på brukets kontor och i ortens mejeributik. Hon tog också kurser i maskinskrivning, bokföring och stenografi. Senare läste hon in ett studentbetyg i engelska.

År 1939 gick Gertrud Sigurdsen med i den socialdemokratiska ungdomsklubben SDUK (nuvarande SSU), vilket därefter var hennes politiska och sociala hem i 15 år. I boken I en värld av män, 2000, beskriver hon tiden: ”Klasskillnaderna var så påfallande. Ingen tänkte på karriär. Vi var helt inriktade på att bekämpa de orättvisor vi såg runt omkring oss.”

Gertrud Sigurdsen fick sitt första fasta jobb på brukets kontor i Nävekvarn då hon var 18 år. Åren 1943–1949 var hon kontorist och stenograf på olika arbetsplatser i Nyköping och hon skrev också om film i tidningen Folket.

År 1949 började Gertrud Sigurdsen arbeta på Landsorganisationen (LO) i Stockholm. Hon var stenograf och sekreterare hos LO:s första kvinnliga ombudsman, Sigrid Ekendahl. Gertrud Sigurdsen var en erfaren föreningsmänniska när hon kom till LO. Hon hade kunskap i mötesteknik, hon kunde tala på möten och hon fick ganska snart ersätta sin chef vid kurser och föredrag. Sigrid Ekendahl blev hennes mentor och gav henne steg för steg större ansvar. När Sigrid Ekendahl själv gick i pension var Gertrud Sigurdsen självklar efterträdare både i kvinnorådet och i riksdagen.

På LO mötte Gertrud Sigurdsen för första gången både könskampen och klasskampen. Kvinnor betraktades som opålitlig arbetskraft. Kvinnorna hade ansvaret för barnen och barnomsorg gick sällan att få då det endast fanns 10 000 platser i hela landet. Kvinnorådet var LO:s samvete i kvinnofrågor och arbetade för att undanröja kvinnors förvärvshinder. LO var tack vare kvinnorådet först i Sverige med krav på barnomsorg till alla barn 1961. Kvinnorådet ville ha barnstugor med pedagogiskt utbildad personal och nattöppen barnomsorg. Det var därför en seger när den socialdemokratiska regeringen 1972 tog första steget för att bygga ut barnomsorgen och satsa på en föräldraförsäkring, vilket resulterade i att två yrkesarbetande i en familj blev allt vanligare. Gertrud Sigurdsen var pragmatiker och accepterade att demokratin kan vara långsam. Kampen för barnomsorg är ett exempel. Efter 24 år, 1985, när Gertrud Sigurdsen var sjukvårdsminister, fattade riksdagen principbeslut om att förskola för alla barn över 1,5 år skulle vara möjlig, och att den skulle vara fullt utbyggd 1991.

I Stockholm mötte Gertrud sin blivande man Rolf Nytorpet. De tog efternamnet Sigurdsen. Sonen Odd föddes 1954 och sonen Björn ett par år senare. När makarna skildes 1960 fick hon ansvaret för barnen. Hon bodde i familjehotell i Stockholm där det fanns både daghem och kollektivmatsal och tack vare stöd från sin syster Karin kunde hon fortsätta arbeta heltid.

Gertrud Sigurdsen var aktiv i Handels avd. 20. Hon var vice ordförande i LO:s första samarbetsnämnd/företagsnämnd. År 1960 valdes hon till barnavårdsnämnden i Stockholm och 1968 till riksdagen. Hon blev vice ordförande i Socialdemokraternas riksdagsgrupp och ledamot av andra lagutskottet där man behandlade sociala frågor. Samma år valdes hon in i Socialdemokraternas partistyrelse och verkställande utskott. Det innebar ett kliv in i en av Sveriges mäktigaste politiska församlingar. Två av 14 ledamöter var kvinnor, den andra kvinnan jämte Gertrud Sigurdsen var statsrådet Ulla Lindström.

År 1966 ersattes LO:s kvinnoråd med ett familjeråd. Det skulle påverka de traditionella uppfattningarna om kvinnans roll i familjen, politiken och samhället. Gertrud Sigurdsen blev rådets sekreterare. Hon noterade att när LO:s kvinnoråd startade 1947 hade LO 1,2 miljoner medlemmar, varav 209 000 var kvinnor. År 1966 hade LO 1,4 miljoner medlemmar, varav 404 000 kvinnor.

Familjepolitiken var Gertrud Sigurdsens område även i riksdagen. Det var därför oväntat när hon 1973 blev biståndsminister. Olof Palme ville ha ett statsråd med folklig förankring, som skulle kunna skapa gehör för den kontroversiella biståndspolitiken. Hon tog uppgiften på allvar. På ett år höll hon 50 föredrag om den svenska u-hjälpen. Samtidigt gjorde oljekrisen ekonomin osäker. Målet var att öka biståndet till en procent av BNP men oljeimporten hotade bytesbalansen och sysselsättningen. Enprocentmålet fick vänta till budgetåret 1975/76. Gertrud Sigurdsen kritiserades, men svarade att man inte kan få allt genast.

