Alma Åkermark var redaktör för Sveriges första kulturradikala kvinnotidskrift Framåt 1886–1889.
Alma Åkermark föddes på Stora Hässleröd i Forshälla socken i Bohuslän. Hon var äldst av sex syskon. Föräldrar var jordbrukaren Axel Wilhelm Åkermark och hans hustru Anna Stina Christensson. Fadern öppnade senare en manufakturhandel i centrala Göteborg. Alma Åkermark fick sin tidiga utbildning i Göteborg och sattes därefter i en välkänd flickskola i Halmstad, som leddes av Kristina Sjögren. Modern dog tidigt, varefter fadern gifte om sig med Kristina Sjögren. Då Alma Åkermark var 16 år blev fadern svårt sjuk och avled. Familjen var då i det närmaste utblottad och styvmodern fick kämpa för att hålla nöden borta och för att ge barnen en god uppväxtmiljö.
Till familjen Åkermarks nära vänner hörde S. A. Hedlund, radikal liberal och chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, och hans familj. Denne bekostade Alma Åkermarks utbildning i Neuchâtel i Schweiz, där hon bland annat studerade musik och måleri. Efter ett par år där återvände hon till Göteborg för att fortsätta sina studier. Därefter fick hon anställning som lärare vid Slöjdföreningens skola och Fruntimmersföreningens flickskola.
Alma Åkermark engagerade sig tidigt i kvinnorörelsen. Hon blev medlem i Göteborgs Kvinnoförening då den grundades 1884 och året därefter invald i föreningens styrelse. Ordförande var Mathilda Hedlund. Den göteborgska föreningen präglades av en radikal vänsterliberalism och var betydligt radikalare än exempelvis Fredrika-Bremer-Förbundet, som bildades samma år. När föreningen beslöt att ge ut en tidskrift utsågs Alma Åkermark till dess redaktör. Hon var då 33 år gammal.
Framåt. Tidskrift utgifven af Göteborgs Kvinnoförening drevs förutom av Alma Åkermark och Mathilda Hedlund av författaren Hilma Angered-Strandberg. Tidskriftens devis genom hela dess utgivning löd: ”Döm ingen ohörd – Fri talan – Genom skäl och motskäl bildas övertygelse”. Tidskriften höll ett lågt pris för att också arbetarklassens män och kvinnor skulle bli Framåts läsare. Den var kulturradikal och vänsterliberal men man öppnade även sina sidor för socialistiska och djupt konservativa skribenter. Den fria debatten var det viktigaste. Så gott som hela den lite svårdefinierade 1880-talsgenerationens författare och debattörer, särskilt falangen Det unga Sverige, fick ett forum i Framåt.
Tidskriften och Alma Åkermark kom att spela en avgörande roll i tidens stora debatt om sedlighet. Den handlade om äktenskap och sexualmoral och huvudmotsättningen gick mellan de som menade att sexualiteten skulle frigöras från äktenskapet, ”fri kärlek”, och de som menade att man skulle kräva för- och utomäktenskaplig avhållsamhet av båda könen. I stort sett alla dominerande författare och kulturpersonligheter engagerade sig i frågan. Alma Åkermark gav spaltutrymme åt alla parter. Detta ledde till att hon kom i konflikt med Fredrika-Bremer-Förbundet i Stockholm och dess centralgestalt Sophie Adlersparre (signaturen Esselde), som fruktade att hela kvinnorörelsen skulle ta skada av tidskriftens tendenser.
Konflikten med Sophie Adlersparre kom att spoliera Alma Åkermarks liv och gärning. Urladdningen skedde när Alma Åkermark lät publicera en novell av Stella Kleve, pseudonym för Mathilda Malling, med titeln ”Pyrrhussegrar”. Den skildrar en ung döende kvinna som förbränts av att inte leva ut sin sexualitet utan bara omsätta den i flirt och ytligt sällskapsspel. Alma Åkermark hade hoppats att ”Pyrrhussegrar” skulle öppna för en naturvetenskaplig och psykologisk debatt i Framåt. Men Sophie Adlersparre reagerade med en starkt fördömande artikel, som publicerades i hennes tidskrift Dagny samt i tidningarna Göteborgs Handels-och Sjöfarts-Tidning och Göteborgs-Posten. I den anklagar hon Stella Kleve för att föra ut ”en quinlig strindbergianism af det mest förnedrande slag”. Att läsa Kleves novell är ”vidrigt och gagnlöst för ärbara svenska qvinnor”, skriver hon och hävdar att den är ett resultat av ”en depraverad och vanslägtad fantasi”. Adlersparre låter inte bilan falla över enbart Stella Kleve och Alma Åkermark utan också över utgivaren Göteborgs Kvinnoförening, som hon ansåg borde ha haft bättre omdöme och ansvarskänsla nog att inte publicera novellen.
Angreppet blev förödande för Framåt och för Alma Åkermark, även om hon försvarade sig talangfullt och i vanlig ordning hänvisade till det fria ordet. Men oron spred sig till Göteborgs Kvinnoförening, som beslöt att ta sin hand från Framåt. Tidskriften fortsatte dock oförfärat med samma program och medarbetarna blev kvar, men när den utsattes för en annons- och prenumerantbojkott blev den ekonomiska situationen akut. Efter tre årgångar var Framåts saga all.
Efter det att tidskriften bojkottats avskedades Alma Åkermark också från sin tjänst som teckningslärare och hon flyttade tillsammans med sin man till Stockholm. Hon hade 1887 gift sig med Albert Breinholm, tjänsteman vid Det Store Nordiske Telegraf Selskab och även han medarbetare i Framåt. När han fick förflyttning till Finland bosatte sig paret i Nystad. Här erbjöds de redaktörskapet för en planerad veckotidning men Albert Breinholm insjuknade i lungsot och avled 1891. Alma Åkermark drabbades av en psykos och vårdades på Hökälla mentalsjukhus utanför Göteborg 1892–1893.
År 1896 emigrerade Alma Åkermark till Nordamerika, där hon hade en bror. Hon försörjde sig med diverse arbeten, gav lektioner i teckning och ritade mönster för en textilfabrik men blev så småningom blind och måste återvända till Sverige år 1909. Trots sitt handikapp var hon vid full andlig vigör. Åren 1910–1912 bodde hon på Varbergs gästgiveri och därefter under lång tid inackorderad hos gästgiveriets ägarinna. De sista åren av sitt liv bodde hon hos vänner och släktingar i Alingsås och Göteborg.
Alma Åkermark avled år 1933 och ligger begravd på Östra kyrkogården i Göteborg.
