Gunilla Lagerbielke var textilkonstnär. Hon arbetade på Lekmiljörådet vid Socialstyrelsen och var sedan rektor på Konstfack innan hon återgick till sitt konstnärskap.
Gunilla Lagerbielke föddes i Stockholm 1926. Fadern var friherre Gösta Lagerbielke och modern hette Margareta (oftast kallad Gutti), född Hamilton. Hon hade en äldre syster, Birgitta, och en yngre, Margareta. Gunilla Lagerbielke föddes in i adeln då fadern var fideikommissarie. Han drabbades dock av en hjärntumör, opererades men dog 1932. Eftersom familjen saknade söner gick fideikommisset vidare till Gösta Lagerbielkes yngre broder. Den nyblivna änkan stod nu med tre små döttrar utan försörjning. Hon fick ett litet underhåll av släkten men förutsättningarna för tillvaron förändrades. Familjen fick flytta till mindre och billigare våningar i Stockholm. Mycket av det som sågs som självklart inom adeln hölls ändå vid liv och Gunilla Lagerbielke fick första skolåret undervisning av en guvernant. Hon presenterades vid hovet 1946 och fick hovniga för drottning Louise.
Efter avslutad skolgång vid den privata Annaskolan och studentexamen 1945 vid Lyceum för flickor, började Gunilla Lagerbielke på textila linjen på Tekniska skolan (senare Konstfack). Hennes intresse för textil hade inspirerats av farmoderns petit point-broderier och av bästa vännen Margareta Stavenows far Åke, som var direktör för Svenska Slöjdföreningen (nuvarande Svensk Form). I deras hem fanns det yppersta av den tidens formgivning och konsthantverk.
På Konstfack var Barbro Nilsson Gunilla Lagerbielkes lärare i vävning, medan Eivor Fisher undervisade i fackteckning och konstsömnad. Undervisningen var grundlig och en av de många lärdomarna var ”hellre ett misslyckande än en banalitet”. Under ett extra år på Konstfack fick Gunilla Lagerbielke uppgiften att utföra textila paneler till det nybyggda Hotell Malmen i Stockholm. Hon arbetade där tillsammans med en grupp av dåtidens stora som exempelvis Viola Gråsten, Tyra Lundgren, Josef Frank och Elsa Gullberg.
Gunilla Lagerbielke fick sedan praktik på Hemslöjden i Borås under ett år, varefter hon flyttade till Malmö. Hon hade fått en lärartjänst i Köpenhamn, på Kunsthåndværkerskolen, men hon arbetade också som frilans. Uppdragen kom från både industrin och den offentliga miljön. Bland mycket annat gjorde hon textilier till residenset i Mariestad, nya hotellet i Kalix, Öjebyns folkhögskola (nuvarande Framnäs folkhögskola) och en stor matta till ett bibliotek i Lund. Under denna tid inleddes ett samarbete med Svängsta Mattväveri i Blekinge där ett av mönstren hette TV-rutan.
År 1956 slutade Gunilla Lagerbielke den danska lärartjänsten i formgivning. Samma år gifte hon sig med formgivaren Lars Johanson. Deras tid tillsammans inleddes med en nio månader lång studieresa till USA, finansierad genom stipendier från Sverige-Amerika Stiftelsen och Kungafonden. Hemkomna flyttade paret till Stockholm. Gunilla Lagerbielke arbetade som textilformgivare och konstnär på frilansbasis. År 1959 föddes dottern Maria, året efter kom Erika och ytterligare ett år senare föddes en son som dock dog namnlös efter två dagar.
Makarna samarbetade i de konstnärliga uppdragen och signerade allt de gjorde med ”Gunilla och Lars Johanson”. På Liljevalchs arrangerades 1964 en betydelsefull konsthantverksutställning, Form Fantasi. Parets dubbelsidiga broderi Transparent fick omdömet ”verkligt lyckat”. De deltog också med en matta som Gunilla Lagerbielke vävde under en permission från sjukhuset efter att ha fött sonen Pontus 1964.
Debatten om skillnaden mellan konst och konsthantverk tog fart i samma veva och ledde bland annat till utställningen Varför pensel? Konstnärsparets bidrag illustrerade flera artiklar i dagspressen och de fick berömmet ”de mångsidiga, suveränt artistiska Gunilla och Lars Johanson har skapat den storartat festliga Littorinahavet”. Separatutställningen Tyg, format och sytt av Gunilla och Lars Johanson ägde rum 1969 och paret engagerade sig även i debatten om konstnärernas ersättning.
En rad utställningar följde, på Röhsska museet i Göteborg, i Västerås, Visby, Helsingfors och i Lyngby utanför Köpenhamn. Paret deltog i projektet om miljöförstöringens effekter i regi av Riksutställningar, vilken gick runt i flera av landets folkparker. De var kreativa och mångsidiga, arrangerade bilder för Hemmets kokbok, gjorde mönster till handarbeten som visades i veckotidningar, hade en beställningskollektion med material i hemmet och skrev handböcker för olika pyssel.
