Wilhelmina Gravallius författade underhållningslitteratur och var verksam under senare delen av 1800-talet.

Wilhelmina Gravallius föddes i Mogata socken i Östergötland, där fadern var kyrkoherde. Hon var äldst i en syskonskara på fyra. Efter avslutad skolgång i Söderköping ägnade hon sig åt hemmets skötsel, men var också sällskap och lärarinna åt lagman von Rööks döttrar på det närbelägna godset Åkerby. Efter faderns död 1831 lämnade hon föräldrahemmet och tog tjänst som guvernant, först hos familjen Falkenberg på Husby säteri och därefter hos familjen Grevesmühl i Toresund, där hon stannade i 13 år. Under tiden som guvernant skrev hon sin första roman, Högadals prostgård, 1844. Emellertid kom skrivandet att läggas åt sidan då hon 1846 ingick äktenskap med kyrkoherde Lars Kristian Gravallius. Paret fick en dotter 1849. Efter makens död flyttade Wilhelmina Gravallius till Stockholm, där hon återupptog sin litterära verksamhet. De sista fem åren av sitt liv bodde hon hos dottern och dennas man i Tumba.

Wilhelmina Gravallius berättelser utspelas ofta på herrgårdar och prästgårdar, även om de ibland också beskriver enklare och fattigare miljöer. Personteckningen är ofta svartvit och hennes vardagsskildring har såväl romantiska som spänningsskapande drag. Debutromanen Högadals prostgård fick ett positivt mottagande och är Wilhelmina Gravallius mest spridda roman. Den trycktes i flera upplagor och översattes även till tyska. Bland hennes övriga verk kan nämnas romanerna Albumet. Novell ur stockholmslifvet, 1864, samt Hårflätan, 1881. Många av hennes berättelser publicerades som följetonger, i bland andra Norrköpings Tidningar, Östgöta Correspondenten och Umebladet, innan de gavs ut i bokform.

Wilhelmina Gravallius avled i Tumba 1884.