Annie Wallentheim var socialdemokratisk riksdagspolitiker som engagerade sig speciellt för svaga grupper i samhället.
Annie Wallentheim föddes 1902 i Stockholm. Föräldrarna var järnarbetaren Arvid Hansson och hans hustru Wilhelmina. De hade också en sju år äldre dotter vid namn Elsa. Inte mycket är känt om uppväxtåren, men troligen fanns inga möjligheter till utbildning utöver folkskolan.
Sitt yrkesverksamma liv inledde Annie Wallentheim som affärsbiträde 1918, vid 16 års ålder. Hon gifte sig med Adolf Wallentheim 1924. Maken var politiskt engagerad som ordförande för Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund (SSU) och blev senare riksdagsledamot för Stockholms läns valkrets. Annie Wallentheim anslöt sig tidigt till Socialdemokratiska partiet och dess kvinnoförbund.
Året efter giftermålet föddes dottern Karin som så småningom fick systrarna Barbro, Gunnel och Inga. Annie Wallentheim engagerade sig i kommunalpolitiken i Nacka och hade där olika uppdrag mellan åren 1930 och 1954. Hon var energisk och idérik och fick en mängd ansvarsfulla uppgifter. Hon var kvinnodistriktets ordförande från 1939 och tio år framåt, medlem av kvinnoförbundets styrelse och även medlem av partistyrelsen. Som ledamot i landstinget satt hon från 1939 till 1962. Där ingick hon i direktionen för Centrallasarettet och Allmänna BB.
Annie Wallentheim brann för rättvisa och solidaritet. För henne var det mycket viktigt att få med kvinnor i det praktiska arbetet med att påverka utvecklingen. Hon ingick i delegationen för 1941 års befolkningsutredning för hem- och familjefrågor och pläderade för barnomsorg, så att kvinnorna skulle kunna ta sig ut i arbetslivet. I tidningen Hertha bidrog hon bland annat med debattartikeln ”Vi behöver bostäder i mängd”. Under krigstiden tog hon initiativ till kostnadsfri läkarundersökning av barn mellan 2 och 6 år, en grupp som tidigare stått utanför samhällets hälsokontroll.
År 1952 kom Annie Wallentheim in som riksdagsledamot i första kammaren för Stockholms läns och Uppsala läns valkrets. Nästkommande år avled maken Adolf, men den nyvordna änkan arbetade oförtrutet vidare. Hon var ledamot i styrelsen för Sveriges Radio och styrelseordförande för Hornö yrkesskola, en skola i Enköping för ”missanpassade” unga flickor mellan 15 och 18 år. Annie Wallentheim föreslog att även manlig personal skulle få arbeta på skolor och elevhem, till exempel på ”vanföreanstalter” och Eugeniahemmet, där manliga förebilder behövdes.
Tillsammans med partisystrarna Nancy Eriksson, Gunnel Olsson och Inga Thorsson engagerade sig Annie Wallentheim på 1950-talet mot planerna på kärnvapen i Sverige. Hon var en tid ledamot av fullmäktige och drätselkammaren i Nacka. Hon kom att ingå i familjerådgivningsutredningen, i 1958 års barnanstaltsutredning, där hon var ordförande, och hon blev sakkunnig i ungdomsbrottslighetsfrågor. Hon ingick i Försäkringskassans styrelse, engagerade sig i Rädda Barnen, och fram till pensioneringen 1970 satt hon som vice ordförande för riksdagens revisorer.
Annie Wallentheim hade ord om sig att vara en god agitator, men hade även förmågan att lyssna till andra. Hon kan ses som ett exempel på de många riksdagsledamöter som, utan att vara speciellt kända för allmänheten, ändå arbetat idogt för samhällsförbättring, och som varit en del i uppbyggandet av det demokratiska välfärdssamhället.
Efter pensionen avsade hon sig sina många föreningsposter, och framlevde sina sista år i stillhet. Hon avled 1990 i Kinna, vid 88 års ålder. Annie Wallentheims stoft vilar på Nacka norra kyrkogård.
