Maj Lorents var översättare och medarbetare på Svenska Dagbladet. Hon översatte engelsk och italiensk litteratur.

Maj Lorents föddes under namnet Clara Maria Heloisa Almqvist, kallad Maj, 1896 i Stockholm. Fadern Viktor Almqvist var överdirektör och chef för Fångvårdsstyrelsen och modern var Fanny Almqvist, född Grafström. I familjen fanns också den äldre systern Fanny och yngre brodern Carl. Många i släkten hörde till den akademiska och kulturella världen. Fadern gav ut diktsamlingar under pseudonymen Hans Vik, han var ordförande i Samfundet De Nio och skribent i Nordisk familjebok. I släkten fanns kända namn som Carl Jonas Love Almqvist och Artur Hazelius.

Redan som ung intresserade sig Maj Lorents för internationella frågor och samtidspolitik och hon lärde sig tala flera språk. Hon gick i Djursholms samskola, vid tiden belägen i Djursholms slott, och hade en fransk guvernant i hemmet. Familjen reste mycket och återkom ofta till London och Paris. Då Maj Lorents var 17 år skrev hon ett brev till Winston Churchill som i svarsbrevet önskade henne välkommen till England.

År 1918 gifte sig Maj Lorents med Yngve Lorents som var historiker och journalist och en av grundarna till Utrikespolitiska Institutet. Under mellankrigstiden var makarna ofta på resande fot och tillbringade långa perioder i Rom och Aten där Yngve Lorents arbetade för Svenska institutet. Maj Lorents lärde sig både italienska och grekiska.

Som översättare började hon med Erins stora fackla: ur de iriska bardernas sånger och sägner. Boken kom ut 1925 och det skulle sedan dröja innan hon gav sig i kast med Margaret Mitchells Borta med vinden. Den över tusen sidor tjocka översättningen kom 1937.

Under andra världskriget engagerade sig Maj Lorents i Svensk-Engelska Föreningen och i Fritt forum. Båda makarna hörde till den antinazistiska Tisdagsklubben som initierats 1940 av Amelie Posse. Många journalister, författare och andra intellektuella, exempelvis Vilhelm Moberg, Pär Lagerkvist och Marika Stiernstedt, ingick i den hemliga klubben.

På våren 1940 lät sig Maj Lorents övertalas av Amelie Posse och Ture Nerman att resa till krigets England för att samla material till artiklar. Hon fick bland annat en intervju med Anthony Eden, regeringen Churchills utrikesminister, och många personer ur allmänheten. Efter flera misslyckade försök att ta sig hem igen anlöpte fartyget Patricia eskorterad av fyra jagare till Göteborg. Efter hemkomsten skrev Maj Lorents sin bok England i krig som trycktes i flera upplagor och fick goda omdömen. Hon skrev även en rad artiklar till Svenska Dagbladet. Tio år efter slaget vid el-Alamein skickades hon av tidningen, som deras ”speciella korrespondent”, till Egypten för att skildra tidens stämning.

Under efterkrigstiden höll hon föredrag om sina upplevelser i England men också om makarnas vistelser i Sudan, Kenya, Egypten och andra länder för ideella föreningar som Sällskapet Nya Idun och Yrkeskvinnors Klubb. År 1955 tog arbetet med översättningarna fart igen. Cecil Woodham-Smiths Lätta brigaden och Gavin Maxwells Gud skydde mig för mina vänner var två av de första, som följdes av bland andra Gladstone: en biografi av Philip Magnus, 1958.

Maj Lorents översatte också flera reseskildringar. År 1959 kom Kalahari: en förlorad värld av Laurens van der Post och åren efter Wilfred Thesigers Arabisk öken och Dom Moraes Indisk utflykt. Hennes intresse för samtidspolitiken visade på hennes översättningar av Mikis Theodorakis Att erövra friheten, bestående av politiska anföranden, upprop och artiklar. I slutet av 1960-talet var den brittiska författaren Iris Murdoch politiskt kontroversiell men Maj Lorents översatte fyra av hennes romaner, En hemlig ros, Enhörningen, Änglarnas tid och När var tar sin…

I början av 1960-talet flyttade Yngve och Maj Lorents till Västanvik utanför Leksand. År 1967 fick hon motta Sveriges författarfonds premium som gavs till personer som belöning för litterära förtjänster. År 1970 översatte hon den humoristiska boken En ärans lymmel av George MacDonald Fraser men i hennes sista översättning, den politiska aktivisten Edita Morris Svälten, var hon tillbaka i allvaret.

Maj Lorents avled i november 1998 i en ålder av 102 år. Hon har sin sista viloplats på Leksands kyrkogård.