Signe Ekblad var under 1920- till 1940-talet rektor på en privat skola för fattiga muslimska, judiska och kristna barn i Jerusalem, som då var under brittiskt styre. Hon var anställd av den kristna biståndsorganisationen Svenska Jerusalemsföreningen.

Signe Ekblad föddes 1894 och var första barnet i en medelklassfamilj som bodde på Frösängs gård utanför Ödeshög i Östergötland. Familjen flyttade till Stockholm vid sekelskiftet 1900. Uppväxten tillsammans med sex syskon präglades av föräldrarnas engagemang i den tidens förnyelserörelser inom Svenska kyrkan, nyevangeliska rörelser som ivrade för mission, bildning och ett aktivt kristet liv. Dock var de nedärvda patriarkaliska strukturerna i kyrka och samhälle påtagliga för henne. När Signe Ekblad ville ta studentexamen hänvisade fadern henne till folkskolelärarinneseminariet i Stockholm, eftersom det var en utbildning förenlig med samtidens kvinnosyn.

I likhet med flera andra som då studerade till folkskollärare blev Signe Ekblads studier på lärarseminariet 1912–1915 en klassresa. Folkskollärarna var en yrkesgrupp på offensiven som formade sig i föreningar, engagerade sig i politiken, i sociala rörelser och i närsamhället. För Signe Ekblad tog sig detta under seminarietiden uttryck i engagemang inom ”hemgårdsrörelsen” som hade en bas i Birkagården i Stockholm, inspirerad av den engelska settlementrörelsen. Senare fördjupades hennes sociopolitiska engagemang genom kontakter med Oxfordgrupprörelsen som hade devisen ”en personlig och social kristendom i evangeliets anda”.

Parallellt med sin första folkskollärartjänst i Torshälla, 1915–1920, tog Signe Ekblad studentexamen i Uppsala och påbörjade semitiska studier vid Uppsala universitetet. I Torshälla var hon också politiskt aktiv i kampen för kvinnors rösträtt, bland annat genom att hålla offentliga föredrag i ämnet.

År 1920 antogs Signe Ekblad som missionär av Svenska Jerusalemsföreningen med uppdraget att vara rektor för ”svenska skolan” i Jerusalem. Skolan hade grundats 1903 och låg då vid Damaskusporten. Det var inte en skola för svenska barn utan ett slags kristet biståndsprojekt för fattiga barn i staden. Som förberedelse för uppdraget reste Signe Ekblad till London och läste tre terminer på The School of Oriental and African Studies. Vistelsen i London gav henne också inblick i de livliga brittiska diskussionerna om nationalism, kolonialism och krig, vars konkreta verklighet hon senare mötte i det brittiska mandatet Palestina, som hade upprättats efter första världskrigets slut. Mandatsystemet hade skapat nya gränsdragningar i hela regionen. Det Osmanska imperiet hade efter 400 års styre krossats och en judisk invandring till Palestina ökade markant. Svårtolkade löften från britterna om en judisk stat fanns (Balfourdeklarationen), vilket gav upphov till spänningar och senare våldsamma sammanstötningar mellan judar och araber.

Signe Ekblad såg uppdraget som rektor i detta sammanhang som en kallelse från Gud. När hon tillfrågades om vad som drev henne, svarade hon med ett citat från Heliga Birgitta (Birgitta Birgersdotter): ”Jag är bara en budbärare från en stor och mäktig Gud. Han är ansvarig för uppdragen jag får och vart han skickar mig. Jag har bara att lyda honom.”

År 1922 kom Signe Ekblad till Palestina och Jerusalem. Hon var då 28 år. Föreningens styrelse hade gett henne i uppdrag av utveckla den svenska skolan. Redan första året kartlade hon verksamheten och skrev brev till styrelsen i Sverige med omfattande förslag om förändringar av ekonomin och verksamheten för skolan. När första läsåret var slut hade verksamheten vuxit med en ny skolklass vid sidan av de två förskoleklasserna, och Signe Ekblad hade infört skolavgifter. År 1926 flyttade verksamheten till en nyinköpt större byggnad med tomt i Musrara, på gränsen till det växande judisk-ortodoxa Mea Shearimområdet. Två år senare invigdes en ny ändamålsenlig skolbyggnad och lekplats på tomten. Allt hade prägel av Signe Ekblads övertygelser och ambitioner.

