Vera Nilsson var en av de tidigaste och främsta expressionisterna i Sverige. Hon är mest känd för sina skildringar av barn och Öland.
Vera Nilsson föddes i Jönköping 1888 som yngsta barnet av fyra till kronofogden Karl Nilsson och Ada Sjöberg. Hon växte upp i ett välbärgat hem som präglades av ordning och reda och sparsamhet. Fadern tyckte att utbildning var viktig inte minst för döttrarna, som alla utbildade sig till lärare. Han bestämde att Vera Nilsson skulle bli teckningslärare och hon fick därför privatlektioner i teckning under flickskoletiden. Lektionerna gjorde att hon 1906 kom in på den högre avdelningen på Tekniska skolans teckningslärarutbildning i Stockholm. Under studietiden beslöt hon sig för att bli konstnär och ville i stället börja på Konstnärsförbundets skola, men fadern avslog hennes önskan med motiveringen att påbörjad utbildning måste fullföljas.
Efter utbildningen i Stockholm återvände Vera Nilsson till hemstaden. Fadern veknade när det gällde yrkesval och hon fick möjlighet att studera för Carl Wilhelmson på Valands konstskola i Göteborg vintern 1909–1910. På skolan gick även Maj Bring och Mollie Faustman.
Vera Nilsson fortsatte sina studier i Paris 1911. Hon blev elev hos kubisten Henri Le Fauconnier på Académie de la Palette men besökte också ryska skolor som Marie Vassilieffs Académie Vassilieff. Om kubismen sade Vera Nilsson långt senare: ”Ja, det är en konstruktionssak, som egentligen följer en hela livet igenom”. Mötet med Vincent van Goghs expressiva konst på den internationella Sonderbundutställningen i Köln 1912 blev avgörande för hennes konstnärskap.
När första världskriget bröt ut 1914 befann sig Vera Nilsson i Borgholm. Vintern tillbringade hon i Stockholm och målade då den första tavlan av ”Gubbhuset” på Glasbruksgatan. Det kom senare att bli ett återkommande motiv.
Under kriget vistades många nordiska konstnärer och författare i Köpenhamn där tillgången på mat var god. Där fanns det också möjligheter att se internationell konst. Vera Nilsson bodde i Köpenhamn åren 1916–1919 men tillbringade somrarna på Öland. Hon målade stadens gator, som ”Allégade”, och parker, men också porträtt av exempelvis den danska konstnären och vännen Astrid Holm, som drev en konstskola i vilken Vera Nilsson och andra svenska konstnärer gick.
Vera Nilssons målningar hade en kubistisk stil med starkt expressiva drag under 1910-talet. Hennes debututställning ägde rum 1917 på Ovenlyssalen i Köpenhamn tillsammans med Mollie Faustman. En dansk konstkritiker skrev bland annat att det var en självklarhet för Vera Nilsson att uttrycka känslor i sitt måleri och att hennes målningar var förtätade koncentrat av ämnet. Hon var originell och ”saknade alla efterhärmande kvaliteter som vanligen konst av damer ägde”. Vera Nilsson bröt alltså mot gängse uppfattning om hur konst av kvinnor såg ut. När hon sverigedebuterade 1918 i utställningen De Unga på Liljevalchs var det främst hennes ölandsskildringar med ett djärvt färg- och formspråk som uppmärksammades. Hon fick övervägande positiv kritik och ansågs av en betydande konstkritiker vara den enda riktigt konsekventa expressionisten i utställningen, vild både i sinne och teknik.
Somrarna från 1914 till 1978 tillbringade Vera Nilsson oftast på Öland. Förutom i Borgholm bodde hon i byarna Södra Sandby, Gillberga och Räpplinge by. Hon vistades i ett landskap hon kände väl till sedan barnsben, vilket kom att få stor betydelse för hennes skildringar. De flesta ölandsmålningarna kom till under en trettioårsperiod, från de mörka, eruptiva som Terräng. Öland, 1917, över färgstarka Ölandsby, 1932, till de ljusa, varma och transparenta som Högsommar, 1946.
Hösten 1919 reste Vera Nilsson till Spanien. Målningarna av El Greco i Toledos kyrkor gjorde starkt intryck. I Málaga upprördes hon av att se några fattiga flickor som dansade på gatan för en likgiltig omgivning. Gata i Málaga finns i flera versioner. I en av målningarna, som går i rödviolett, har den centralt placerade flickan en klänning i varmröd färg, en färg som hon kom att använda flitigt. I dessa målningar visar Vera Nilsson sitt engagemang för de utsatta och svaga i samhället. Uttalad politisk blir hon i den monumentala antikrigsmålningen Penning contra liv. Den målades 1938 som protest mot spanska inbördeskriget.
I Paris födde Vera Nilsson 1922 dottern Catharina, Ginga kallad. Hon kom att bli ett centralt motiv i moderns konst från tidig ålder fram till konfirmationen. År 1927 fick Vera Nilsson Ester Lindahls stipendium och åkte tillsammans med dottern till Italien. Två av konstnärens mest kända verk med Ginga, På terrassen och Såpbubblor, kom till i Italien. En viss påverkan av 1920-talets nya saklighet skönjs i dessa målningar. Vera Nilsson fann dem själv överarbetade.
