Alma Peterson var skolkökslärare, seminarieföreståndare och kokboksförfattare. Hon utvecklade Göteborgs skolköksseminarium under 30 år.

Alma Peterson föddes 1866 i den lilla bergsmansbyn Spjutsbo i Norberg socken, i nordvästra Västmanland. Hon var äldsta barnet av sex till bergsmannen Per (Petter) Persson (Spjutsbo-Petter) och hans hustru Anna Karin Persdotter, som likaså kom från en bergsmanssläkt. Petter Persson var kommunalt aktiv i Norberg, i kyrkan och i skolrådet.

Skolgången varade bara fyra, fem år för Alma Peterson och sedan väntade arbete på gården för den unga flickan. Hennes ansvar blev så mycket större där, som hennes två bröder dog som små. Den sista hälften av 1800-talet var dessutom en svår tid för bergsmännen, och Spjutsbo-Petter var en av de två, som höll ut allra längst för att behålla sin gård.

Alma Peterson hade gått en kurs på folkhögskola och antogs vårterminen 1893 som en av fyra elever vid Sveriges första utbildning för skolkökslärare, förlagd till Göteborg. Det var Lotten Lagerstedt, flick- och förskolelärare, som efter att ha gått en skolkökslärarkurs i Glasgow, åtog sig att utbilda lärare för den nystartade frivilliga skolköksutbildningen för folkskolans flickor. Både hon och Eva Rodhe, som i folkskolestyrelsen initierat skolköksundervisningen, tillhörde den göteborgsliberala miljön. Alma Peterson kom till en skola där inriktningen var socialreformatorisk. Lärarelevernas utbildning skulle fokusera på samhällets behov, sparsamhet, enkelhet och renlighet, och skolflickornas matlagning rättas efter de enkla arbetarhemmen och vara nyttig, billig och god. I den tre och en halv månad långa lärarkursen ingick bland annat matlagning med närings- och kostnadsberäkningar, studiebesök, teoretiska föreläsningar och läroboksstudier, inköp på torget och varukunskap, och naturligtvis provlektioner och provskrivningar. Alma Petersons utbildning slutade med examen inför vittnen anförda av biskopsfrun Elisabeth Charlotta Rodhe.

Med sin bakgrund hamnade Alma Peterson på den sida av dåtidens debatt om skolköksutbildningen, som hävdade den sociala nyttan. Utbildningen skulle vara ett led i samhällets omsorg om de fattigare hemmens barn. Men det dröjde innan kommunerna införde sådan undervisning och därför började en del svenska bruk att ordna hushållskurser för sina arbetares döttrar. De två första var Carnegie i Göteborg och Stora Kopparberg i Domnarvet. Alma Peterson blev direkt efter examen 1893 värvad till Domnarvets hushållsskola. Flickornas kurser var koncentrerade till 6–8 veckor på heltid, men sedan besökte Alma Peterson deras hem för att handleda dem ytterligare och när hon lämnade posten efter två år och nästan 100 elever fick hon ampla lovord av både disponenten och arbetarna.

Seminarieföreståndaren Ida Norrby i Uppsala ville år 1895 ha Alma Peterson till stöd när hon skulle börja bygga upp Fackskolan för huslig ekonomi, som kom att bli Sveriges främsta hushållsseminarium. Lärarna i de teoretiska ämnena hämtades från universitetets professorer och styrelsen anställde Alma Peterson med tanke på hennes personliga kännedom om allmogens och arbetarnas levnadsförhållanden. Hon kompletterade Ida Norrby och hjälpte henne utforma utbildningen för lärare för folkskolan, och hon själv fick möjlighet att parallellt avlägga den mer omfattande lärarexamen vid Fackskolan.

År 1898 flyttade Alma Peterson tillbaka till Göteborg, där hon efterträdde Lotten Lagerstedt som föreståndare för utbildningen av hushållslärare, det som från 1906 blev Göteborgs skolköksseminarium. Alma Peterson kom att stanna på sin tjänst i 30 år, till pensioneringen 1928. Lärarkursen hade under tiden genomgått stora förbättringar, men ”skolkökssaken” skulle drivas vidare. Inriktningen mot det enkla hushållet förändrades inte, för tiderna var fortsatt svåra. Däremot förlängde Alma Peterson utbildningen till fyra terminer 1921, inte för att bredda utan fördjupa teorin, och för att ge lärareleverna större undervisningsvana och bättre grund för att fortbilda sig. Uppfostringspsykologi, pedagogik och metodik utvidgades. Intagningskraven skärptes, men antalet sökande till de tolv platserna ökade likväl.

Den för Göteborg unika kopplingen mellan folkskolekurserna och lärarutbildningen märktes bland annat på att de blivande lärarna undervisades tillsammans med skolflickorna, och så länge köken var trånga var lokalerna ett ständigt problem. Först 1906 fick seminariet egna lokaler i den nybyggda Götabergsskolan, snart nog för små, eftersom även de fick användas för folkskolans ökande undervisning. Relationen till folkskolan förändrades också då seminariet fick egen styrelse 1910, med visst självbestämmande. Allteftersom verksamheten utvecklades stramades den upp; det kan följas i Alma Petersons årsberättelser.

