Gunnel Vallquist var författare, översättare och introduktör av fransk litteratur. För sina insatser som översättare valdes hon in i Svenska Akademien 1982 på stol 13, efter Anders Österling.
Gunnel Vallquist föddes 1918 i Stockholm som dotter till överstelöjtnant Gunnar Vallquist och översättaren Lily Vallquist. Efter flickskola i Skövde tog hon studenten som privatist 1940 i Stockholm, dit familjen flyttat 1939 efter faderns död. Efter ett kortvarigt äktenskap med officeren Folke Diurlin konverterade hon till den katolska tron 1939 hos de franska dominikansystrarna i Sankta Ingridshemmets kapell på Villagatan. Hennes första anställning var som sekreterare på Arméstaben åt dåvarande majoren Viking Tamm. År 1941 flyttade hon till Uppsala för studier i nordiska och romanska språk och litteraturhistoria och blev filosofie magister 1946. Under Uppsalaåren stärktes Gunnel Vallquists katolska identitet genom umgänget i en liten krets intellektuella kring jesuitpatern Joseph Gerlach.
Efter kriget slog sig Gunnel Vallquist ner i Paris och började skriva recensioner för Bonniers Litterära Magasin och översatte fransk skönlitteratur för Albert Bonniers Förlag: Bernanos, Balzac, Claudel, Descartes, Weil med flera. Yourcenars Hadrianus minnen blev en av hennes stora läsupplevelser, liksom Georges Simenons populära detektivromaner. Översättningen av Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt inleddes 1950 och kom att bli ett livsverk: det genomfördes under tre decennier och reviderades därefter av henne själv fram till 1992. Parallellt med denna översättargärning publicerade hon en rad essäsamlingar i andliga ämnen med början 1956: Något att leva för, en bok som senare följdes av Ett bländande mörker, 1958, Till dess dagen gryr, 1959, Vägar till Gud, 1960, Den oförstådda kärleken, 1961, och Helgonens svar, 1963.
Under åren i Frankrike, där hon länge övervägde att gå i kloster, blev Gunnel Vallquist så småningom övertygad om att litteraturen var hennes verksamhetsfält och hon började som medarbetare på de svenska kultursidorna, först i Dagens Nyheter och senare i Svenska Dagbladet. Under de politiskt och religiöst turbulenta åren på 1950-talet förmedlade hon sina intryck och erfarenheter som litterär och religiös korrespondent. Frankrike var vid denna tid den stora intellektuella spelplanen. Kolonialkrigen pågick, existentialismen dominerade samtalet och på den kyrkliga fronten skedde en genomgripande nyorientering, framför allt inom dominikan- och jesuitordnarna samt genom experimenten med arbetarprästerna. Den kyrkliga utvecklingen i landet möttes från början av häftigt motstånd från Vatikanen men beredde vägen för Andra Vatikankonciliet, 1962–1965, som kom att omforma katolska kyrkans hållning till världen, till andra kristna samfund och till andra religioner, vilket inledde en ny kyrkohistorisk epok. Under detta kyrkomöte vistades Gunnel Vallquist varje höst i Rom och skrev initierade rapporter hem, senare samlade i Dagbok från Rom, 1964–1966. Dessa händelser radikaliserade hennes kyrkliga engagemang. Hon utvecklade en starkt kritisk men lojal hållning mot den egna kyrkoledningen och förespråkade efter hand en allt öppnare ekumenisk hållning, som ville riva skrankorna mellan de kristna samfunden, vilket framgår av pamfletten Vad väntar vi egentligen på? Texter om kristen enhet, 1968–2002.
Gunnel Vallquist var ledamot av den statliga bibelkommissionen för nyöversättning av Nya Testamentet under åren 1973–1980, ett arbete som hon dock avgick från i protest mot de översättningsprinciper som enligt hennes uppfattning inte tog hänsyn till texternas verkningshistoria och den levande tradition som bibeltexterna och tolkningarna utgör genom ”de bebodda orden”. Senare skulle hon beteckna den epok då denna översättning tillkom som ett språkligt lågvattenmärke med ”avtrubbad stilkänsla i förening med allmän antikonservatism”. Denna karaktäristik, som hon gör i inledningen till Svenska Akademiens klassikerutgåva Den gamla psalmboken, 2001, beskriver samtidigt hennes eget bruk av det svenska språket, som kännetecknas av osviklig stilkänsla och diskret användning av ålderdomliga uttryck och vändningar.
Som författare fullföljde Gunnel Vallquist en rak linje från de tidigare årens essäkonst med samlingarna Följeslagare, 1975, Sökare och siare, 1982, och Steg på vägen, 1983. En särställning intar hennes självbiografiska anteckningar Katolska läroår. Uppsala-Paris-Rom, 1995. År 1981 tilldelades hon professors namn av regeringen.
Gunnel Vallquist avled i Bromma 2016.