Skolan skilde sig i flera avseenden från andra privata skolor i Jerusalem. Först och främst genom att undervisningen var på arabiska och inte på engelska, franska eller tyska som på de andra utländska skolorna. Eleverna var både judar, kristna och muslimer. De kristna var i majoritet och kom främst från melkitiska (katolsk-ortodoxa) familjer. I kontrast till det brittiska och arabiska skolsystemet gick pojkar och flickor tillsammans i samma klass.

När fattigdomen ökade under 1930-talet hade den svenska skolan soppkök – kallat ”Gröna hallen” – och lärarna gjorde besök i elevernas hem. Detta var sociala insatser som traditionellt inte förknippades med skolor. Dessutom engagerades skolans elever i soppköket och det var öppet även för elevernas föräldrar. Signe Ekblad utvecklade den svenska skolan till det som i nutida biståndsarbete kallas för lokalt ägarskap, vilket anses kunna bryta med koloniala maktordningar och ge hjälp till självhjälp.

Fokus i skolverksamheten låg på barn med sociala svårigheter och funktionsnedsättningar. Under Signe Ekblads tid utvecklades skolans pedagogik, inte minst kring lek, estetik och ”syklasser” för de fattigaste flickorna. Som mest hade skolan 250 elever och ett tiotal anställda.

Rektorsbostaden, som var inrättad i det gamla skolhuset, blev under 1930- och 1940-talen en omtyckt mötesplats för lokala eller besökande vänner till Signe Ekblad. Flera av gästerna kom att stå henne särskilt nära, i synnerhet journalisten och författaren Märta Lindqvist och den finlandssvenska antropologen och palestinaforskaren Hilma Granqvist. En annan betydelsefull person för Signe Ekblad var den svenske honorärkonsuln Hol Lars (Lewis) Larsson, en av ”Jerusalemfararna” från Nås i Dalarna. Han stödde skolverksamheten och bidrog aktivt i arbetet med att skaffa nya lokaler.

På våren 1948 meddelades Signe Ekblad, via telegram från Svenska Jerusalemsföreningens styrelse, att hon måste åka hem till Sverige. Skolbyggnaderna hade hamnat inom den del av Jerusalem som tillhörde den nybildade staten Israel, och flertalet av eleverna fanns i den del som ingick i kungariket Jordanien. Verksamheten kunde därför inte fortsätta. Året därpå åkte hon dock tillbaka till Jerusalem, men fick resa hem igen eftersom det inte gick att finna någon öppning för fortsatt verksamhet. Då var dessutom Signe Ekblad svårt påverkad av cancer.

De sista åren i Jerusalem umgicks Signe Ekblad med missionären Greta Andrén, utsänd 1946 av Svenska Israelsmissionen för att grunda ett svenskt teologiskt institut med inriktning på studier av judendom. Innebörden av kristen mission och religionsmöten hade varit ett återkommande tema i Signe Ekblads reflektioner kring den svenska skolan. Kanske bidrog Signe Ekblad också till övergången från ”judemission” till dialog mellan judendom och kristendom som blev kännetecknet för Svenska teologiska institutet i Jerusalem. Institutet grundades 1947 och sedan 1951 är det inrymt i den kulturmärkta fastigheten Beit Tavor i Västra Jerusalem, inte långt ifrån Svenska skolans lokaler, som då var konfiskerade. År 1959 tog dock Svenska Jerusalemsföreningen över en skolverksamhet i Betlehem – Goda herdens skola – som än idag (2017) drivs av föreningen.

Signe Ekblad gifte sig aldrig; hon såg barnen i skolan som sin familj. Signe Ekblad avled på Samariterhemmet i Uppsala 1952. Hennes grav finns på Norra begravningsplatsen i Solna.