Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Alfhild Theresia Agrell

1849-01-141923-11-08

Författare, dramatiker

Alfhild Agrell var under 1880-talet en av tidens mest uppmärksammade dramatiker. Hennes författarskap var omfattande och hon skrev i en rad olika genrer.

Alfhild Agrell föddes i Härnösand, där fadern var konditor. Familjen hade det gott ställt och trots faderns ställning som hantverkare tillhörde familjen stadens övre skikt. Vilken utbildning hon fick är oklart men av efterlämnade papper framgår att hon var mycket musikalisk. Ett halvår efter faderns död 1868 gifte hon sig med den tio år äldre köpmannen Pehr Albert Agrell. De bosatte sig i Sundsvall där hon var aktiv som skådespelare i stadens amatörsällskap. År 1876 flyttade de till Stockholm då Pehr Albert Agrell fick anställning som ombudsman i Stockholms köpmannaförening.

År 1879 debuterade Alfhild Agrell med novellen ”Skymningsprat”, som publicerades i Dagens Nyheter under pseudonymen Thyra och under de följande åren utvecklade hon en enorm produktivitet. Hon deltog livligt i huvudstadens litterära och intellektuella kretsar under 1880-talet och umgicks med flera av de unga och radikala författarna som brukade räknas till Det unga Sverige. Hon blev god vän med Anne Charlotte Leffler, Calla Curman och Ellen Key och valdes in i prestigefulla sammanslutningar som Svältringen och Nya Idun och 1885 även i Publicistklubben.

Störst framgångar hade Alfhild Agrell som dramatiker. Som sådan debuterade hon med två enaktare, Varför och En huvudsak. Den förra hade premiär på Dramaten 1881, den senare på Nya teatern 1882. Sitt stora genombrott som dramatiker fick hon med problemdramat Räddad. Interiör i tvenne akter, som även den sattes upp på Dramaten 1882. Hon använde fortsatt pseudonymen Thyra, men då framgångarna växte avslöjades hennes identitet och uppföljarna Dömd, 1884, och Ensam, 1886, gav hon ut under eget namn.

Räddad brukar beskrivas som påverkad av Ibsens Et Dukkehjem. Men för att göra pjäsen rättvisa måste man se hur Alfhild Agrell går i dialog med Ibsen och levererar en stark kritik både av hans pjäs och av samtidens kvinnosyn. I Räddad finns inte, som hos Ibsen, någon föredömlig kvinnofigur utan bara kvinnor som deformerats och perverterats av tidens mansförtryck och kvinnoideal. Slutet saknar också den utopiska dimension som finns i Ibsens pjäs. Alfhild Agrells kvinnliga huvudperson lämnar hemmet med sin döde son i famnen. Underförstått för att begå självmord, men slutet är öppet. Pjäsen talade rakt in i samtidsdebatten och den uppfördes på Dramaten inte mindre än 26 gånger, många fler gånger än Strindbergs 1880-talspjäser. Den framfördes dessutom i såväl Göteborg som Köpenhamn, Berlin och London.

Den i kronologisk ordning efterföljande pjäsen Småstadsliv, 1883, har en helt annan karaktär. Den är en komedi och ett lustspel som driver kraftfullt med den småstadsmentalitet Alfhild Agrell mött i Härnösand och Sundsvall. En anledning till drift är konkurrensen mellan städerna. Även denna pjäs mötte stort bifall hos recensenterna. Den verkliga uppföljaren till Räddad kom året därefter med dramat Dömd, vilket tog tag i tidens heta debattämne, sexualmoralen och de utomäktenskapliga barnen, på ett något ovanligt sätt. I centrum står den unga guvernanten Valborg, som haft en utomäktenskaplig förbindelse och fått en son med en man som övergivit henne. Mannen dyker upp som friare till husets dotter. Valborg avslöjar då sakernas förhållande i avsikt att förhindra giftermålet. Det visar sig dock att det är hon som blir dömd och inte han.

Dömd blev, liksom tidigare Räddad, en stor succé. Det blev också det följande dramat Ensam, 1886. Även i detta drama står den förhärskande dubbelmoralen i centrum. Den ogifta Thora har, till skillnad från de flesta ogifta mödrar i litteraturen, tagit hand om sitt barn, dotter Yngva, vilken nu nått giftasvuxen ålder. Det visar sig emellertid att den blivande makens fosterfar är den man som en gång drev Thora i fördärvet genom att inte avslöja att hans bror, som Thora var förälskad i och hade en sexuell relation med, var gift. Han kräver nu att Thora ska gifta sig med honom för att göra Yngva legitim och till en lämplig äkta maka till hans fosterson. Thora vägrar, eftersom hon inte älskar honom, och hennes dotter bryter med henne.

Räddad, Dömd och Ensam gjorde Alfhild Agrell till en av tidens mest uppskattade dramatiker. Hon fick emellertid inte stå oemotsagd. Inom kvinnorörelsen höjdes röster som tyckte att det var omoraliskt att göra den fallna kvinnan till hjältinna. Vissa menade också att Thora gjorde fel: en mor måste alltid offra sig för barnet. Men framför allt jäste det i de manliga lägren över det, som Ola Hansson, i ett brev till Oscar Levertin, kallade ”kjolväldet” i litteraturen och på teaterscenerna. I de attacker som riktades mot tidens kvinnliga författare under de följande åren kom Alfhild Agrell i skottgluggen. Avgörande för både hennes författarskap, och den senare litteraturhistorieskrivningen blev emellertid den unga författaren Mathilda Mallings (då under pseudonymen Stella Kleve) kritiska artikel ”Om efterklangs- och indignationslitteraturen i Sverige” som publicerades i tidskriften Framåt 1886. De följande dramer som Alfhild Agrell skrev blev aldrig iscensatta. Men sent i livet återkom hon till ett av dem, Ingrid. En döds kärlekssaga, som hon gav ut 1900, och lät framföra i Vetenskapsakademiens fullsatta hörsal med sig själv som recitatör.