Med tjänsten som föreståndare för Göteborgs skolköksseminarium följde andra uppdrag. År 1910 efterträdde Alma Peterson Eva Rodhe som skolköksinspektor för folkskolan, och år 1911 valdes hon till ledamot av folkskolestyrelsen och av dess barnavårds- och senare fortsättningsskolenämnd. Alma Peterson fick även en rad förtroendeposter för skolkökslärarnas föreningar; den lokala i Göteborg tog hon själv initiativ till 1903. Hon instiftade också en stipendiefond.

Seminariet hade hela tiden mycket kontakt med det omgivande samhället, särskilt i sin undervisning. För att nå de kvinnor som inte fått huslig utbildning tog Alma Peterson 1910 initiativ till Skolkökslärarinnornas husmoderskurser. Man syntes också i aktion för kvinnosaken, till exempel undertecknade Alma Peterson 1913 tillsammans med 21 andra ledande göteborgskvinnor, bland dem Frigga Carlberg, en kallelse till kvinnomöte om Ålderdomsförsäkringskommitténs förslag. År 1921 kunde Alma Peterson redovisa tunga utåtriktade fackliga aktiviteter: år 1913 hade seminariet i Göteborg arrangerat det andra nordiska skolkökslärarmötet, 1914 ställde man ut ett mönsterskolkök vid Baltiska utställningen i Malmö och för skolkökslärarmötet i Kristiania (Oslo) 1920 hade man blivit direkt ombedd att presentera sin verksamhet, och särskilt sina insatser för folkskolan.

Till Alma Petersons mer omfattande uppdrag hörde att under åren 1909–1939 administrera och ansvara för Göteborgs stifts ambulerande skolkök, en verksamhet som igångsattes av Sällskapet för folkundervisningens befrämjande i Göteborgs stift och som utsändes från Göteborgs skolköksseminarium med portabel utrustning, även spis. Lärarna var examinerade. Ofta var det kyrkoherdarna i avlägset belägna socknar som bad om sexveckorskurserna, ibland utökade med undervisning i ladugårdsskötsel och mjölkhushållning.

I samband med Kvinnornas dag vid lantmannaskolor i Bohuslän kallades Alma Peterson ofta som föredragshållare. Hon påpekade med emfas att landsbygds- och fiskarbefolkningen visserligen levde under olika villkor, men att det var av samma vikt att husmodern kunde utnyttja resurserna på just sin plats. Med kvinnornas ökade skicklighet skulle följa respekt och en mer inflytelserik ställning. Undervisningen i skärgårdsbygder innebar också att man där fick upp ögonen för att de pojkar som skulle ut på sjön och sköta kosthållet på större fiskebåtar behövde kurser i matlagning. En första sådan kurs ordnades på Knippla 1931.

Alma Peterson var en entusiasmerande lärare och undervisning var hela tiden hennes huvuduppgift, med upp till 30 timmar per vecka. Till de läroböcker som till en början användes på seminariet hörde Lotten Lagerstedts kokbok från 1892, Kokbok för skolkök och enklare matlagning, utformad efter folkskolans kurs. År 1913 kom så Alma Petersons Kokbok från Göteborgs skolkök, som hon gjorde tillsammans med Erica Cavallin och Ellen Wadell, göteborgslärare som utexaminerats år 1900. Syftet med den var dels att underlätta arbetet med undervisningen, dels att låta hemmen dra nytta av skolkökens recept och anvisningar. Krigsåret 1915 gav man ut ett litet häfte för 30 öre med ett sextiotal av recepten, nyutgivet inom ett år. Det var enkel, västsvensk vardagsmat och kortfattad undervisning.

Kokbok från Göteborgs skolkök fortsatte att komma i nya upplagor, ibland med varierade namn. Det var till att börja med inte så ofta nya recept men hela tiden ny teori som inarbetades, med utökade avsnitt om närings- och födoämneslära samt hemmets ekonomi. Så småningom, år 1939, när Ellen Wadell avlidit och Alma Peterson själv och Erica Cavallin avslutade sin verksamhet, överlät Alma Peterson sin kokbok till sin tidigare elev Kate Carpenter. Den omarbetades ofta också i fortsättningen och var i skolbruk ytterligare 25 år.

Alma Peterson återvände till Norberg 1939. Föräldrarna var avlidna och Petter Persgården i Spjutsbo avyttrades. Men hon var trogen den miljö och anda som fostrat henne och tillsammans med en syster uppförde hon en gård i bergsmansstil inne i Norberg by, kallad Lilla Spjutsbo.

Den viljestarka Alma Peterson talade explicit om sitt vittförgrenade läraruppdrag som ett kall, och hon förblev ogift. Hon avled 1949 i Norberg och ligger begravd på Mellankyrkogården i bergsman Per Perssons, Spjutsbo-Petters, familjegrav.