Under 1970-talet sökte sig Gunilla Lagerbielke till Lekmiljörådet och blev förste byråsekreterare. Detta innebar att hon fick en fast månadslön, en egen ekonomi. Samarbetet med maken hade vid den tiden utvecklats till tvång och det blev stora uppgörelser om Gunilla Lagerbielke åtog sig något på egen hand. Efter 18 års äktenskap 1975 tog hon ut skilsmässa och tillbaka efternamnet Lagerbielke.
På Lekmiljörådet gjordes utställningar och togs fram litteratur om hur barn skulle kunna få det så bra som möjligt i alla miljöer de vistades i. Den statliga kulturutredningen 1974 fick Gunilla Lagerbielke att ilskna till. Hon insåg att barnen inte fanns med och gick igenom varje delmål för sig. År 1978 var hon klar med boken Med indianpärlor från vaggan till graven: om barns rätt till kulturutbudet. Boken väckte stor uppmärksamhet och blev kurslitteratur på lärarhögskolorna.
Gunilla Lagerbielke sökte därefter tjänst som rektor vid Konstfack. Som första kvinna fick hon tjänsten och förblev rektor under tolv år. Hon var också ordförande i Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare (KIF). Under sina år som rektor arbetade Gunilla Lagerbielke med vitt skilda uppgifter. Hon arbetade aktivt med att föra in glädje och självtillit till elever och lärare efter 1960- och 1970-talens turbulenta tid, hon organiserade Konstfacks kansli, hade omfattande kontakter med Kungliga Byggnadsstyrelsen för en succesiv upprustning och modernisering av lokalerna, och stöttade dessutom skolans alkoholister. Konstfack var sedan 1978 en högskola men det skulle dröja ända till 1984 innan den första professuren inrättades. Tre år senare genomfördes på rektors förslag en högtidlig installation av fem professorer. Dessa var Signe Persson-Melin, keramik och glas, Janne Ahlin, inredningsarkitektur, Lars Lallerstedt, industridesign, Vassil Simittchiev, skulptur och Leif Andersson, måleri. Efter ytterligare ett par år tilldelades textilformgivaren Astrid Sampe professors namn. Också Gunilla Lagerbielke själv tilldelades professors namn 1987 och 1989 promoverades hon till filosofie hedersdoktor vid Umeå universitet.
År 1990 slutade Gunilla Lagerbielke som rektor, men hon fick flera uppdrag av dåvarande utbildnings- och kulturminister Bengt Göransson. Som ensamutredare skulle hon kartlägga landets konstnärliga högskoleutbildningar. Hon skulle dessutom vara ordförande i Bildkonstnärsfonden, ett arbete som varade i åtta år. Efter översynen av utbildningarna kom uppdraget att belysa det konstnärliga utvecklingsarbetet, motsvarande forskning, inom samma högskolor. Den utredningen glömdes sedan bort. Det sista uppdraget var att gå igenom hur statliga medel avsatta för konstinköp och konstnärlig gestaltning i offentlig miljö användes. I slutet av 1990-talet anlitades Gunilla Lagerbielke även som sakkunnig av Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ, nuvarande Universitetskanslersämbetet).
När utredningsuppdragen upphörde kom Gunilla Lagerbielke tillbaka till sitt konstnärliga skapande. Hon broderade med slankigt silkesgarn och fint tvåtrådigt lingarn på ärvda damastservetter och linnehanddukar. Motiven var änglar, Gabriel, änglamatronor och Dödens ängel. På en handduk med monogram i vardera änden sydde hon Lejonporten. Handduken, som varit hennes mammas, var så sliten att hon fick göra lika många stoppar som broderier.
Lejonporten gav upphov till utställningen Änglarnas återkomst som ägde rum på Galleri IngerMolin i Stockholm 2004. De broderade änglarna följdes av basilisker som Gunilla Lagerbielke såg som uttryck för ondskan. Det blev till sist 64 figurer av den onde som ställdes ut på samma galleri på hösten två år senare. De flesta visades också på ett galleri på Gotland. Nästa broderiprojekt var Gunilla Lagerbielkes familj och släktingar, ansikten som går in och ut i varandra. I sin bok Klockan slog hundra slag, 2009, planerade Gunilla Lagerbielke för ytterligare en utställning i november samma år. Därefter kom utställningen I skuggan av lönn och silverpoppel med collage som visades 2012. Hon planerade sedan en hyllning till Homeros Odysséen och Sapfo från Lesbos. Men då svek krafterna.
Gunilla Lagerbielke avled 2013. Hon blev 87 år och hennes stoft vilar på Brännkyrka kyrkogård.