Henriette Widerberg var 1820- och 1830-talens mest erkända och populära operasångerska och skådespelerska på Kongl. Theatern i Stockholm. Hon var den första svenska kvinnan som lät publicera sin självbiografi, En skådespelerskas minnen, 1850–1851.

Henriette Widerbergs far, Andreas Widerberg, var en känd skådespelare och blev den förste i Sverige som gestaltade titelrollen i Shakespeares Hamlet 1787 i Göteborg. Modern Anna Catharina Widebäck var även hon aktris under en tid och spelade mot sin blivande make, men verkar efter äktenskapets ingång framför allt ha arbetat i hemmet. När Andreas Widerberg blev erbjuden engagemang på Kongl. Theatern (som då hette Kongl. Operan) 1790 flyttade familjen till Stockholm. Där föddes Henriette Widerberg 1796 som sjätte och yngsta barnet i teaterfamiljens syskonskara.

Henriette Widerberg antogs 1807 till Dramatens elevskola. Redan som elvaåring började hon uppträda, först sporadiskt på Brunnssalongen belägen på Djurgården och sedan hos direktör Isaac de Broen på Djurgårdsteatern. När fadern dog 1810 var hon 14 år och blev då tvungen att i än högre grad bidra till familjens försörjning. Hon slutade i förtid på elevskolan och fick engagemang hos Isaac de Broen som hon följde med på turnéer i landsbygden. Hon var musikalisk och hennes tolkning av bland annat titelrollen i Nicolas Isouards opéra-comique Cendrillon blev mycket beundrad. Senare övergick hon till Johan Anton Lindqvists trupp som mestadels uppträdde i Göteborg.

Kongl. Theaterns dåvarande styrelseman Greve Gustaf Löwenhjelm såg henne spela Laura i Hoffmans opéra-comique Slottet Montenero och erbjöd henne en anställning. Den 24 augusti 1817 debuterade hon på Kongl. Theatern i Stockholm i samma roll. Hon blev omedelbart publikens gunstling och fortsatte att så vara under 20 år. Hon övertog många av den populära sångerskan Jeanette Wässelius roller efter att denna lämnat teatern 1820. Henriette Widerberg blev den lyriska scenens primadonna och spelade bland annat Armida i Glucks opera Det befriade Jerusalem och Anna i Friskytten av Weber. I Mozarts operor gestaltade hon Pamina i Trollflöjten, Anna i Don Juan och Susanna i Figaros bröllop, 1821. Hennes största triumf var prinsessan Amazali i Spontinis opera Ferdinand Cortez 1826. År 1832 tolkade hon Leonora i den svenska urpremiären av Beethovens opera Fidelio. I rollen som Zerlina i Aubers opera Fra Diavolo gjorde hon 1833 en avklädningsscen, vilket var första gången på Kongl. Theatern och utlöste chockade reaktioner i pressen.

Henriette Widerberg var en sopran med en röst som inte utmärkte sig vare sig i styrka eller i omfång, men ansågs ha en mjuk och sammetslen timbre med en egendomlig och mycket personlig klang. Hennes röst ansågs till och med vara skönare än Jenny Linds. Hon var även en begåvad skådespelerska i talroller och lyckades därför väl med sångspelens talade partier. Hon ansågs som en naturbegåvning för scenen men sin musikaliska bildning fördjupade hon aldrig. Det var genom praktik hon fick sin egentliga utbildning. Hon kunde inte läsa noter utan lärde sig sina operaroller efter gehör. Härigenom blev hon beroende av kapellmästarens och musikernas goda vilja att ge henne tid till repetition. Denna situation var grunden till många konflikter.

