Jaquette Liljencrantz var skribent och framträdande i den tidiga norska kvinnorörelsen samt i den danska arbetarrörelsen.

Jaquette Liljencrantz föddes 1845 som yngsta barn av fem i en högadlig familj. Pappan, greve Gustaf Fredrik Liljencrantz, var hovmarskalk till kung Oscar I och senare landshövding för Stockholm. Modern, Johanna Josefina Eleonora Stjernstedt dog då dottern var nio år. Jaquette Liljencrantz växte upp med sina religiösa bröder och far. När sedan hennes äldste bror blev hennes förmyndare efter pappans död och aviserade att han skulle skicka henne till ett pietistiskt pensionat beslöt hon sig för att fly. Hon var då 24 år, och hade ett år kvar till den dåtida myndighetsåldern för ogifta kvinnor. Flykten gick utomlands för att hon inte skulle riskera att skickas tillbaka till brodern. Med viss hjälp från sin syster Lotten von Plomgren med make, tog hon sig över till Köpenhamn där hon blev kvar under merparten av sitt återstående liv.

Jaquette Liljencrantz hårda religiösa uppfostran och upplevelser av könsorättvisor under sin ungdom skulle komma att få stor betydelse för hennes framtida politiska engagemang och författarskap. Hon vände sig mot kyrkans inflytande på samhälle och individ och protesterade mot könshierarkier och fördomar. Än mer betydelsefulla blev hennes senare erfarenheter av att föda barn utanför äktenskapet och att överges av barnets far. Om detta skrev hon flera texter mellan åren 1874–1876, varav den mest kända är en anklagelseskrift i fyra delar, där namnet på mannen angavs i titeln Stud. Med. Anton Gjerdings forhold til J.L. I texterna skildras hur hon sommaren 1872 träffade och förälskade sig i Anton Gjerding, en norsk student på tillfällig vistelse i Köpenhamn. När hon blev gravid bestämde de att hon skulle resa till Frankrike för att föda och sedan lämna bort barnet och återvända till honom. Men när hon väl rest, fött deras son och betalat en familj för att ta hand om barnet, hade Anton Gjerding mött en ny förälskelse. Sina moraliska och ekonomiska anklagelser mot Anton Gjerding stod i centrum för hennes publikationer om deras relation. Upplagan uppges ha varit förhållandevis stor, den sålde slut och gavs ut på nytt.

I den svenska kritiken mot Jaquette Liljencrantz skrifter anfördes att hon visade klassförakt mot skepparsonen Anton Gjerding, en anklagelse som visste var den tog. Jaquette Liljencrantz hade 1875 blivit en övertygad socialist och en ivrig anhängare av Louis Pio, en av grundarna till den organiserade arbetarrörelsen i Danmark. Genom Louis Pio fick Jaquette Liljencrantz anställning som journalist vid tidningen Social-Demokraten som han hade grundat och var redaktör för. Under signaturen Medea skrev hon flera artiklar om ogifta mödrars juridiska ställning och arbetade för att få arbetarrörelsens ledande män engagerade i denna fråga.

Våren 1876 utsågs Jaquette Liljencrantz till ordförande för Den frie kvindelige Forening (DFKF), en kvinnosektion med tydliga om än ej formaliserade kopplingar till Socialdemokratiska partiet i Danmark. I rollen som föreningens ordförande deltog hon även vid partiets första kongress samma år och valdes där in i partistyrelsen som första och enda kvinna. Hennes politiska och journalistiska karriär fick ytterligare skjuts framåt när Louis Pio utsåg henne till fast redaktionsmedlem av Social-Demokraten. Den lön hon fick var dock betydligt lägre än hennes manliga kollegers. Inte nog med att hon ansåg den vara en svältlön, hennes besvikelse var stor över att de socialdemokratiska männens tal om kvinnors och mäns lika värde inte syntes i lönekuvertet. Förtroendet för Louis Pio och hennes socialistiska övertygelse fick emellertid Jaquette Liljencrantz att investera såväl tid som prestige och pengar i tidningen. Louis Pio tog dock hennes pengarna och emigrerade till USA. Detta ledde till ekonomiska svårigheter för Jaquette Liljencrantz. Situationen förvärrades efter en öppen konflikt med nya redaktören för Social-Demokraten som resulterade i att hon fick sparken. Samtidigt försvagades hennes position i det socialdemokratiska partiet. DKFK upplöstes på grund av föreningens nära kopplingar till Louis Pio och hon blev inte omvald till partistyrelsen.

Under denna period radikaliserades Jaquette Liljencrantz. Hon blev aktiv i partiets revolutionära flygel, var redaktör för deras husorgan Den Radikale och var delaktig i partisprängningen 1877. Samma år gavs flera av hennes tidigare artiklar från Social-Demokraten ut i en samlad skrift med titeln Den ugifte Kvindes juridiske Stillning och hon reste runt i Danmark och agiterade för frågan. Under de närmast följande åren fortsatte hon att vara en flitig skribent och publicerade sig även på tyska och franska, däribland i tidskriften Jahrschrift für Sozialwissenschaft und Sozialpolitik med texter om de nordiska socialistiska rörelsernas historia och utveckling. Med skriften Nogle ord om befolkningsspørgsmaalet af en Kvinde gjorde hon även ett inlägg i den samtida befolkningspolitiska debatten, där hon i malthusiansk anda argumenterade för barnbegränsning som fattigdomsbekämpning.

År 1884 grundade hon som första kvinna i Danmark en tidning, Den nya socialist. Vid sin sida hade hon journalisten Vilhelm Rasmussen som hon senare gifte sig med. Tillsammans fick de sonen Artur. Deras tidning blev dock nedlagd samma år som den uppstod. I samband med det danska riksdagsvalet 1884 hade Den nya socialist gått till hårt angrepp mot Socialdemokraternas huvudkandidat. Det visade sig dessutom att tidningen hade tagit emot ekonomiska bidrag från högerns motkandidat. Paret blev utfryst från arbetarrörelsen och tidningen gick i graven. Därefter drog sig Jaquette Liljencrantz tillbaka från den politiska arenan.

I Sverige fick Jaquette Liljencrantz kamp för ogifta mödrars villkor förnyad uppmärksamhet i slutet av 1880-talet när hennes samlade texter i ämnet översattes och publicerades i Framåt: tidskrift utgifven af Göteborgs Kvinnoförening, drygt tio år efter den danska utgåvan. Utgivningen fick positiv respons i svenska Social-Demokraten som citerade längre stycken ur den och lyfte fram Jaquette Liljencrantz roll i grannlandets tidiga socialistiska rörelse. Med undantag för enstaka artiklar, exempelvis då Aftonbladet uppmärksammade hennes 60-årsdag och beskrev henne som en svensk-dansk pionjär för kvinnosaken, var det dock förhållandevis tyst om henne också i Sverige.

Jaquette Liljencrantz avled i oktober 1920.