När Alfhild Agrell reducerades till ”indignationsförfattare” under slutet av 1880-talet bytte hon genre och under pseudonymen Lovisa Petterqvist återkom hon som humorist. Med de skämtsamt satiriska dagboksromanerna I Stockholm, 1892, och Hemma i Jockmock, 1896, erövrade hon en stor publik och inhöstade mycket beröm. De blev hennes största försäljningsframgångar över huvud taget. Den förra trycktes i inte mindre än sex upplagor och den senare i fyra. I dessa böcker spelar hon ut stad och land mot varandra och anlägger, genom den medelålders, pratsamma norrlandsbon Lovisa, ett landsbygdsperspektiv som också blir kulturkritiskt. Hon passade också på att ge sina forna kritiker, Ola Hansson, August Strindberg och Carl David af Wirsén en släng liksom Dramaten och Svenska Akademien.

Alfhild Agrell hade redan i sitt tidigare författarskap producerat sig i den i tiden så populära hembygds-och folklivslitteraturen. Hennes första landsbygdsskildringar Från land och stad utkom 1884 och 1887 gav hon ut På landsbygden, den förra försedd med teckningar av Victor (Vicke) Andrén och den senare av Elsa Beskow. Efter Lovisa Petterqvists komiska berättelser med norrlansperspektiv återgick Alfhild Agrell till den seriösa folklivsberättelsen med samlingen Nordanfrån, 1898, publicerad under pseudonymen Stig Stigson. Den innehöll folklivsberättelser från framför allt Ångermanland och Jämtland, några på landsmål. Den rönte stor uppskattning bland såväl recensenter som läsare och trycktes i flera utgåvor. Senare i livet kom Alfhild Agrell att också intressera sig för samernas liv och kultur och 1919 gav hon ut novellsamlingen En Lappbok.

Hennes sista stora, och enligt henne själv mest seriösa, satsning var romanen Guds drömmare, 1904. Den är på många sätt olik allt annat hon skrivit och har, enligt tidens recensenter, en stark intensitet och angelägenhetsgrad. I centrum står den eteriska och idealistiska Margareta. Hon drivs av sin önskan att göra skillnad för sina medmänniskor och möter i detta den unge prästen Åke. Ingen av dem har emellertid de krafter som behövs och Margareta dör slutligen i Åkes armar. Romanen blev ytterligare en framgång för Alfhild Agrell.

Efter skilsmässan från sin make år 1895 kom Alfhild Agrell att föra en kringflackande tillvaro mellan framför allt Stockholm, Gnesta, Köpenhamn och Aneby i Jönköpings län. De sista åren av sitt liv levde hon i ekonomisk misär, var mycket sjuklig och drabbades av psykiska problem. Hon avled på ett sjukhem i Flen 1923 och ligger begravd i sina föräldrars grav på Säbrå kyrkogård utanför Härnösand.

Alfhild Agrell intog länge en undanskymd och bortglömd plats i den moderna litteraturhistorien, men har på 2000-talet börjat återfå sin position som en av de mest intressanta, viktiga och framsynta kvinnliga författarna och dramatikerna under det sena 1800-talet och 1900-talets början. Förlaget Atrium gav ut hennes dramatiska arbeten på nytt 2012. Viktig för omvärderingen av henne har också varit Ingeborg Nordin Hennels biografi Alfhild Agrell: rebell, humorist, berättare, 2014, även den utgiven på Atriums Förlag. År 2012 bildades Alfhild Agrell-sällskapet med bas i hennes födelsestad Härnösand.


Lisbeth Larsson



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Alfhild Theresia Agrell, www.skbl.se/sv/artikel/AlfhildAgrell, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Lisbeth Larsson), hämtad 2018-07-20.




Övriga namn

    Flicknamn: Martin
    Pseudonym: Thyra, Lovisa Petterkvist, Stig Stigson


Familjeförhållanden

Civilstånd: Frånskild
  • Mor: Carolina Margareta Adolphson
  • Far: Erik Jacob Martin
  • Syster: Alma Carolina Martin
  • Make: Per Albert Agrell


Utbildning

  • Privatundervisning i hemmet, : Undervisades i språk och musik i mosterns hem i Stockholm under två vintrar


Verksamhet

  • Yrke: Författare


Kontakter

  • Vän: Ann Charlotte Leffler Edgren
  • Vän: Calla Curman
  • Vän: Ellen Key
fler...


Organisationer

  • Svältringen, litterärt kotteri
    Medinitiativtagare
  • Sällskapet Nya Idun
  • Svenska dräktreformföreningen (Drägtreformföreningen, fr o m 1890 Fredrika-Bremer-Förbundets dräktreformförening)


Bostadsorter

  • Födelseort: Härnösand
  • Härnösand
  • Sundsvall
fler...


Priser/utmärkelser



Källor

Litteratur
  • Heggestad, Eva, Fången och fri: 1880-talets svenska kvinnliga författare om hemmet, yrkeslivet och konstnärskapet = [Captive and free] : [Swedish women writers of the 1880's on the home, working life, and artistry], Avd. för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen, Univ., Diss. Uppsala : Univ.,Uppsala, 1991

  • Nordin Hennel, Ingeborg, Alfhild Agrell: rebell, humorist, berättare, Atrium, Umeå, 2014



Vidare referenser