Henriette Widerberg var också känd för att inte ha en plikttrogen inställning till sitt yrke. Hon ställde ofta in föreställningar på grund av sjukdom eller andra anledningar. Hon ansågs även besvärlig av teaterledningen eftersom hon vägrade att göra vissa roller. Enligt Nils Personne opponerade hon sig mot att spela Elviras roll i Don Juan därför att hon inte ville spela hans ”gamla aflagda”. Hon föredrog donna Annas parti men tillade ändå att ”det intet nöje är att en hel afton gå omkring och vara förlofvad med gubben Lindström och sörja det as-t Primme!” Härigenom framgår hur tidens publik kopplade rollen med artistens personliga status. Från 1835 accelererade konflikterna med teaterledningen. Henriette Widerbergs privatliv präglades under denna tid av den stormiga relationen med Axel Piper som var far till hennes son Axel, vilket i sin tur påverkade hennes yrkesliv. Efter oupphörliga konflikter med teaterledningen fick de slutligen nog och avskedade henne 1837. Då tog publiken ställning för Henriette Widerberg och krävde hennes återanställning. Henriette Widerberg, som var både stolt och sårad, vägrade att skriva på och valde i stället själv att avsluta sitt engagemang. I samband med sitt avsked utnämndes hon till hovsångerska. Hon framträdde åren därefter dock i gästroller. Sista gången hon uppträdde på Kongl. Theatern var 20 juni 1840 i sin glansroll Susanna i Figaros bröllop. Eftersom hon själv hade avslutat sin anställning på teatern var hennes pension mycket liten. Den utökades dock något 1859.

Efter att ha misslyckats med att uppträda i Tyskland var Henriette Widerberg mellan 1842 och 1844 engagerad på Anders Lindebergs nyöppnade scen Mindre teatern. Hennes storhetstid var dock förbi och snart avslutades hennes verksamhet vid teatern. År 1848 öppnade hon en matbespisning för riksdagsmän på Västerlånggatan 38 i Stockholm. När författaren August Blanche senare sade sig ha mött henne på Ladugårdslandet försörjde hon sig på att sälja sicilianska tvålkulor.

Under åren 1850–1851 publicerades Henriette Widerbergs självbiografi En skådespelerskas minnen i två delar. Detta var första gången en svensk kvinna under sin livstid utgav sin självbiografi. Dessutom gjorde hon det i sitt eget namn, vilket också ger verket en särskild position. I självbiografin vittnar Henriette Widerberg om de oförrätter männen åsamkat henne samt om de sexuella trakasserier hon utsatts för både på sin arbetsplats och annorstädes. Självbiografin har en apologetisk framställning och hon förklarar publiceringen med att inkomsterna ska bidra till hennes barns utbildning. Hon framställer därigenom sig själv som en god moder.

Henriette Widerbergs självbiografi har bland annat analyserats av Ingeborg Nordin Hennel och av Peter Hennings. Den senare menar bland annat att framställningen har klara likheter med en sorts levnadsberättelser som så kallat ”vanliga människor”, som inte var författare eller skribenter, låtit publicera under 1800-talet. Detta var skrifter som inte strävade efter att bli odödliga klassiker utan som sökte göra skillnad i nuet. Peter Henning anser även att Henriette Widerbergs raljanta ton visar att texten fungerat som ett revanschistiskt verktyg för henne.

Henriette Widerberg var en känd kurtisan med många relationer med prominenta män, som exempelvis riksmarskalk Magnus Brahe som stod nära Karl XIV Johan. Hon lyckades dock inte behålla dessa mäktiga mäns beskydd. Hennes relationer ställde även till bekymmer för henne med många svartsjukescener, enligt hennes självbiografi. När det planerade äktenskapet med greve Axel Piper gick om intet och han övergav henne för att gifta sig ståndsmässigt drabbades Henriette Widerberg av vad som idag skulle kallas för en depression. Hon förblev ogift men blev mor till fyra eller fem barn varav två följde yrkesmässigt i hennes spår.

Henriette Widerberg dog 1872 under mycket fattiga omständigheter, bortglömd av publiken som en gång hade dyrkat henne.