Maud Adlercreutz, känd under signaturen Maud, var en tidig kvinnlig stjärnreporter i svensk kvällspress.
Maud Adlercreutz växte upp i Berlin, där fadern var militärattaché under första världskriget. Vid familjens återkomst till Sverige och Ystad skrev fadern om sina krigsminnen för Sydsvenska Dagbladet och blev därigenom bekant med Ewald Stomberg, en av tidens legendariska tidningsmakare. Denne skulle just flytta till Stockholm och börja arbeta på Stockholms Dagblad och Maud Adlercreutz, som hade hört ett radioföredrag om journalistyrket, bad sin far förmedla en kontakt med Stomberg och tidningsvärlden. Kort därpå flyttade hela den adlercreutzska familjen till Stockholm, och 1929 började Maud Adlercreutz som volontär på Stockholms Dagblad. När hon efter visad duglighet ville bli fast anställd fick hon beskedet att tidningen redan hade tre kvinnliga journalister. Chefredaktören Ewald Stomberg löste emellertid frågan genom att på papperet anställa henne som sin sekreterare eftersom hon hade så goda kunskaper i tyska. Kunskaper i främmande språk var länge en inträdesbiljett för kvinnor i journalistyrket.
År 1931 slogs Stockholms Dagblad samman med Stockholms-Tidningen för att snart försvinna helt. Samtidigt skulle Aftonbladet som huserade i samma tidningskvarter omorganiseras med sikte på en yngre publik efter engelskt kvällstidningskoncept. År 1932 började Maud Adlercreutz arbeta där som allmänreporter tillsammans med bland andra Kid Severin.
Maud Adlercreutz ville aldrig skriva för tidningens kvinnosida. Icke desto mindre är det reportage om kvinnor och barn i det moderna samhällets framväxt som utmärker hennes produktion under nästan 40 år i yrket. Hon skrev många artikelserier om kvinnors villkor i yrkeslivet och om kvinnliga föregångare i traditionellt manliga yrken. Att följa en fabriksarbetande kvinna hela dagen, från frukosten hemma till barnkrubban och vidare till tobaksfabriken och sedan åter till middagslagningen i hemmet, var ett nytt grepp.
Det adliga efternamnet gav både för- och nackdelar i det journalistiska yrkeslivet. Social säkerhet och många kontakter gav till exempel Maud Adlercreutz möjligheten att som enda journalist få intervjua den avsatte tyske kejsaren Wilhelm II under hans exil i Holland. När hon ville resa till fronten under finska vinterkriget blev det dock stopp; redaktionschefen ansåg att hennes namn med gamla militära anor skulle vara en belastning och ett alltför stort risktagande. Det fick i stället bli reportage från Norge om civilbefolkningens villkor under den tyska ockupationen, mottagandet av de finska krigsbarnen, fångutväxlingarna i Göteborgs hamn och därtill många andra resor runt om i landet.
Under efterkrigstiden blev frågan om kvinnliga präster en röd tråd i Maud Adlercreutz texter, en annan var barns och ungdomars uppväxt och hälsa, liksom det moderna äktenskapet och samlevnadsfrågor i förändringens tid. Inom familjefrågornas område gav Maud Adlercreutz uttryck för en radikal syn ur barnpsykologisk synpunkt, och kanske bidrog hennes erfarenheter som ensamstående mor till detta. Maud Adlercreutz valde i likhet med sin vän och kollega Barbro Alving att föda barn som ogift kvinna, utan en närvarande man, vilket de för övrigt inte var ensamma om i den stockholmska journalistvärlden. Maud Adlercreutz förekommer ofta under namnet Moppan i Barbro Alvings kåserisamlingar.
År 1967 slutade Maud Adlercreutz på Aftonbladet efter flera år som mentor och bollplank för yngre kvinnliga kolleger på redaktionen. Hon fortsatte dock att skriva krönikor i den då radikala veckotidningen Femina. Hon skrev också flera handböcker om samlevnad och vett och etikett, och i likhet med många av sina tidigare yrkeskamrater var hon även en flitig översättare med ett drygt trettiotal titlar. Efter pensioneringen arbetade hon ett tjugotal somrar på Träslottet i Arbrå, det hus för konsumentkunskap som kollegan från Aftonbladet Willy Maria Lundberg skapat i början av 1960-talet.
Maud Adlercreutz dog år 2000 och är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.
