Ragnhild Sandström var lärare och journalist. Hon blev Västerbottens första kvinnliga riksdagspolitiker 1944 och landets då enda kvinnliga folkpartist i riksdagens andra kammare.

Ragnhild Sandström föddes 1901 och växte upp i Haga i Umeå, som äldst av tre döttrar till jordbrukaren Andreas Andersson och Hilda Maria Andersson, född Westman. Efter grundläggande skolutbildning och en preparandkurs sökte hon 1918 till Umeå Folkskoleseminarium där hon avlade examen 1922. Året därefter tillträdde hon en tjänst som folkskollärare i Överboda, en by strax väster om Umeå. Tjänsten hade hon kvar livet ut, om än hon var tjänstledig under riksdagsåren.

Redan under 1920-talet började Ragnhild Sandström skriva i liberala Västerbottens-Kuriren där hon hade en stående spalt, ”Livet på landet”. Även konservativa Umebladet, liberala tidningen Norra Västerbotten liksom liberala men kortlivade Norrbottens-Tidningen tog in artiklar av henne. Hon skrev kåserande krönikor och debatt- och faktabetonade artiklar. I tidningen Expressen skrev hon regelbundet under 1940- och 1950-talen, ofta om politiska frågor. Under hela sitt liv var hon medarbetare på Västerbottens-Kuriren och menade att dess liberala, frisinnade inriktning underlättade för henne att ansluta sig till Folkpartiet när inträdet i politiken blev aktuellt.

Länge levde Ragnhild Sandström sitt liv i Överboda där tiden delades mellan barnen i skolan och skrivandet. År 1937 skedde dock flera förändringar. Hon gifte sig med sågverksägaren Nils Hugo Sandström från Överboda och paret fick tre barn tillsammans. Samma år gick hon med i Fredrika-Bremer-Förbundet (FBF) och det var under denna tid som hennes engagemang utanför yrket och journalistiken tog fart. Samma år som Ragnhild Sandström blev medlem i FBF togs det nya tag för att öka kvinnorepresentationen i riksdagen. Kommittén för ökad kvinnorepresentation bildades och kom att vara verksam inför varje val fram till krigsslutet. I Umeå följde man utvecklingen och 1944 agerade FBF, tillsammans med länets kvinnoföreningar, kraftfullt för att få en kvinna som representant för Västerbotten i riksdagen. På årsmötet i februari 1942 hade Ragnhild Sandström invalts som sekreterare i FBF:s styrelse för Umeåkretsen och hon kom att vara djupt engagerad i kampanjen för ökad kvinnorepresentation. Arbetet var framgångsrikt och inför riksdagsvalet 1944 hade alla partier kvinnor på sina listor. Ragnhild Sandström stod på valbar plats på Folkpartiets lista, då det näst största partiet i Västerbotten. Hon kom också, som första kvinna, att representera Västerbotten från 1944 fram till sin död 1960. År 1944 representerade hon inte bara Västerbotten utan hon var den enda kvinnan som var folkpartist i riksdagen vid det årets val. Sammantaget var dock valet en besvikelse eftersom färre kvinnor kom in. Nu fanns 18 kvinnor och 212 män i andra kammaren. Av de 18 kvinnorna var 13 socialdemokrater, två kommunister, två representerade högern, och en, Ragnhild Sandström, Folkpartiet.

Väl på plats i riksdagen såg Ragnhild Sandström inte sig själv som i första hand representant för kvinnorna utan menade att alla så kallade kvinnofrågor i grunden var samhällsfrågor. Den första debatt hon deltog i handlade om ändring i abortlagstiftningen föranlett av befolkningsutredningen samt den därpå grundade interpellationen i riksdagen. 1945 gjorde hon ett längre inlägg angående förslaget om att graviditetstest enbart skulle utföras på mödravårdscentral. Frågan om abort aktualiserades igen när ett betänkande om en utvidgning av aborträtten till att omfatta även sociala faktorer lämnades 1953. Ragnhild Sandström skrev 1954 en artikel i Socialmedicinsk Tidskrift där argumentationen talar för att hon gav sitt stöd till det aktuella förslaget.

