Ida Nilsson, även kallad ”Fryksdalsmora”, var entreprenör, självlärd textilkonstnär och berättare.

Ida Nilsson föddes 1871 på Sahlströmsgården i Utterbyn i Värmland. Hennes föräldrar var Per Sahlström och Marit Nilsdotter. De fick tio barn varav två dog i tidig ålder. Per Sahlström utvecklade jord- och skogsbruk och satsade även på sågverksindustri. Han blev en av Fryksdalens förmögnaste personer och verkade som liberal politiker i kommun, landsting och riksdag.

Ida Nilsson växte upp i en stor familj där både barn och vuxna deltog i arbetet på gården. Tidigt vallade hon kor och efter avslutad skolgång blev hon säterjänta på somrarna. Hennes tre systrar fick gå i flickskola i Karlstad, men inte hon. Fadern tyckte att han behövde henne hemma på gården för arbete både ute och inne. Hon sades vara ”Per Sahlströms bäste dräng”. Efter det dagliga arbetet vävde hon och engagerade även grannflickor i tillverkningen av textilier.

Brodern och skulptören Bror Sahlström inviterade somrarna 1900 och 1902 konstnären Carl Wilhelmson till Sahlströmsgården. Konstnärsbesöket kom att få stor betydelse för Ida Nilsson och systern Anna Sahlström. Systrarna stod modell för konstnären i målningen Lördagsafton, 1900. Carl Wilhelmson blev förtjust i Ida Nilssons vävda alster och beställde både möbeltyg och röda och vita gardiner med gula hoppor som lyste som guld. Styrkt av uppskattningen hyrde hon 1903 en monter på Hushållningssällskapets utställning i Karlstad. I den visade hon textilier men även egenritade möbler som tillverkades och såldes i liten skala. Samma år skickade hon in vävprover till Föreningen för Svensk Hemslöjd. Föreståndaren Lilli Zickerman inledde ett samarbete och Ida Nilsson levererade textilier till föreningens butik i Stockholm. Det var bara de skickligaste som fick väva saluslöjdens produkter eftersom de såldes i huvudstaden till en välbeställd kundkrets, intresserad av både kulturarv och nya konstnärliga uttrycksformer.

Vid 35 års ålder lämnade Ida Nilsson hemmet och begav sig till Stockholm där systern Anna Sahlström — nu elev på Konstnärsförbundets skola — och ungdomskärleken August Nilsson redan befann sig. Hon gifte sig med August Nilsson i Högloftet på Skansen 1906. Hemmet stod öppet för Anna Sahlström och hennes konstnärsvänner. Parets två döttrar föddes 1908 och 1911. Maken startade en grossistfirma och Ida Nilsson öppnade affär med försäljning av hemslöjdsprodukter. Hon deltog med textilier och möbler på mässor och utställningar.

Ida Nilsson uppträdde under sommarsöndagar på Skansen. På fryksdalsdialekt berättade hon historier och skrönor hon hade hört och blev mäkta populär. Det var då hon fick namnet ”Fryksdalsmora”. Hon nedtecknade ”med god och stillsam humor” flera av dessa historier som gavs ut i bokform, bland andra Britta i stubben och andra historier från Fryksdalen, 1945.

Paret Nilsson återvände till Värmland 1915. De köpte Sillegårdsbrunn och en angränsande lantegendom vid sjön Frykens strand med hjälp av fadern Per Sahlström. Varmbadhuset rustades upp och baderskor och badmästare anställdes. Verksamheten utvidgades med pensionatverksamhet. Ida Nilsson ritade bland annat ett stort restauranthus som uppfördes i fornnordisk stil. Det inreddes med hennes textilier och Anna Sahlströms väggmålningar, och i taket hängdes Bror Sahlströms smidda jugendlampor. Sillegårds Brunn- och Badinrättning, Restaurang och Pensionat, som inrättningen hette, hade sin glansperiod under 1920- och 1930- talen. Gäster från när och fjärran kunde ta tåget dit på den nyöppnade Fryksdalsbanan med stationen Västra Ämtervik alldeles intill, och ångbåten lade till vid bryggan. På andra sidan sjön bodde Selma Lagerlöf som även gästade gården. Signaturen Bang alias journalisten Barbro Alving skrev 1932 för Idun en entusiastisk artikel om systrarna Sahlström kring Fryken. Hon besökte både Sillegården och Sahlströmsgården, den senare drevs nu av systrarna Ingeborg och Johanna med den återflyttade Anna Sahlström. I dag tar båda gårdarna, med pensionat och hotell, emot gäster som ges möjlighet att se konst av syskonen Sahlström.

