Maria Ribbing var en framstående pedagog och en kristen kulturpersonlighet. Hon var en stor filantrop och känd som initiativtagare till det första äldreboendet i Sverige, Ribbingska sjukhemmet i Lund.
Maria Ribbing föddes i Stockholm 1842. Modern, Maria Christina Ribbing, ansågs vara en ”synnerligen intelligent kvinna”, som redan vid 8 års ålder undervisade i räkning för soldater, vilka var förlagda till hennes hemstad Norrköping. Som vuxen drev hon en flickpension och ett lånebibliotek i bostaden. Maria Ribbings fader var belgisk musiker och språklärare, men dog tidigt. Hon hade två bröder, Louis och Gustaf. För dem fick hon ofta anledning att visa ”att en flicka är så god som en pojke”. Hon beskrivs ha haft ”ett utmärkt klart huvud och en brinnande vetgirighet samt ett underbart gott hjärta”. Det låg en konstnärlig ådra i släkten och redan som fjortonåring kunde Maria Ribbing bidra till familjens försörjning genom att skära i trä, likt bröderna som båda blev xylografer.
Genom broderns försorg uppmärksammade Maria Ribbing en annons i Aftonbladet om en lärokurs för fruntimmer, som skulle förbereda flickor för ”lärarinnekallet”. Ämnena var inte endast de traditionella, utan också fysik, fysiologi, botanik och zoologi. Maria Ribbing anmälde sig till kursen och blev i februari 1859 antagen tillsammans med 130 andra elever, i åldrarna 16–54 år. Kursen var en treårig fri akademi där ordningen var mönstergill, och mycket populär. Maria Ribbing skriver att ”så lyckliga som vi varit under dessa tre år, skulle vi aldrig mer kunna blifva”. Den upphörde senare, men hade då banat väg för Statens seminarium för bildande av lärarinnor, Högre Lärarinneseminariet, HLS, som främst skulle ha ändamålet att bedriva lärarutbildning. Maria Ribbing blev antagen och tjänstgjorde dessutom som så kallad répétitrice, eller hjälplärare. År 1864 anställdes hon som lärare vid Statens normalskola för flickor. Flerfaldiga vittnesbörd uttrycker att hon var en ”lärarinna av Guds nåde”. För att förkovra sig i andra ämnen än de egna gick hon även på andras föreläsningar samt läste engelska och tyska på övrig tid. Hennes kunskap och viljekraft var stor och speciellt fängslades hon av ämnena naturkunskap och fysik. Själv skriver hon att hon också ”lär ha utvecklat en enorm energi med 70 lektionstimmar i veckan”.
Maria Ribbing kom att tillhöra kretsen kring författaren Fredrika Bremer, som ofta brukade lyssna på hennes lektioner. Under denna tid fick hon många av de intryck och impulser, som bidrog till hennes liberala samhällssyn och intresse för socialt reformarbete. Sommaren 1863 sammanfördes hon med ”unge Hr lärare”, den tre år yngre medicinaren Seved Ribbing, som samtiden uppfattade som humanist snarare än vetenskapsman. Han kom för att hålla föredrag om hjärtat. Senare föreläste han om nervsystemet och snart blev det fler samtal i vetenskapliga ämnen och samhällsfrågor. De blev som tvillingsjälar.
Kort efter Seved Ribbings disputation gifte sig paret, i augusti 1871. Efter en ettårig bröllops- och studieresa runt om i Europa, främst till Wien och Paris, bosatte de sig i Simrishamn, där maken fått en lasarettsläkartjänst. Under åren i Simrishamn föddes de två sönerna Gustaf och Lännart.
Efter sju år i Simrishamn flyttade familjen till Lund, där Seved Ribbing blev professor i pediatrik. Snart köpte de Spoletorp, en lantegendom, som då låg vid utkanten av staden. Samma år föddes dottern Hedvig och sex år senare föddes dottern Estrid. Arthur Hazelius moderlöse son Gunnar fick också bo hos familjen Ribbing på Spoletorp.
