Kerstin Anér var en framträdande politiker och debattör. Som riksdagsledamot för Folkpartiet (nuvarande Liberalerna) var hon särskilt engagerad inom forsknings- och miljöområdet.
Kerstin Anér föddes 1920 i Stockholm som dotter till direktör Josef Anér och läraren Gunvor Anér, född Löfvendahl. Hon var syster till journalisten Sven Anér vid Sveriges Radio och Dagens Nyheter. Fadern var ursprungligen lärare men kom huvudsakligen att ägna sig åt affärsverksamhet. Makarna upprättade Gunvor och Josef Anérs stiftelse för främjande av forskning inom humaniora.
Efter studentexamen i Göteborg 1937 utbildade sig Kerstin Anér vidare vid Göteborgs högskola. Hon blev filosofie doktor i litteraturhistoria 1948 på en avhandling om 1790-talets press- och litteraturhistoria. 1949 gifte hon sig med Sigurd Hallström med vilken hon fick tre barn.
När studierna vid akademin var klara följde en bred yrkeskarriär inom kulturområdet. Kerstin Anér var medarbetare i Bonniers Litterära Magasin (BLM) och Idun samt producent vid Sveriges Radio under 1940–1960-talen. Hon engagerade sig också tidigt i politiken. Hon var riksdagsledamot för Folkpartiet åren 1969–1985 och under det borgerliga regeringsinnehavet utsågs hon till statssekreterare i utbildningsdepartementet 1976–1980. Hon satt även i Europarådets parlamentariska församling (PACE) 1980–1983 och var förbundsordförande för Rädda Barnens riksförbund 1978–1985. För detta arbete fick hon den kungliga medaljen Illis quorum.
Som kulturdebattör och politiker engagerade hon sig inom ett otal olika ämnesområden. Ämnesvalen så som de framgår av koncept och manuskript i hennes privata arkiv på Riksarkivet omfattar bland annat djurens rättigheter, Waldorfpedagogiken, antroposofin, kristen tro, bistånd, jämlikhet, miljöfrågor, fredsforskning och framtidsforskning. Hon skrev debattartiklar inom skilda områden från 1940-talet fram till 1990-talet med titlar såsom ”Är hemmafrun onyttig?”, ”Du och datorn”, ”Genteknikens tillämpning på människor”, ”Skall kvinnor fly in i yrkeslivet?”, ”Är Gud en karl?”, ”Blodigt matriarkat”, ”Den tillverkningsbara människan” och ”Måste vi stoppa världen?”.
Kestin Anér var som talare anlitad över hela landet och utvecklade en talekonst som drog många människor till hennes möten. Det gällde inte bara möten anordnade av Folkpartiets lokala avdelningar. Hon var även kyrkligt engagerad och talade ofta i kyrkorna. Ibland läste Kerstin Anér upp psalmer som hon skrivit och hon finns representerad i Den svenska psalmboken 1986 med två verk, psalmerna nr 27 och 292. Den senare, ”Jublande lyfter vi här våra händer”, är en översättning av en text av Fred Kaan som var en viktig gestalt inom den kristna fredsrörelsen.
Hennes bredd i kulturen och politiken skulle kunna locka många belackare men så verkar inte ha varit fallet. Den satiriskt lagde skribenten Gunnar Unger såg henne redan i slutet av 1960-talet som en positiv, klipsk, renhårig och snäll människa som gick rakt och säkert på sitt mål och aldrig var rädd. När hon kom ”ångande i lågklackade skor och himmelsblå kvarnhjulshatt med tekoppen i ena handen och anteckningsblocket i den andra, en kavat och kunnig och talför kämpe för sitt kön och sin sak”, då kunde man vara säker på att det blev resultat.
Kerstin Anér avled 1991. Hennes stoft vilar i minneslunden på Ytterjärna kyrkogård, söder om Södertälje.