Åter i Värmland utvecklade Ida Nilsson den textila verksamheten och sysselsatte traktens kvinnor som vävde på hennes uppdrag. I vävstugan på Sillegården arbetade ett tiotal kvinnor, och andra arbetade i hemmet. De äldre väverskorna lärde upp flickor med avslutad skolgång i yrket. Hemslöjden var för många kvinnor en viktig binäring till jordbruket. Ida Nilsson fick ett diplom 1924 av Föreningen för Svensk Hemslöjd som då firade tjugofemårsjubileum. Föreningen uppskattade hennes arbete och lyckönskade henne till fortsatt verksamhet inom svenska hemslöjdens tjänst. Hon svarade väl upp mot föreningens nationella, estetiska och sociala mål.

Ida Nilsson inspirerades av traditionell folkkonst och skapade textilier med nya mönster och färgsättningar, som vävdes av frykdalsbygdens kvinnor. År 1922 öppnade Föreningen Värmlands Hemslöjd en stor utställning på residenset i Karlstad. Ida Nilssons alster visades i Fryksdalsavdelningen och hennes matta i sniljeflossa uppmärksammades. Hon berömdes för sin handaskicklighet och sin koloristiska hållning. Mattan tycktes vara så vacker att den nästan skulle göra sig lika bra som bonad på väggen. År 1927 hade hon en egen textilmonter på Karlstads Industri & Hantverksutställning. I den fanns förutom mattor, löpare och gardiner en bildvävnad efter en skiss av Bror Sahlström.

Under 1920-talet deltog Ida Nilsson i flera av Värmlands Hemslöjds utställningar som exempelvis i Stockholmsutställningen 1930 då hennes ryor visades. År 1932 medverkade hon i en stor utställning på Värmlands museum tillsammans med syskonen Anna och Bror Sahlström. Ida Nilsson visade ”konstvävnader efter egen komposition”. Hon ställde ut trasmattor och flossamattor. Karlstads-Tidningen skrev om utställningen, framförallt om syskonens verk, medan recensionen av hennes mattor klarades av på några rader. Hennes idérikedom och handaskicklighet ansågs vara av ovanligt slag och det låga priset på mattorna kommenterades: ”I det fallet lägger hon inga konstnärliga synpunkter på saken. Hon vill ha måttligt betalt för ett rejält hantverk — det övriga får man på köpet.”

Ida Nilssons trasmattor hade abstrakta mönster, ofta med ränder av olika bredd. De vävdes vanligen i tuskaft med mönster i slarvtjäll som bröt randningen. Dessa mönster hade anknytning till naturen. En del av dessa mattor vävs ännu i Fryksdalen. Även hennes hålgardin i tuskaft, den så kallade ”Frykdalsrutan” vävs fortfarande. I början av 1900-talet mest i vitt och blått och senare även mångfärgad. Särskilt gardinen, som vävdes med garn som Frykens och höjdernas blåa färg, blev hennes kännemärke. Hon gillade färg och använde hela färgskalan med viss förkärlek för de klara, starka och mörka.

Ida Nilsson, som avled 1963, omtalades av efterlevande som en vänlig och målmedveten kvinna som hade nära till skämt. Hon ligger begravd på Västra Ämterviks kyrkogård. Birgitta