Hilda Ahnfelt grundade och drev den första plymfabriken i Sverige, och vann under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet erkännande för sin yrkesskicklighet.
Hilda Ahnfelt föddes 1844 i Tågerup, Saxtorps församling som dotter till inspektor Jacob Runnerström och hans hustru Caroline Helena Molin. Hon var näst yngst i en syskonskara av 10 barn. När hon var fyra och ett halvt år gammal dog hennes mor i sviterna efter sista barnets födelse. Fadern gifte inte om sig men samma år som han blev änkling flyttade en mamsell Jenny Westerdahl till familjen och blev kvar.
Under Hilda Ahnfelts uppväxt flyttade familjen 1846 till Tirups socken och 1865 till Felestad, där fadern tjänstgjorde som inspektor och arrendator på olika gårdar. Vid en systers giftermål följde Hilda Ahnfelt med henne till Raus socken och flyttade sedan själv 1868 till Västraby i Välinge socken norr om Helsingborg. I Västraby bodde samtidigt två systrar och en änkeprostinna Ahnfelt, som var mor till Hilda Ahnfelts blivande man. År 1871 vigdes hon i Felestad med litteraturhistorikern filosofie doktor Arvid Wolfgang Nathanael Ahnfelt. De flyttade till Stockholm där maken tjänstgjorde på Kungliga Biblioteket. Arvid Ahnfelt blev senare en flitig liberal journalist och urkundsutgivare. Makarna fick barnen Gunhild, Gerd, Louise, Edmund och Astrid Ahnfelt, som sedermera skulle utmärka sig som författare och översättare. Arvid Ahnfelt avled redan 1890 av en trolig hjärtinfarkt. Hilda Ahnfelt fortsatte ett år efter hans död att ge ut hans Ur dagens krönika: Tidstaflor, som var en kulturtidskrift och ett organ för de litterära åttiotalisterna, samtidigt som hon drev sin egen tillverknings- och affärsrörelse.
År 1879 startade Hilda Ahnfelt Stockholms Plymfabrik, den enda i sitt slag i Sverige. Hon lärde sig själv hantverket genom att experimentera i sitt kök. Matsalen var till en början butik, men snart hyrde hon både butiks- och tillverkningslokaler på Smålandsgatan i Stockholm. Av en intervju i tidskriften Idun år 1909, om hennes 30-åriga yrkesliv, framgår att hon vid denna tid hade 16 flickor anställda som hon lärt upp. Sonen Edmund tog några år senare över driften av fabriken. Troligen var även döttrarna engagerade i företaget, då ingen av dem kom att gifta sig.
Plymer och fjädrar användes vid den tiden till kvinnors hattar, till skådespelare och till officerare. Hilda Ahnfelt konkurrerade tidigt med grossister, som ville hindra henne från att tillkännage att hon hade direkta förbindelser med Kapstaden i Sydafrika och Egypten, de stora produktionsorterna, men makens presskontakter näpste grossisterna. Senare sköttes inköpen av sonen Edmund vid stora plymauktioner i London vår och höst. Skörd skedde fyra gånger per år på de stora strutsfarmarna. Vita vingpennor från strutshannar ansågs mycket exklusivt. Man använde även fjädrar från andra fåglar, som häger, maraboustork, påfågel, anka, tupp, kalkon, tjäder med flera.
Plymhantverket omfattar många moment. Man ska kunna dra ut fett, tvätta, bleka, färga och torka materialet. Det innebär även att beskära, hyvla ner och strippa, eller skala av, fjädrarnas nerver. Plymer byggs upp till ”pleureuser” genom att förlänga fanet och handknyta ytterligare fan längst ner. Därtill kommer bindnings- och sömnadsarbeten samt montering. Krusning sker för hand med kniv. En tryckt katalog från 1913 visar mångfalden av den Ahnfeltska fabrikens erbjudanden: äkta strutsplymer i form av amazoner, pleureuser, flossplymer och strutsfjädrar. Fantasier, boor, aigretter, rysch och garnityr med mera kunde även fås av marabou, paradisfågel, häger, kondor, fasan, indisk duva, vit påfågel, emu och kasuar. Man erbjöd också renoveringsarbeten enligt ”bästa franska metod”. Kunder uppgavs vara ”Konungahuset, Statsrådets medlemmar, Diplomatiska kåren, Armén och Kungliga Teatrarna” liksom ”våra förnämsta damskräddare och modehus”.
Hilda Ahnfelt fick första pris för sin yrkesskicklighet vid utställningar i Malmö 1881, i Köpenhamn 1888, i Stockholm 1897 och i Landskrona 1913. Företaget ställde ut på Baltiska utställningen i Malmö 1914. Hon gav 1910 ut skriften Plymens historia och strutsen, som visar hennes ingående studier rörande det skiftande bruket av plymer av soldater och kungliga hov i olika länder från antiken och framåt. Artikeln ”Strutsen” skildrar uppfödningen på strutsfarmar och hur plymer ”skördas”.
Bruket av plymer och fjädrar avtog så småningom, liksom förr i historien under bistrare tider. Första världskriget och ökat krav på djurskydd gjorde också att stora hattar med plymer blev omoderna. Hilda Ahnfelt slapp uppleva hur hennes plymfabrik gick i konkurs 1928. Hon avled 1927 i Stockholm, och begravdes på Solna kyrkogård.
