Maria Christina Kiellström var enligt Bellmansforskare verklighetens Ulla Winblad, vilken har gått till historien som fiktiv gestalt i nationalskalden Carl Michael Bellmans sånger och dikter.
I Bellmans verk Fredmans epistlar och Fredmans sånger och i Bacchi Orden utmålas Ulla Winblad som ”nymf och prästinna i Bacchi tempel”. Någon gång mellan mars och maj våren 1770 gjorde hon entré i Fredmans epistelvärld, i rubriken till epistel nr 3, ”Til en och hvar af Systrarna, men enkannerligen til Ulla Winblad”. Först omkring 20 år senare, på 1790-talet, publicerades texterna. Tidigare hade de emellertid spridits muntligt. Den diktade Ulla Winblad tilläts vara både hora och madonna, både synderska och gudinna – inte sällan inom ramen för samma poem.
Som många av Bellmans litterära gestalter hade också Ulla Winblad en motsvarighet i verkligheten. Hon hette Maria Christina Kiellström. I den första upplagan av Fredmans epistlar från 1790 presenterade Bellman Ulla Winblads make som sjötullsbesökaren Norström, och gav därmed nyckeln för att finna den diktade Ulla Winblads förlaga. När registrator Carl Juringius en dag år 1879 ägnade sig åt Poliskammarens diarium för år 1790 fann han en anteckning om ”stämpeldrängen Lindståhls hustru, fordom Ulla Winblad” – och därmed var Maria Christina Kiellströms vidare öden avslöjade. Sedan Bellmankaraktärens verkliga motsvarighet upptäcktes har Bellmansforskare och arkiventusiaster återfunnit henne i flera historiska källor.
Relationen mellan Bellman, hans diktade Ulla Winblad och verklighetens Maria Christina Kiellström har varit föremål för olika tolkningar. Bellmanforskningen är idag enig om att epistelvärldens Ulla Winblad var en helt och hållet fiktiv figur. Det finns emellertid en parallellitet – om än med viss tidslig förskjutning – mellan händelser i Maria Christina Kiellströms liv och i den diktade Ulla Winblads äventyr. Vad som står klart är också att den litterära Ulla Winblad i hög utsträckning kom att påverka Maria Christina Kiellströms liv.
Maria Christina Kiellström föddes i Stockholm den 15 juni 1744 som det yngsta barnet av tre. För sina närmaste var hon Maja Stina. Hennes mor hette Maria Olofsdotter. Fadern var hantlangare vid artilleriet och hette Jöns Kiellström. Han led av fallandesot (epilepsi). Samma år som dottern föddes förlorade han arbetet. Vid fem års ålder miste Maria Christina Kiellström sin mor i rödsot. Bouppteckningen visar att familjen var utblottad och skuldsatt. Fadern gifte om sig med pigan Catharina Elisabeth Winblad. Familjen flyttade till Ladugårdslandet.
Den 20 oktober 1765 födde Maria Christina Kiellström en dotter. För barnmorskan Maria Hedman uppgav hon att fadern var översten Wilhelm von Schildt. Han hade lämnat Sverige för Ryssland, men hade lovat att komma åter och gifta sig med henne. Att ha samlag utan att vara gift var straffbart. Maria Christina Kiellström blev anmäld och kallad inför rätten. Först flera år senare inställde hon sig till rätten. Flickan nöddöptes av barnmorskan och fick namnet Maria. Åtta dagar senare var hon död.
I april 1767 greps Maria Christina Kiellström av polisgevaldigern Ingel Edström för att hon gick klädd i siden – en röd pelisse, ett iögonfallande och dyrt modeplagg. Enligt 1766 års överflödsförordning var det förbjudet för pigor och ”lösa kvinnfolk” att bära siden. Gripandet ledde till rättegång. Maria Christina Kiellström kunde visa upp ett intyg från silkesredaren Grafstedt på att hon spolade silke vid Norins fabrik. Grafstedt gick i god för henne, och rätten beslutade att hon skulle slippa skamstraff och böter och få behålla sin röda sidenkappa.
Under perioden 1766 till 1771 tycks Maria Christina Kiellström själv ha begagnat sig av namnet Ulla Winblad. Det finns i flera källor, bland annat i en lista över ”Horor i Stockholm under slutet av 1760-talet”. Den 10 april 1768 hölls en bal på Stockholms slott som kom att bli en skandal. De inbjudna kvinnorna hörde till ”stadens bekantaste horor”. Händelsen ledde till rättegång och kom att följas av bekännelseskrifter och satir. Enligt en förteckning över baldeltagare ska Ulla Winblad ha närvarat.