Ragnhild Sandström fick en plats i lagutskottet. Under perioden 1949–1957 var hon valman vid fullmäktigevalen samt under en tid även valman för ombudsmannavalen. Vidare hade hon en plats i Nordiska rådet från 1951. Hon var statsrevisor 1956–1959, inledningsvis som suppleant. Ragnhild Sandström hade i sitt politiska arbete ett tydligt norrlandsperspektiv. Särskilt ägnade hon sig åt skoglig ekonomi, transporter, samt behovet av en ny isbrytare. Kommunikationer, lokalt och regionalt var angelägna frågor. Hon ansåg även att inrikesflyget, liksom det nordiska flyget, borde byggas ut. I Umeå hade liberalen Anna Grönfeldt redan 1916 yrkat på att Umeå skulle få en flygplats. Ragnhild Sandström var också mycket positiv till att ett universitet skulle inrättas i Umeå.

Under sin tid i riksdagen satt hon med i socialförsäkringsutredningen i fem år i början av 1950-talet och under ungefär samma tid arbetade hon med kvacksalveriutredningen och satt även med i änkepensionskommittén. Systemaktiebolaget tillkom 1955 och i dess styrelse kom Ragnhild Sandström att sitta från 1957 till sin död 1960. Hennes intensiva politiska verksamhet kom 1953 att belönas med en kunglig medalj, Vasaorden.

Hemma i Umeå och Västerbotten hade Ragnhild Sandström en plats i landstinget under nästan hela 1950-talet och som representant för Umeå landsförsamling återfanns hon i kommunfullmäktige mellan 1953 och 1959. Vidare var hon ordförande för Folkpartiets valkretsförbund under samma tid och satt även från 1954 i partiets förtroenderåd. Trots att Ragnhild Sandström inte primärt ville profilera sig som kvinnlig politiker blev hon ordförande i Folkpartiets kvinnoförbund i Umeå under åren 1949–1954. Riksdagsarbetet krävde inläsning av mängder av material och hon beklagade att hennes stora intresse för historia och litteratur fick stå tillbaka. Detta kompenserades kanske av engagemanget i hembygdsföreningen, intresset för länsmuseet och friluftsområdet Gammlia.

Samtidigt som Ragnhild Sandströms dagar var fyllda med arbete tog hon sig tid att skriva manus till en film som filmaren Rickard Tegström från Umeå planerade att göra med anledning av utbyggnaden av Stornorrfors kraftverk. Filmen kom att heta Nära älven.

Livet var fyllt av arbete för Ragnhild Sandström. Hon hann nästan inte börja som riksdagskvinna förrän hon blev änka och ensam mor till tre små barn mellan åtta och fyra år. Till lärarbostaden i Överboda flyttade då hennes syster Gerda Andersson som ägnade sina sista år i livet år att sköta Ragnhild Sandströms barn och hushåll. År 1948 köpte systern Ingrid Källström med familj en fastighet på Teg i Umeå där Ragnhild Sandström med barn och systern Gerda också bosatte sig. När Gerda Andersson dog, fanns systern Ingrid med familj kvar i huset och kunde bistå familjen Sandström. Hembiträde anställdes för att ta hand om vardagslivet med barnen när Ragnhild Sandström var i Stockholm flera veckor åt gången.

Ragnhild Sandström fick epitetet Umeås egen Delsbostinta (en referens till Ida Gawell-Blumenthal). Hon var verkligen en god berättare, snabb i repliken, med drastisk humor och för en västerbottnisk folkpartist hade hon en okonventionell framtoning. Hon ordnade glada fester med musik som livade upp, rökte Chesterfield med välbehag och skålade med sina gäster. Bakom hennes paranta gestalt, stiliga håruppsättning och rättframma uppträdande fanns dock en kvinna med vacklande hälsa. Ingen kände sin kroppsliga svaghet bättre än hon själv. Återkommande under hela sin tid i riksdagen hade hon lung- och hjärtproblem och var av och till sjukskriven. På grund av ytterligare sjukdom våren 1960 och en infarkt under tidig höst det året var hon tveksam till att ställa upp för ytterligare en period i riksdagen. I december 1960 deltog hon i en debatt av stor betydelse för henne. Hon hade inlämnat en motion som nu skulle behandlas. Den gällde översyn av Statens skogsindustriers ekonomiska ställning som hon yrkade på skulle utredas av oberoende expertis.

Efter sitt anförande gick hon tillbaka till sin plats där hon föll ihop och ljöt en omedelbar död i hjärtinfarkt, 59 år gammal.

Ragnhild Sandström ligger begravd tillsammans med sin make på Backens kyrkogård i Umeå.