Jane Gernandt-Claine var författare och en framstående skildrare av kvinnor i andra kulturer.
Jane Gernandt-Claine växte upp i ett välbärgat högreståndshem i Lund. Hennes föräldrar var fabrikören Herman Julius Gernandt och Emma Elvira Gernandt. Hon fick sin grundläggande utbildning på Maria Stenkulas skola i Malmö, därefter studerade hon vid Högre lärarinneseminariet i Stockholm. På grund av sjukdom avbröt hon dock sina studier och sökte nya vägar. Hon undervisade i språk, tog sånglektioner för Signe Hebbe och studerade teater i Helsingfors. Vintern 1891–1892 var hon engagerad som skådespelare vid Svenska Teatern i Helsingfors.
Under en resa till Frankrike följande år mötte Jane Gernandt-Claine upptäcktsresanden och sedermera franske generalkonsuln Jules Claine. De gifte sig 1894 och därmed lämnade Jane Gernandt-Claine Sverige. Det som hon i sin självbiografi kallar Mitt vagabondliv, 1929, tog sin början. Genom resorna med sin franske make kunde hon skildra kvinnors villkor i många olika länder. Mellan resorna hade hon sin bostad i Frankrike. Hennes omfattande författarskap är emellertid avfattat på svenska och författandet blev förbindelselänken till hemlandet.
Redan som ung hade Jane Gernandt-Claine skrivit noveller som hon publicerade under signaturen Elna i Ny illustrerad tidning. Hennes verkliga debut som författare kom med novellsamlingen Fata Morgana, 1893, där titelnovellen tidigare var publicerad i den litterära kalendern Nornan. Redan i denna berättelsesamling präglas henne texter av intryck från andra länder. Många av novellerna utspelar sig i Petersburg. Makens olika placeringar som fransk generalkonsul kom fortsatt att prägla hennes författarskap. Sålunda utspelar sig exempelvis handlingen i romanen Pampan, 1900, i Argentina, där makarna levde 1896–1900, I pagodernas land, 1903, i Burma, där de levde 1900–1903, och När sjön går hög, 1905, i Grekland och Kaukasien, där de levde 1903–1909. Genom sina erfarenheter från dessa länder kunde hon skriva kunniga, färgrika och åskådliga skildringar om människors liv och villkor där.
Från tiden omkring 1910 och framåt vände Jane Gernandt-Claine sitt intresse mot Sverige och dess historia. Hon gav bland annat ut en romantiserad framställning om Magdalena Rudenschöld, Magdalena, 1913, och den poetiska romanen Vår Christina, 1918, med ämne från 1820-talets Skåne. Den kom även ut på franska.
Jane Gernandt-Claine kan karaktäriseras som 90-talist tillsammans med bland andra Ola Hansson och Oskar Levertin. Liksom den förre har hon en högt uppdriven känslighet för sammansatta psykologiska tillstånd och i likhet med Levertin är hennes texter fyllda av melankoli och drömbilder. Erotiken är ett genomgående motiv men levs sällan ut utan stannar kvar inom fantasiernas område.
Jane Gernandt-Claine gav ut fem novellsamlingar och 12 romaner, dessutom fyra diktsamlingar. Hon utmärkte sig särskilt för sitt skickliga sätt att behandla psykologiska konflikter och i sitt senare författarskap även för sina satiriska talanger. Temat i hennes författarskap är på många sätt pessimistiskt. Det handlar om samhällets nedbrytande krafter på den enskilda människan och svårigheterna att anpassa sig till omgivningens krav.
Jane Gernandt-Claine medverkade också flitigt med reportage, artiklar och noveller i en rad svenska tidningar och tidskrifter, däribland Idun från 1892, Dagens Nyheter 1893–1896, Ord och Bild 1894–1924, Svenska Dagbladet 1898–1921, Stockholms Dagblad 1903–1913 och Sydsvenska Dagbladet från 1925. Hon redigerade tillsammans med Ingeborg Essén Anne Charlotte Lefflers postumt utgivna En självbiografi grundad på dagböcker och brev, 1922.
År 1908 fick Jane Gernandt-Claine Bonniers litteraturpris för sin första diktsamling, Dikter. År 1909 tonsatte kompositören Emil Sjögren tre av hennes dikter. Den sista diktsamlingen Hetär, 1931, utgiven anonymt av “en rimmerska”, präglas emellertid av bitterhet mot kvinnofientligheten i det kulturella etablissemanget.
Jane Gernandt-Claine avled 1944.