Den 30 april 1771 vände sig Maria Christina Kiellström till rätten för att sona sitt brott, att ha fött barn utom äktenskapet. Anledningen var att hon ville gifta sig. Fästmannen hette Eric Nordström. Han var tullvaktmästare vid Stora sjötullen, där även Bellman arbetade. De båda hade växt upp i närheten av varandra. Nordström nämns också i Fredmans epistelvärld. I slutet av år 1771 flyttade paret till Södermalm. I kvarteret intill bodde Bellman.
Den 12 mars 1772 vigdes Maria Christina Kiellström och Eric Nordström. Hon bytte namn till Nordström, vilket vid tiden var ovanligt. Samma år fick Nordström tjänst som sjötullsbesökare i Norrköping och paret flyttade. De hade det relativt gott ställt. Tiden i Norrköping kom dock att präglas av våldsamheter och förnedring. Nordström drack, spelade och slogs. Han figurerade många gånger i rätten för slagsmål, hor, fylleri, mutbrott, bedrägeri och grov misshandel.
Den 9 september 1777 inleddes också en rättegång makarna Nordström emellan. Protokollen ger detaljrika inblickar i hushållets vardagstillvaro. Nordström misshandlade sin maka med tillhyggen och hotade henne med kniv. I andra rättsfall framkom också att han var otrogen. Maria Christina Nordström figurerade även hon inför rätten. I några fall var hon vittne, dels mot sin man, och dels mot en kvinna som maken varit otrogen med. Vid ett tillfälle hade också en kränkande text om henne spikats upp på skampålen i hamnen. I andra fall var hon själv anklagad. Den 15 januari 1774 drog stadsbetjänten Lars Jäderholm både Nordström och hans maka – ”Ulla Winblad kallad”, som det står i protokollet – inför rätten för misshandel. Stadskirurgen vittnade om brutala skador på Jäderholm, som hade kränkt Maria Christina Nordström genom att kalla henne Ulla Winblad. Bellmans visor var kända även i Norrköping. Namnet Ulla Winblad var vida spritt och förknippades med liderlighet och last.
Eric Nordström dog 39 år gammal i fläckfeber. Maria Christina Nordström återvände till Stockholm den 26 juni 1783. Ganska snart efter sin återkomst fann hon en ny man: hallrättsbetjänten Eric Johan Lindståhl. När deras lysning förkunnades var hon snart 42 år. Hennes fästman var 28 år. Paret gifte sig i sakristian i Storkyrkan den 19 mars 1786. Bröllopsfesten ska ha ägt rum på krogen i Södra stadshuset – nuvarande Stadsmuseet – där Lindståhl hade sin arbetsplats på Hallrätten som ”stämpeldräng”.
Paret tycks ekonomiskt ha haft det förhållandevis gott. De flyttade runt till olika adresser i staden. En längre period bodde de på Baggensgatan. Mellan 1788 och 1793 blev Maria Christina, som nu hette Lindståhl, flera gånger instämd för olaga försäljning av punsch och viner. Hon anklagades för vårdslös körning och för att inkvartera lösaktiga fruntimmer. Hon slog sönder fönster, kastade orenheter ut på gatan och hamnade upprepade gånger i våldsamma gräl och slagsmål med grannar. Maken beklagade sig enligt en granne ständigt över att han var ”gift med densamma Ulla Winblad, som är så väl i allmänhet som genom tryckta kväden för liderlighet beryktad”. Ofta använde rätten hennes binamn Ulla Winblad. Under perioden kom Fredmans epistlar, 1790, och Fredmans sånger, 1791, i tryck.
Sommaren 1795 köpte paret Lindståhl en liten gård på Södermalm. Pantbreven finns bevarade på Stadsmuseet i Stockholm, med Maria Christina Lindståhls underskrift. Tre år senare, den 20 januari 1798, avled hon. Dödsorsaken var obstruktion, förmodligen förstoppning. Inga pengar fanns i hemmet, men väl en halskedja och fyra guldringar, pantsatta skospännen i silver och några oäkta smycken. Kläderna var slitna men några var av dyrbara material som siden och skinn. Hon ägde tavlor med glas och ram, en bibel och en psalmbok – men inga av Bellmans verk. I Post och Inrikes Tidningar annonserades hennes död: ”Vaktmästaren Eric Lindståhls kära maka Maria Christina Kiellström, död uti en ålder af 54 år.” Dödsannons var vid tiden ett nytt, småborgerligt bruk. Hon begravdes på Maria kyrkogårds andra kvarter. Fem gånger slog kyrkklockorna i Maria kyrka för henne.
