Torun Bülow-Hübe var silversmed och smyckekonstnär. Med sina nyskapande smycken blev hon stilbildare och internationellt känd, främst under 1950-talet.

Turun Bülow-Hübe föddes i Malmö 1927 som fjärde barn till stadsplaneraren Erik Bülow- Hübe och skulptören Runa Ekwall. Morfadern var düsseldorfmålaren Knut Ekwall och mormodern tysk kammarsångare. Torun Bülow-Hübe var gift tre gånger och fick fyra barn.

Efter avslutad flickskola började Torun Bülow-Hübe på Konstfackskolan i Stockholm. Hon väntade då barn med Richard Østerman, en ung dansk motståndsman och journaliststuderande. De gifte sig, men levde inte ihop. I början av 1946 födde hon en dotter. Tiden som studerande och ammande moder var krävande. För att få pengar till uppehälle stod hon modell efter skolans slut, sålde modersmjölk och började även tillverka halsringar av enkla och billiga material. Torun Bülow-Hübe satt ofta i Humlegården tillsammans med sin dotter och tillverkade halskragar i lindad mässingstråd och rotting inspirerade av äldre och främmande kulturer. Smyckena såldes genom Estrid Ericson på Svenskt Tenn AB.

År 1948, tjugo år gammal, debuterade Torun Bülow-Hübe på Galleri Aesthetica i Stockholm med vad hon själv kallade ”antistatussmycken”, som passade till de svarta, släta trikåliven som då var moderna. Hon menade att det var dags för kvinnor att själva välja sina smycken och sluta vara klädhängare för mäns statussymboler i form av smycken av ädla metaller med äkta stenar och pärlor. Hennes smycken uppfattades som annorlunda med ett nytt skulpturalt förhållningssätt, svepande linjer och nya material.

Torun Bülow-Hübe öppnade redan under studietiden sin första egna smedja i en liten tvättstuga. Där serieproducerade hon trähalsband. Halsringarna, som oftast var i mässing, försågs med abstrakta hängen av olika träslag. Under 1950-talet började hon arbeta i silver. Torun Bülow-Hübe var även specialelev hos Evald Hald på Orrefors och fick av honom slipat graalglas som hon använde i sitt skapande. Det var dessa halssmycken i silver med kläppar av glas som väckte mest uppmärksamhet på hennes utställning på Galleri Blanche år 1951. Samma år visade hon sina smycken på NK i Stockholm. Den unga Torun Bülow-Hübe, som funnit en form som knöt an till avantgardet, använde sig själv som modell för sina smycken under många år. Hon fotograferades flitigt och det skrevs hundratals artiklar om henne i tidningar som exempelvis Svensk Damtidning, Elle och Star Weekly Magazine.

År 1956 flyttade Torun Bülow-Hübe tillsammans med barn och den tredje maken Walter Coleman, en afroamerikansk konstnär, till Paris där de bodde i två år. De umgicks mest i jazzkretsar och Torun Bülow- Hübe blev god vän med Billie Holiday. Till henne gjorde hon hela smyckeuppsättningar som denna bar under sina framträdanden. Andra kända bärare av Torun Bülow-Hübes smycken var Brigitte Bardot, Juliette Gréco, Oona Chaplin och Ingrid Bergman.

Nästa flytt gick till Biot på franska Rivieran som Torun Bülow-Hübe besökt redan sommaren 1948. Där hade hon träffat konstnären Pablo Picasso, när hon plockade stenar på stranden. Dessa stenar kom hon att använda i löstagbara hängen till stela släta halsringar i silver som blev något av ett signum för henne. Åren 1958–1960 ställde Torun Bülow-Hübe ut sina smycken på Picassomuseet i Antibes, Frankrike. Till hennes verkstad i Biot kom svenska silversmeder som Ove U Bohlin och Bengt Liljedahl, med vilka hon samarbetade. Hon hade stora beställningar och tog också emot franska ungdomar som lärlingar.

År 1959 lanserade Torun Bülow-Hübe ett halssmycke som fungerade som bärbar skulptur. Det hade en smidd silverskena, som framhävde axlar och hals, och en droppformad sten av bergkristall. Halssmycket var nyskapande både till form och teknik och sågs som en milstolpe inom modern smyckeformgivning. Det belönades med en guldmedalj vid Triennalen i Milano 1960. Samma år fick hon Lunningpriset, som tilldelades framstående unga skandinaviska formgivare och konsthantverkare.

Som enda konsthantverkare blev Torun Bülow-Hübe inbjuden att delta i en temautställning på Musée des Arts Décoratifs i Louvren år 1962. De inbjudna, kända konstnärer som Salvador Dalí, Alexander Calder och Pablo Picasso, skulle göra ett ting de inte tyckte om. Eftersom Torun Bülow-Hübe ogillade tiden, formgav hon en klocka med öppet armband och spegelskiva utan siffror. Med det öppna armbandet fångas bäraren inte av tiden och med sekundvisaren på den spegelblanka urtavlan, där man ser sig själv, förstärks nukänslan. När denna så kallade Viviannaklockan kom i produktion 1967 hos Georg Jensen Silver försågs den dock med minut- och timvisare. Denna enkla klocka, som var den första i sitt slag, blev berömd och flitigt kopierad.

Den första ring Torun Bülow-Hübe formgav var sin vigselring. Hon använde sig av möbiusbandet för att skapa en oändlighetsåtta i silver. För henne symboliserade den ändlös kärlek. Under 1960-talet utvecklade hon möbiusformen och gjorde ringar, armband och halsband med en enda yta och en enda kant. Möbiusbandet, oändlighetsåttan och slingan eller spiralen var former som hon fortsatte att utveckla och förfina.

År 1965 lämnade Torun Bülow-Hübes tredje make henne. Skilsmässan ledde till en livskris och verksamheten i Biot avvecklades. Hon kom i kontakt med den andliga rörelsen Subud, som grundats av en indones. I samband med det tog hon tillnamnet Vivianna och flyttade till Tyskland för att komma närmare rörelsen. Hon bosatte sig först i Wolfsburg och senare i byn Wendhausen, där hon öppnade verkstad. Torun Bülow-Hübe samarbetade då med den argentinske skulptören Rainer Anz och andra konstnärer i gruppen Die Schwinge. Under Tysklandstiden 1968–1978 tillverkade hon numrerade smycken i verkstaden. Hon designade även smycken till Georg Jensen Silver, som hon startat samarbete med 1967. Dessutom formgav hon bestick, porslin och glas till andra firmor som Royal Copenhagen.

År 1978 flyttade Torun Bülow-Hübe till Jakarta i Indonesien, som hon besökt tidigare i samband med ett projekt med Dansk International Designs i New York. I Jakarta arbetade hon som designkonsulent för en indonesisk socialstiftelse med anknytning till Subudrörelsen och hade även en egen verkstad. Till verkstaden anställdes ungdomar som lärlingar. Hon använde sig av inhemskt material i sina nya smycken, samtidigt som hon tillverkade prototyper för Georg Jensen Silver. Efter att ha fått diagnosen leukemi flyttade Torun Bülow-Hübe till sin yngsta dotter Marcia i Köpenhamn år 2002.

Torun Bülow-Hübe fick ta emot en rad utmärkelser, som Prins Eugen-medaljen, 1992, och Design Plus Award, Frankfurt am Main, 1998. År 1996 blev hon hedersmedborgare i Biot.

Torun Bülow-Hübe avled 2004 i Köpenhamn. Hon är begravd på Blåviks kyrkogård i Östergötland.