Perioden som biståndsminister var turbulent. Tack vare TV blev allmänheten bättre informerad. Svälten i Biafra och i andra utvecklingsländer skapade debatt om Sveriges ansvar. Samtidigt var det svenska biståndet till Kuba och Angola ifrågasatt. Apartheidsystemet i Sydafrika stod också högt på dagordningen. LO och Socialdemokraterna, med Gertrud Sigurdsen i partiledningen, gav i hemlighet ekonomiskt stöd till ANC. Detsamma gällde det folkliga motståndet mot diktaturerna i Spanien, Portugal och Grekland.

År 1976 vann det borgerliga blocket riksdagsvalet. Gertrud Sigurdsen blev riksdagsledamot och facklig-politisk samordnare på LO. I riksdagen var hon ledamot av utrikesutskottet och talesperson i biståndsfrågor.

År 1979 drev Gertrud Sigurdsen en egen linje i narkotikapolitiken. Hon tog ställning för tvångsvård av vuxna narkotikamissbrukare trots att Socialdemokraterna hade en annan uppfattning. Hon fick kritik av partiet, men gehör i riksdagen. Lagen om vård av vuxna missbrukare, LVM, och lagen om tvångsvård av barn, LVU, blev resultatet. Som sjukvårdsminister och biträdande socialminister fick Gertrud Sigurdsen än en gång ansvar för ett nytt politiskt område. Hon fortsatte kampen mot knarket och lade fram förslag för att tvinga kommunernas socialtjänster att öka sin uppsökande verksamhet. Socialcheferna gick emot henne, och lagen skärptes först 1988. Hon profilerade sig också som motståndare till sprutbyten med motiveringen att de bidrog till ökad tillgänglighet av narkotika. Även efter att hon lämnat politiken agerade hon mot sprutbytesprogrammet.

Kampen mot narkotika och den nya sjukdomen aids sammanföll. Gertrud Sigurdsen tillsatte Aidsdelegationen och blev dess ordförande. Delegationen var parlamentariskt sammansatt och hade med sig de stora folkrörelserna. RFSL rekommenderade tidigt sina medlemmar att sluta ge blod och skydda sig vid samlag. Aidsdelegationen gick på samma linje. Man uppmanade allmänheten att skydda sig mot smitta i samband med sex. Senare forskning visar att informationen nådde fram. Folk lyssnade och ändrade sina sexvanor. Sverige kom igång tidigare än de flesta andra länder med information och lagstiftning. Aids klassades som venerisk sjukdom och fyra miljoner HIV-testades, vilket minskade smittspridningen.

Som sjukvårdsminister tog Gertrud Sigurdsen också initiativ till att minska andelen läkare som med stöd av Försäkringskassan extraknäckte som privatpraktiserande. Reformen kallas Dagmar och genomfördes med hjälp av Centerpartiet. Glesbygden fick därmed större anslag för att rekrytera läkare. Därtill mildrade hon ”kvacksalverilagen”, akupunkturen kom då in i sjukvården och kiropraktorer kunde bli legitimerade.

När Gertrud Sigurdsen blev chef för Socialdepartementet och socialminister fick hon ansvar för socialförsäkringar och pensioner. En besvärlig del av uppdraget var förhandlingarna med pensionärsorganisationerna. De var missnöjda eftersom pensionärerna vid devalveringen 1982 hade avstått från fyra procent i pensionshöjningar. Frågan löstes med ett beslut om att pensionärerna 1989 skulle få tillbaka det sista av det som hade lånats av dem.

Gertrud Sigurdsen var kvar i regeringen till 26 januari 1989 då Ingvar Carlsson ville ha in en ny förmåga. Gertrud Sigurdsen tyckte det var lagom att lämna när hon hade blivit 68 år. Som pensionär fortsatte hon att vara aktiv socialdemokrat, lyssnade på musik och gjorde operaresor ut i Europa. Hon ledde också utredningen om hur man skulle få effektivare järnvägstrafik i Stockholm utan att behöva riva delar av Riddarholmen.

Gertrud Sigurdsen bodde större delen av sitt liv på Kungsholmen i Stockholm. När hon inte längre kunde klara sig på egen hand ansökte hon om plats på ett äldreboende. Stockholms kommun sa nej. Gertrud Sigurdsen överklagade till förvaltningsrätten och skrev en uppmärksammad debattartikel om bristerna i äldrevården. Domstolen gav henne rätt i målet mot kommunen. När hon avled 2015 bodde hon på ett äldreboende på Södermalm i Stockholm. Gertrud Sigurdsen vilar i minneslunden på Skogskyrkogården i Stockholm.