Makarna Ribbing, ”de barmhärtiga samariterna”, utövade i det tysta ett stort välgörenhets- och aktivt fredsarbete. Deras hem blev ”en tillflyktsort och ett andligt kraftcentrum i Lund” och gästades av såväl släkt som vänner i olika generationer samt in- och utländska gäster vid vetenskapliga kongresser. Under 1860-talet tog paret Ribbing hand om judar från Polen, som i Lund behövde en fristad. På Maria Ribbings direkta uppmaning upprättades det Isbergska barnhemmet för ensamstående mödrar med barn. Likaså låg diakonissanstalten och dess verksamhet henne varmt om hjärtat. Hon understödde den kristliga ungdomsrörelsen. I det Kristliga studentvärldsförbundet hade hon engagemang och där gjorde hon bekantskap med Ruth Rouse, som brukade kallas hennes ”engelska dotter”. Maria Ribbing tänkte också på svenskar som utvandrat till Köpenhamn och genom kontakter och påtryckningar fick hon Svenska kyrkan att öppna en kyrkoförsamling i den danska huvudstaden och ett hjälparbete kunde påbörjas 1901.
Maria Ribbing inspirerades av att man i en utrymd lasarettsbyggnad i Gävle lyckats inrätta ett särskilt vårdhem för sjuklingar. Intresserade kvinnor ur den borgerliga lundakretsen kontaktades och Föreningen för vård af obotligt sjuka i Skåne startades. År 1898 hade de lyckats få ihop medel och verksamheten kunde påbörjas i liten skala 1902. Efter några år var det tid för en ny insamling och Sjukhem för långtidsvård i Lund öppnades i oktober 1915. Det lever fortfarande kvar i lundabornas minne och sedan 1935 kallas det för Ribbingska sjukhemmet, vilket var det första i Sverige för åldringar.
Maria Ribbing tog initiativ till att maken 1894 startade Kristliga föreningen av unga män, KFUM, i Lund och samtidigt bildade hon KFUM:s damkommitté. Året efter, sannolikt som en fortsättning på hennes engagemang i Lunds sedlighetsförening, startade hon en verksamhet som då höll på att växa i hela världen, The Young Women’s Christian Association, på svenska Kristliga föreningen av unga kvinnor, KFUK. Samlingarna hölls ofta på Spoletorp. Maria Ribbing satt i styrelsen för Lunds KFUK:s lokalavdelning och var ordförande från 1903 till sin död. Ytterligare kan nämnas hennes arbete i Svenska kvinnors missionsförening och Svenska kvinnors evangeliska nykterhetsförbund. Därutöver var hon medlem i ett stort antal föreningar, bland andra Fredrika-Bremer-Förbundet, Lunds husmodersförening, Svenska folkskolans vänner, Gustaf Adolfsföreningen, Svenska Jerusalemföreningen och Samfundet S:t Erik.
Maria Ribbing besökte fattiga och sjuka och av hennes arkiverade korrespondens framgår att hon, trots egen sjuklighet, aldrig klagade. Utöver det omfattande arbetet som föreningsaktiv och gästfri värdinna på Spoletorp var hon en mycket deltagande moder och omvittnat behjälplig i makens uppdrag som läkare, föreläsare och folkbildare. Det berättas att hon såg till att det alltid fanns extra plats runt det stora matsalsbordet och att det lagades så mycket mat att det skulle räcka till fler än husets egna medlemmar. Sällan stod något av husets många gästrum tomma.
Hennes död 1910 kom att kantas av stora hedersbetygelser. Då kistan på väg till Domkyrkan i Lund fördes bort efter mörkrets inbrott var ljus tända i fönstren och dagen efter var kyrkan fylld till sista plats. Offentliga och enskilda byggnader flaggade på halv stång och många människor följde henne till graven för att visa vördnad för ”den resliga gestalten med den goda och genomträngande blicken, tankens klarhet och den goda viljans energi”.
Maria Ribbings roll i svensk kvinnohistoria har inte uppmärksammats i särskilt hög grad, men mycket efterlämnad litteratur och arkivmaterial visar att hon var en av pionjärerna för en högre kvinnofostran i hela Sverige.
Maria Ribbing avled i oktober 1910. Hon ligger begravd på Norra kyrkogården i Lund.
