Ida Granqvist var författare och missionär, verksam under 1900-talets första hälft.
Ida Granqvist föddes 12 november 1872 i Rackeby församling, Skaraborgs län, som yngsta barn till kyrkoherden Johannes Granqvist och hans hustru Ida Granqvist. År 1900 publicerade hon sin första diktsamling Dröm, som utkom på Albert Bonniers Förlag. Året innan, 1899, vann hon Svenska Akademiens andra pris för sångcykeln Gransus. Hon kom under sitt liv att ge ut 26 diktsamlingar. Hennes dikter anknyter ofta till bibliska motiv. Hon medverkade även i Westgöta-posten och tidskriften Idun. Utöver diktsamlingarna publicerade hon ett antal andra skrifter, framför allt om mission. Hon var också verksam som översättare. Flera av hennes verk översattes, bland annat till tyska och norska.
Ida Granqvist avlade organistexamen 1901. Hon antogs 1907 som missionär av Svenska kyrkans mission och började arbeta i maj 1908 vid Oscarsbergs missionsstation i Sydafrika. Hon tjänstgjorde som missionär i Sydafrika i två perioder, 1908–1915 och 1921–1928. Hon var verksam vid olika missionsstationer och arbetade vid barnhem och i skola. Under åren 1915–1916 var hon sekreterare i Svenska kvinnors missionsförening.
Ida Granqvist väckte uppmärksamhet och fick kritik när hon som enda kvinna talade vid en konferens i Örebro, arrangerad av Svenska kyrkans mission. Talet, på temat ”Livsbilder från Afrika”, hölls i Nicolai kyrkas predikstol. Det kunde därför tolkas som att hon gjorde något som var otillbörligt för en kvinna, nämligen att predika. I samband med denna händelse uttryckte Ida Granqvist en önskan att bli präst. I missionsarbetet skulle kvinnor dock hålla sig till uppgifter inom traditionellt kvinnliga områden, exempelvis vid barnhem och i skolor. Kvinnliga missionärer, inklusive Ida Granqvist, kunde dock i praktiken gå över dessa gränser och ägna sig åt uppgifter som var den manlige prästens: att leda andakter och gudstjänster samt att predika. Det som faktiskt var predikan kunde också utföras genom att kallas något annat, till exempel ”att berätta om Jesus” eller ”föredrag”. Arbetet i missionen gav alltså vissa möjligheter som inte fanns i Sverige, men Ida Granqvist uttrycker ändock i sina brev frustration över de begränsningar som lades på kvinnor inom missionsarbetet. Hennes liv och gärning visar att kvinnor begränsades av att de var just kvinnor, men också att de utvecklade strategier för att kunna göra det de ville: genom skönlitterärt författarskap, genom att skriva psalmer och genom att kalla det de gjorde för något acceptabelt.
Under sin andra missionsperiod upptäckte Ida Granqvist särarten i zulufolkets musik och ville använda den. När hon återvända till Sverige 1928 hade hon med sig en stor samling psalmer på zulu i manuskript. Hon skrev själv psalmer på zulu samt översatte psalmer till zulu från engelska, tyska och svenska. Totalt, med både egna texter och översättningar, skrev hon cirka 500 psalmer på zulu. En psalmbok på zulu, med en titel som på svenska blir Trospsalmer, publicerades 1936. Den är till stor del Ida Granqvists verk. I den nuvarande svenska psalmboken, Den Svenska Psalmboken, 1986, är Ida Granqvists psalm, ”O giv oss Herre av den tro” inkluderad.
På grund av hälsoskäl blev Ida Granqvist tvungen att avsluta sitt missionsarbete i Afrika 1928. Under åren 1929–1941 var hon anställd vid Svenska kyrkans missionsexpedition i Uppsala. Hon var även verksam inom Lärarinnornas Missionsförening, grundad 1899 i Göteborg av bland andra systern Anna Granqvist.
Ida Granqvist levde sina sista år i Göteborg där hon dog 1949.
