Calla Curman var en nyckelperson i Stockholms kulturliv i slutet av 1800-talet och en viktig donator.
Calla Curman föddes 1850 i Jönköping som enda barn till affärsmannen och företagaren Carl Frans Lundström och Sofie Malmberg. Paret levde till en början under ganska enkla ekonomiska förhållanden och drygade bland annat ut inkomsten med att köpa upp och sälja vidare lingon till England. Modern ägnade sig också livet igenom åt olika former av välgörenhet. Under 1840-talet utvecklade fadern tillsammans med sin bror Johan Edvard Lundström de svenska säkerhetständstickorna så att dessa kunde fabrikstillverkas och på så sätt avsättas kommersiellt. År 1845 anlade bröderna Lundström en tändsticksfabrik i Jönköping och inom några få år hade rörelsen utvecklas till en världsindustri. När Calla Curman föddes var familjen således relativt välbärgad.
I sina memoarer Minnen, 1926 (i nytryck 2006), berättar Calla Curman att hon under sin uppväxt var ganska ensam. Hon hade inga syskon och träffade sällan några jämnåriga eftersom hon fick privatundervisning i hemmet. Upplevelsen av ensamhet kan ha förstärkts av att hon som 12-åring flyttade med sina föräldrar till en ny stad, Stockholm, där hennes pappa hade fått anställning som chef för Carlsviks textilfabrik. Den undervisning hon fick del av bestod av franska, engelska och litteratur.
Utöver sina kunskaper i litteraturen visade Calla Curman tidigt prov på en musikalisk begåvning och planen var att hon skulle fortsätta på musikens bana. Redan som 17-åring kom hon dock att ingå sitt första äktenskap och musikkarriären fick ett abrupt slut. Äktenskapet med den 14 år äldre läkaren Adolf Liljerot förefaller ha varit lyckligt. Paret fick två barn tillsammans. Efter bara sju års äktenskap omkom emellertid maken och Calla Curman blev änka endast 24 år gammal. För att muntra upp sin dotter, som sörjde maken mycket, tog föräldrarna med henne på en resa till Italien några år senare. Under denna resa träffade hon sin andra make, professor Carl Curman. Hon kom att leva med honom fram till hans död 1913. Tillsammans fick de fyra barn.
Calla Curmans livsgärning kan sorteras inom både kultur- och naturområdet. Hon var en flitigt anlitad skribent i Aftonbladet, skrev även för vännen Sophie Adlersparres tidskrift Dagny samt redan nämnda memoar Minnen. Sin största insats på kulturområdet gjorde hon dock som salongsvärdinna. Tillsammans med sin man bjöd hon under 1880- och 1890-talen in författare, konstnärer och vetenskapsmän till deras villa på Floragatan 3 i Stockholm. Syftet var att få till stånd intressanta möten och diskussioner bland samtida kulturpersonligheter och vetenskapsmän. De Curmanska mottagningarna, som dessa tillfällen brukar kallas och som i regel hölls två kvällar på hösten och tre på vintern, kom att bli mycket berömda. Bland gästerna fanns gräddan av samtidens konstnärliga och akademiska intelligentia, bl a Sonja Kovalevsky, Ivar Afzelius, Nils Linder, Harald Wieselgren, Gustav Cederström, August Malmström, Olga Björkegren, Ellen Hartman-Cederström, Anne Charlotte Leffler, Viktor Rydberg, Karl Snoilsky, Sophie Adlersparre, Agnes Branting, Anna Hierta-Retzius, Agda Montelius och Ellen Key. Även Calla Curmans mor Sofie deltog ofta vid dessa mottagningar. Under mottagningarna fick Calla Curman också utlopp för sitt musikintresse. Hon sjöng och spelade gitarr och piano för sina gäster. Efter en mottagningskväll sägs hon ha fått idén att bilda en kvinnlig motsvarighet till Sällskapet Idun. År 1885 förverkligade hon denna idé genom att tillsammans med Ellen Fries, Hanna Winge, Ellen Key och Amelie Wikström bilda Sällskapet Nya Idun.
Om Calla Curman fick utlopp för sin konstnärliga och intellektuella ådra genom mottagningarna i Stockholm fick hennes naturintresse sin beskärda del under sommarvistelserna i Lysekil. Tillsammans med make och barn vistades hon de flesta somrar under perioden 1880–1930 i den västkustska badorten. Än i dag utgör de speciella villorna i fornnordisk stil, som hon och hennes man lät uppföra, en karakteristisk vy i stadsbilden. Calla Curman, som var en hängiven vandrerska, företog långa promenader i naturen och fäste sig särskilt vid granitklipporna vid Stångehuvud. Både hon och maken följde med oro den stenbrytningsindustri som vid sekelskiftet etablerades där. Efter makens död lyckades hon att bit för bit köpa in Stångehuvud, ofta via ombud för att inte avslöja att köparen av de olika delarna var en och samma person. På detta sätt räddade hon ett unikt naturområde till eftervärlden. Den 3 november 1925 donerade hon området till Kungl. Vetenskapsakademien och samtidigt inrättade hon Carl och Calla Curmans stiftelse, vars syfte var att ha uppsikt över skötseln av nämnda naturområde. År 1982 blev Stångehuvud utsett till naturreservat.
Calla Curman donerade även pengar till en mängd natur- och kulturinrättningar, såsom Bergianska trädgården, Fredrika-Bremer-Förbundets lantbruksskola, Historiska museet och Egyptiska museet i Stockholm. Hon var mycket aktiv inom föreningslivet och var bland annat styrelseledamot i Handarbetets Vänner, i Stockholms läsestuga 1898–1900 och i Samfundet för unison sång 1908–1915. Hon engagerade sig även i Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet, en förening som lade sig vinn om att främja svenskheten och det svenska språket hos utlandssvenskar. Hon satt i lokalstyrelsen för föreningens Stockholmsavdelning mellan 1918 och 1924 och blev föreningens hedersmedlem 1928.
Calla Curman dog i Stockholm 1935 och är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.
