Alma Sundquist var Sveriges första kvinnliga venerolog, därtill gynekolog och skolläkare.
Alma Sundquist föddes 1872 i Torp, Medelpad som den yngre av två döttrar till postmästaren Johan Erik Sundquist och Katharina Kristina Holmer kallad Karin. Efter faderns död flyttade modern och döttrarna till Sundsvall, där Alma Sundquist började läsa vid Sundsvalls högre flickläroverk. Efter det att familjens hus förstörts i den stora branden sommaren 1888 flyttade de till Stockholm. Alma Sundquist erhöll studentexamen vid Wallinska skolan den 21 maj 1891.
Höstterminen 1891 skrevs Alma Sundquist in vid Uppsala universitet för att läsa till den förberedande medicinsk-filosofiska examen. Där blev hon studiekamrat med Ada Nilsson, vilket ledde till en livslång vänskap och samarbete. Där fanns även naturvetaren Astrid Cleve och historikern Lydia Wahlström. Den senare var den drivande kraften när Uppsala kvinnliga studentförening bildades i mars 1892, med Thora Granström, Elsa Frölich, Alma Sundquist, Ada Nilsson, Signe Trygger, Anna Synnerdahl, Gulli Petrini och Adèle Philipson bland medlemmarna. Alma Sundquist var också medlem i Verdandi.
Efter medikofilen fortsatte Alma Sundquist och Ada Nilsson studierna vid Karolinska Institutet, där de erhöll sina examina samtidigt: båda blev medicine kandidat den 30 maj 1896 och medicine licentiat den 28 november 1900. Det var en utpräglat manlig miljö. Trots formell rätt till studier hade kvinnor att hålla sig inom gränser satta på förhand i förhållande till männen. Likaså visade det sig att rättigheterna till tjänster var långt ifrån vunna.
Från 1901 till 1939 hade Alma Sundquist privatmottagning i Stockholm. Hon var även skolläkare vid Detthowska skolan 1902 till 1918. Hon specialiserade sig i gynekologi, venerologi och dermatologi. Från november 1903 till mars 1904 ingick hon i Kommittén angående motarbetande av smittosamma könssjukdomar (Reglementeringskommittén). År 1903 fick hon en tjänst vid polikliniken, som hon innehade till 1918. När Lex Veneris – som hon arbetade med att ta fram – trädde i kraft 1 januari 1919 omorganiserades verksamheten.
Alma Sundquist var en av det tidiga 1900-talets mest framträdande samhällspolitiskt engagerade kvinnliga läkare. I sin kliniska verksamhet konfronterades hon med fattigdom, ohygieniska bostäder och sociala problem, inklusive den reglementerade prostitutionen som tvingade kvinnor till byråskrivning, som ”stämplade dem såsom tillhörande samhällets lägsta och föraktligaste klass. Knappt någon vill taga en av dessa kvinnor i sin tjänst”, konstaterade Alma Sundquist och kollegan Julia von Sneidern i sin Handledning i sexuell undervisning och uppfostran. Erfarenheterna påverkade hennes inställning till arbetet som läkare och väckte ett starkt engagemang för kvinnofrågor och samhällsreformer, inte minst sexualpolitiskt. Hon intresserade sig för arbetarkvinnors levnadsförhållanden, tog ställning mot särskild skyddslagstiftning för kvinnor i samband med nattarbetsförbudets införande 1909, och var mot all särlagstiftning baserad på kön i arbetslivet. Hon var även undersökningsläkare för minderåriga industriarbetare 1912–1930.
Alma Sundquist undervisade i hygien i flickskolor och på seminarier och höll under helgerna sexualupplysningsföredrag över hela landet. År 1910 blev hon styrelsemedlem i det nybildade Svenska sällskapet för rashygien (SSR), som hade som syfte att förbättra kommande generationers kroppsliga och andliga hälsa. Engagemanget inföll i samband med den uppståndelse som Handledning i sexuell undervisning och uppfostran väckt våren 1910 på grund av att den ägnar ett par sidor i ett kapitel om rashygien åt att upplysa om preventivmedel. Tillsammans med ett föredrag av Hinke Bergegren om ”Kärlek utan barn” ledde det till en diskussion i riksdagen och att Bergegren åtalades för sedlighetsbrott. Debatten bidrog till den så kallade preventivmedelslagen, eller Lex Hinke, som stiftades sommaren 1910, lagfästes av 1911 års riksdag och avskaffades först 1938. Den innebar bland annat att offentlig information om och försäljning av preventivmedel blev straffbart och kunde ge upp till två års fängelse. Läkare hade emellertid rätt att i vissa fall skriva recept på preventivmedel, som salufördes av apoteken.
