Adelaide von Skilondz var koloratursopran. Hon sjöng och verkade vid Marinskijteatern i S:t Petersburg, vid kejserliga hovoperan i Berlin och vid Kungliga Teatern i Stockholm. Hon var även känd som sångpedagogen Madame för flera generationers opera- och konsertelever.

Adelaide von Skilondz föddes 1882 i S:t Petersburg. Hennes far, Leo Andrejev, var kavalleriöverste och hennes mor, Adelaide, född Christman, hustru i ett välbärgat, liberalt och kulturellt hem, där Adelaide von Skilondz som en av familjens tre döttrar, utmärkte sig för sitt absoluta gehör och sitt ovanligt tidiga pianospel. Efter att redan vid sju års ålder ha behärskat flera Beethoven-sonater fick hon senare som pianoelev vid konservatoriet fullkomna sitt pianospel hos en av Rysslands främsta pianopedagoger, Felix Blumenfelt. Hon studerade också harmonilärara, instrumentation och komposition.

Även i skolan utmärkte hon sig och hennes fina betyg belönades av föräldrarna med en resa till valfritt land varvid hon valde Sverige. I Norrland uppträdde hon för gruvingenjörer och förutom ett tack efteråt fick hon rådet att hon borde låta utbilda sin röst. Hon fortsatte sina studier för konservatoriets huvudlärare i sång, Natalia Alexandrovna Iretskaja, som hade utbildat sig för den svenska operasångaren Henriette Nissen-Salomon. Denna hade varit sångpedagog i tjugo år vid det då nystartade konservatoriet i S:t Petersburg och finslipat den ryska figursången, ett arv som nu Adelaide von Skilondz sånglärare övertog.

Hon gifte sig 1905 med ämbetsmannen och ministerialdirektören Vladimir von Skilondz. År 1908 började hon på Marinskijteatern och hösten 1909 fick hon sitt genombrott som drottningen i Rimskij-Korsakovs postuma opera Guldtuppen. På våren 1910 lämnade Adelaide von Skilondz Ryssland och sin make med sikte på hovoperan i Dresden. På vägen passerade hon Helsingfors där hon sjöng sopranpartiet i Haydns oratorium Skapelsen. Äktenskapet upplöstes 1912.

Väl framme i Dresden fick hon beskedet att ensemblen tyvärr var fulltalig. Men Berlin, som just förlorat sitt dragplåster tecknade i stället ett förmånligt kontrakt och lät henne debutera som pagen i Hugenotterna. Under fem år, från 1910 till 1914, hade hon sagolika framgångar. Under Leo Blech sjöng hon Susanna i Mozarts Figaros bröllop, under Karl Muck Nattens drottning i Trollflöjten och under tonsättaren Richard Strauss Zerbinetta i hans opera Ariadne på Naxos. I Berlin fick hon också debutera på skiva, varvid hon gjorde ett 50-tal inspelningar huvudsakligen för Deutsche Grammophon AG men också Parlophon och Pathé, vilket förklarar varför det finns två uppsättningar av Nattens drottnings arior och tre av valsarian ur Gounods Romeo och Julia.

Efter krigsutbrottet 1914 gick hennes skivor inte att sälja eftersom hon nu betraktades som en fiende och som sådan svävade i omedelbar livsfara. Operachefen skickade henne till Sverige på gästspel. Själv ville hon besöka sitt hus i S:t Petersburg och efter konserten i Stockholm företog hon sig den obekväma och tröttande tågresan över Haparanda och Helsingfors, där hon på våren 1915 gav Delibes Lakmé. Sommaren tillbringade hon i Kuokala, där hon vistats som barn, och besökte sedan S:t Petersburg, där hon snart kände sig obekväm, särskilt sedan hon kallats »Kejsar Wilhelms älskling«. Därför beslöt hon sig för att lämna sitt fosterland, resa den långa vägen tillbaka till Stockholmsoperan och sina fem kontraktsenliga kvällar.

Den första var Rossinis Barberaren i Sevilla på hösten 1915 där hon överraskande smugglade in Klockarian ur Lakmé i Rosinas sånglektion. Figaro sjöngs av Martin Oscàr, som ett par månader tidigare hade förlorat sin hustru Anna Oscàr, som i årtionden hade varit Kungliga Teaterns ledande koloraturstjärna varför kvällens dirigent grep tillfället att förlänga samarbetet med Adeleide von Skilondz med flera föreställningar efter jul. Som okänd gästande koloratursångare tog hon publiken med storm. Våren 1916 framträdde hon 31 gånger, alltid för fulla hus medan publiken slogs om biljetterna.

I januari 1917 var det premiär på Andréuppsättningen av Mozart Trollflöjten med henne som Nattens drottning som hon sjöng 64 kvällar. Den toppade listan över hennes inalles tolv operaroller som hon sjöng i Stockholm, följd av Violetta i La Traviata och Gilda i Rigoletto, och på tredje plats Elvira i Aubers Den stumma från Portici samt titelrollen i Delibes Lakmé. De tre sopranpartierna i Hoffmans äventyr, Philine i Mignon, Marguerite de Valois i Hugenotterna, titelrollen i Manon och Tatjana i Eugen Onegin förtjänar också att nämnas.

Sammanlagt sjöng hon 252 kvällar på Operan till och med januari 1924. Hon belönades 1917 med Litteris et Artibus. År 1921 blev hon invald som utländsk ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien, men 1930 fördes hon över till svensk ledamot efter att ha blivit svensk medborgare.

Listan över hennes framträdanden med symfoniorkestrar uppgår bara till en handfull under perioden 1916-1925 och i radio sjöng hon bara 1925. Hon gjorde några återbesök i Berlin, Dresden och Helsingfors och gästade även Tjeckoslovakien, Frankrike och England fram till 1931. För vänner och föreningar både sjöng och spelade hon ända till 1943.

År 1926 skrev Adelaide von Skilondz ett nytt kapitel i sin historia, nu som sångpedagog. I det nybyggda Konserthusets lilla sal presenterade hon tio av sina elever i en föreställning av Offenbachs enaktsoperett Fortunios visa, som hon själv hade satt upp. Under första världskriget hade hon upplåtit sin stora vackra våning i hörnet Blasieholmsgatan 1/Hovslagaregatan 3 åt ryska flyktingar som fick sova på golvet och från 1922 hade hon tagit emot sångelever där. I september 1939 beslagtog Arbetsgivarföreningen den, varvid hon flyttade till en ännu större på Strandvägen 31. I sin nya våning kunde hon ta emot 250 gäster i sin salong, med ett av de tre porträtt som Ilja Repin målade av henne, och där hon som Madame kunde bedriva sin privatundervisning. Hon hade under åren många elever, bland dem kan nämnas Kjerstin Dellert, Kerstin Meyer, Isa Quensel, Gaby Stenberg och Elisabeth Söderström.

När Adelaide von Skilondz inte orkade undervisa mer, togs hon om hand av sina systrar Katja och Selinka som emigrerat efter Stalins död samt den före detta ASEA-ingenjören Nikolej Soloviev, som efter hennes rofyllda död 1969 vallfärdade till hennes grav på Skogskyrkogården, Stockholm, med friska blommor.