Vera Nilssons målningar av barn, främst Ginga, blev berömda och ifrågasatta. Många fann hennes barn fula, eftersom hon inte gav den idealiserade bild av barnet som publiken var van vid. Barnet i hennes målningar är koncentrerat sysselsatt med något, som exempelvis i Det första steget eller Barn med hyacint. Rött och grönt var färger Vera Nilsson ofta använde i de tidiga målningarna av dottern.
Vid 40 års ålder fick Vera Nilsson sin första egna fasta bostad, en omodern fyra, på Söder i Stockholm. Där kunde hon förena arbete och tillsyn av dottern. Flera kända målningar skapades här. ”Gubbhuset” var ett vanligt motiv liksom de många fönsterutsikterna med både ett ute och ett inne. En inre kamratkrets med kvinnliga kollegor etablerades. Flera av dem var ensamma mödrar.
Under 1930-talet höjde Vera Nilsson färgskalan och menade själv att det var hennes koloristiska genombrott. Hon tillbringade två somrar i Värmland och målade landskap och människor i ett mer realistiskt uttryckssätt. I början av 1940-talet vistades hon tre somrar i fiskelägen i Bohuslän. Där skapade Vera Nilsson, som fascinerades av fiskarnas arbeten och deras miljö, en lång rad målningar.
Några år före pensionen fick Vera Nilsson sitt första offentliga uppdrag. Det var en fresk till Västertorps skola i Stockholm 1951. Den berättade om det godas seger över det onda i den klassiska Sagan om solen och stormen. Några år senare tillkom den stora fresken Händer för Djurgårdskolan i Eskilstuna som en hyllning till världens arbetande och skapande människor. Vera Nilsson var en av förkämparna för att den planerade tunnelbanan i Stockholm skulle få konstnärlig gestaltning. Hon fick ett uppdrag i T-Centralen och gjorde 1957 mosaikpelaren Det Klara som trots allt inte försvinner. Åren 1966–1967 arbetade hon med altartavlan De tre vise männen i sågat och målat trä till Nacksta kyrka i Sundsvall. Precis som i Händer tog Vera Nilsson in det globala perspektivet i altartavlan. De tre männen representerade genom olikfärgade ansikten i rött, gult och blått olika världsdelar.
Vera Nilssons intresse för världen gjorde att hon reste flitigt. Hon besökte Sovjetunionen 1933 tillsammans med några konstnärskollegor. Några år senare gjorde hon en målarresa tillsammans med Maja Braathen till Estland. År 1960 seglade hon i Medelhavet med ett lastfartyg, bland annat till Beirut vars hamn blev ett av hennes motiv.
Till Frankrike återkom Vera Nilsson ofta. Efter andra världskriget vistades hon i Paris och kom genom skulptören Liss Eriksson i kontakt med senegalesiska studenter. De blev hennes modeller och väckte också hennes intresse för négrituderörelsen. Detta förde henne till Senegal 1949. Under sina fyra månader i landet tecknade hon senegalesernas vardag som hon också målade i pastell. År 1952 målade hon Minne från Afrika och 1959 gjorde hon två målningar i abstraherade former med namnet Négritude. Tjugo år senare reste hon till Martinique, där hon målade flera porträtt.
I Paris engagerade och enrollerade Vera Nilsson sig även i fredsrörelsen. Hon sålde ”Citoyen du monde” (Världsmedborgare) på gatan och målade bland andra författarna Albert Camus och Anna Seghers i Fredsmöte, Paris. Faran för kärnvapenkrig oroade henne och under 1960-talet gjorde hon flera målningar av en förödd jord med titeln I förvillelsens tid. Ett visst hopp gav hon i en av målningarna med undertiteln Tröst. År 1979 tecknade hon Fredskortet med kvinnor som sträcker upp sina armar och ropar: ”Kvinnor stoppa upprustningarna”. Kortet som såldes till förmån för Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet blev Vera Nilssons sista verk.
Vera Nilsson deltog i många samlingsutställningar, bland annat med Falangen, Unionen och Färg och Form, både i Sverige och utomlands, men hade endast fyra separatutställningar. Hon tyckte att separatutställningar tog för mycket kraft från skapandet. Erik Blomberg i Konstrevy skrev i samband med Vera Nilssons utställning 1948, att hon var den svenska konstnär, som gett det djupaste uttrycket åt ”vår tid”. År 1975 visade Vera Nilsson en stor retrospektiv utställning på Konstakademien i Stockholm. Utställningen blev en succé och visades på ytterligare platser i Sverige, Norge och Danmark.
Vera Nilsson tilldelades 1948 Prins Eugen-medaljen. År 1954 valdes hon in som ledamot i Akademien för de fria konsterna, den första kvinnliga ledamoten under 1900-talet. Hon kämpade för kvinnliga konstnärers inträde i Akademien och föreslog bland annat Siri Derkert som lämplig kandidat. År 1964 avböjde Vera Nilsson att ta emot statens konstnärsbelöning eller inkomstgaranti, eftersom hon tyckte att man i stället skulle satsa på basen och ge konstnärer möjlighet att arbeta i bra ateljéer och verkstäder.
Vera Nilsson avled i Stockholm 1979. Hon är begravd i Jönköping.