Alma Hedin var verksam i Stockholms kommunalpolitik och engagerad i välgörenhet för samhällets gamla och fattiga. Hon stod nära brodern Sven Hedin, forskningsresande och aktivist på högerkanten.
Alma Hedin var dotter till stadsarkitekten i Stockholm Ludvig Hedin och dennes hustru Anna, född Berlin. Fadern hade arbetat sig upp till posten som stadsarkitekt i Stockholm. Modern hade rötter i den kända bryggarsläkten Westman. Den stora familjen – sju barn – höll ihop och stöttade varandra. Det underlättades av att fadern Ludvig blev 91 år och modern Anna 87 år. Dessutom hade Sven föräldrahemmet som fast punkt mellan resorna och Alma Hedin levde också där hela livet. Båda förblev ogifta. Alma Hedin gick i Brummerska skolan, en kristet orienterad privat flickskola och Wallinska skolan, även den privat och för flickor. En tänkt framtid som sjuksköterska förhindrades av dålig hälsa. Det första arbetet för sociala ändamål var ett år för Föreningen Mjölkdroppen.
Arbete var en hörnsten, i och utanför hemmet. Systrarna Gerda som försäkringstjänsteman, Clara som butiksinnehavare och Alma Hedin själv som föreståndare för Stiftelsen Wilhelm Govenii Minne, en from stiftelse som upplät bostäder åt fattiga arbetare på Söder.
Som andra kvinna invaldes Alma Hedin 1911 i Stockholms stadsfullmäktige för Allmänna valmansförbundet (senare Högern). Hon var inte partipolitiskt aktiv, men eftersom hon var för kristendom och försvar placerades hennes namn på partiets lista. Till stor överraskning räckte rösterna också för inval. Den politiska insatsen var knappast helhjärtad, men hon lade tre motioner på det sociala området: 1) Om pantlånebankernas skadliga ekonomiska (ökad skuldsättning) och hygieniska (begagnade kläder) faror, 1912. 2) Ett lönetillskott på 300 kronor till lärarinnorna för att kompensera för krigsårens prishöjningar, 1916. 3) Om biografernas "skadliga inverkan å barn" 1917. Någon trogen partiarbetare var Alma knappast. Ibland kunde hon rösta på vänstern (liberaler och socialdemokrater) om hon fann deras förslag bättre.”Att rösta mot mitt samvete skulle aldrig ha fallit mig in och därför passade jag inte in i det omoraliska och förkvävande partisystemet. Jag kunde omöjligt dela upp mina sympatier efter partigränser”, berättade hon 1950 i I minnets blomstergårdar.
Alma Hedin insåg att politiken inte var rätt forum för hennes ambitioner, utan ville hellre göra praktisk nytta. Hon hade i Govenii Minnes bostäder fått neka äldre bostad, då stiftelsen prioriterade änkor och fattiga barnfamiljer. Idén till stiftelsen Blomsterfonden var en snilleblixt, fullt i klass med de tekniska idéer som från slutet av 1800-talet blev till exporterande storföretag.
När fadern avled år 1917, kom över 90 blomkransar till hans jordfästning. Några vänner skickade istället pengar med ett kort ”Till någon av Dina fattiga i stället för en krans på Farbrors bår”. Idén om ett vackert kort som berättade att pengarna kom fattiga och bostadslösa gamla till del tilltalade Alma Hedin. ”Tänk på Blomsterfonden” blev slagordet. Tack vare goda kontakter i samhällets välbärgade skikt trummade Alma (med Svens hjälp) 1920 ihop en ordförande för Blomsterfonden, överståthållare Carl Hederstierna, och ett antal kända personer i ett upprop: statminister Hjalmar Branting, journalist Anna Branting, ärkebiskop Nathan Söderblom, Anna Söderblom, författarna Ellen Key och Erik Axel Karlfeldt samt 15 landshövdingar.
Som sekreterare hade Alma ändå ingen lätt uppgift. Att få finansiärer var svårt, och vid några tillfällen var pessimismen stor. En ljusning var att staden gratis upplät en tomt till stiftelsens förfogande, Rödabergsgatan 1, senare utvidgad även till nr 3, vid Sankt Eriksplan. I september 1925 var huset med plats för 150 hyresgäster färdigt. Förutom bostäder organiserades också såväl vård som blomsterodling. Det andra stora byggprojektet 1931 för över 800 hyresgäster låg vid Ringvägen. Då hade också medlemmarna i föreningen bidragit med sina besparingar.
Under hela sin levnad bidrog Alma Hedin, och resten av familjen, till Svens verksamhet. Hon följde med på flera av hans föredragsturnéer, exempelvis 1909 till England, Skottland, Frankrike och Tyskland. Resorna var sällan av nöjeskaraktär. Alma Hedin höll i reseprogrammet och deltog också i Svens intensiva arbete med att skaffa pengar till sina resor. Hon höll ordning på broderns brevsamling och omfattande brevskrivande. Sven å sin sida stöttade Blomsterfonden från starten, som dragplåster med föredrag om sina resor i Asien.
Även de politiska kontakterna sköttes gemensamt, om än Sven var huvudfigur utåt. Som konservativa ogillade de partipolitik och arbetarrörelsens frammarsch. Vid bondetåget 1914 hade de hedersplatser vid Västra valvet, utanför ett fönster på första våningen i Kungliga slottet. På andra sidan borggården stod kungens talarstol. Sven hade tillsammans med generallöjtnanten Carl Bennedich utformat kungens fosterländska och antiparlamentariska tal. Att både Alma Hedin och Sven hyllade kungen och kungamakten är knappast någon överraskning.
Mer belastande är uppslutningen kring Adolf Hitlers Tyskland. Det var inte unikt i deras sociala kretsar, men ingen annan hade företräde till Hitler och andra nazistiska dignitärer som Sven, och delvis även Alma Hedin. Sven mötte Hitler första gången 1935 och igen i oktober 1939 då de for till Berlin där Sven ville främja Finlands sak. Syskonen bjöds också till Hermann Görings Karinhall. Sven for på nytt till Berlin 1940, och rapporterade till utrikesminister Christian Günther efter hemkomsten. På hösten samma år vidtog föreläsningar i Tyskland då Alma Hedin och systern Annas dotter, Anne-Marie, medföljde.
När tyska representanter lämnade Sverige efter freden i maj 1945 tog Alma Hedin och Sven adjö av dem, vilket få andra gjorde. Liksom andra Tysklandsvänner tycks judeförföljelserna ha skapat viss tveksamhet, men aldrig så mycket att stödet till Nazityskland rubbades. Antisemitismen hade en mer begränsad plats i syskonens idévärld, men den tilltog med åren.
Efter kriget fortsatte Alma Hedin sin tidigare sociala verksamhet. Hon kvarstod i styrelsen för Blomsterfonden som dess obestridliga ledare fram till 1949 då hon avgick vid 73 års ålder. I Alma Hedins testamente gick hälften till Sven Hedins stiftelse.
Alma Hedin avled 1958, och ligger begravd i Hedins familjegrav på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm.