Alma Sundquist var starkt kritisk till preventivmedelslagen, som hon bland annat kritiserade i Kommittébetänkandet angående åtgärder för motarbetande af de smittosamma könssjukdomarnas spridning, 1911, genom arbete som sakkunnig i Betänkande angående åtgärder för spridande av kunskap om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet m.m., 1921, samt i kapitlet ”Är preventivlagen ett hinder för sund sexuell upplysning?” i den av socialdemokratiska kvinnoförbundet utgivna boken Aktuella spörsmål på släktlivets område, 1928. Hon var inte medlem i SSR särskilt länge – hennes intresse för sällskapet handlade om att finna fler fora för att mjuka upp det svenska samhällets konservativa inställningar till sexualupplysning och preventivmedel. Hon och hennes vänner hade rashygieniska synpunkter och ville stärka befolkningens kvalité och de förespråkade preventivmedel, sexualupplysning och även aborter framför steriliseringar. Detta var kontroversiellt för det eugeniska nätverket kring SSR, som i stället arbetade för att starta ett rasforskningsinstitut.
År 1911 var Alma Sundquist en av grundarna av Svenska föreningen för moderskydd och sexualreform. Där samarbetade hon med Edvard Wavrinsky, Frida Stéenhoff, Ada Nilsson, Anna Lindhagen, Ulric Müllern-Aspegren och Georg Stjernstedt. Hennes skrift Samhället och prostitutionen, 1913, bygger på ett föredrag hon höll i föreningens regi den 5 april 1913.
Alma Sundquist var även verksam i andra professionella sammanhang. Ett sådant gällde det då nybildade Dermatologiska sällskapet, där hon valdes in 1904; under 1933 var hon sällskapets ordförande och 1927–1939 satt hon i styrelsen för dess donationsfond. Därtill var hon en av pionjärerna för kvinnlig rösträtt och ingick i den så kallade ”förenade rösträttskommittén”, bestående av både en höger- och en vänstergruppering, som sammankallade till det konstituerande mötet för Föreningen för kvinnans politiska rösträtt (FKPR) på Grand Hôtel i Stockholm den 4 juni 1902. Alma Sundquist avgick ur styrelsen för FKPR Stockholm vid det första årsmötet som hölls 23 februari 1903.
Alma Sundquists arbete för kvinnliga läkares professionella rättigheter intensifierades från 1916, när en stor del av Sveriges kvinnliga läkare och medicine studerande samlades till två möten i Stockholm. En kommitté med namnet Kvinnliga läkares permanenta kommitté (KLPK) tillsattes för att driva arbetet för rätt till högre tjänster. Karolina Widerström var kommitténs drivande kraft och där ingick även Alma Sundquist, Ada Nilsson, Lilly Paykull, Elin Odencrants och Andrea Andreen och Nanna Svartz. Alma Sundquist var även ordförande för Akademiskt bildade kvinnors förening (ABKF) 1918–1924; en post där hon efterträdde Karolina Widerström och senare lämnade över till Andrea Andreen. År 1926 ombildades KLPK till Kvinnliga läkares klubb och när Karolina Widerström avgick som ordförande 1929 efterträdde Alma Sundquist henne.
Alma Sundquist var även engagerad i internationella sammanhang. År 1919 deltog hon som svensk delegat vid den kongress i New York där Kvinnliga läkares internationella förening bildades. Åren 1934–1937 var hon ordförande för den internationella föreningen. Under resan 1919 deltog hon också som fraternal delegate å det socialdemokratiska kvinnoförbundets vägnar vid ett möte arrangerat av The National Women’s Trade Union League of America i anslutning till Internationella arbetarkonferensen i Washington DC. Hon rapporterade från konferensen både i Morgonbris och i Hertha.
På uppdrag av Nationernas förbund kartlade Alma Sundquist tillsammans med den amerikanska juristen Bascom Johnson och den polske diplomaten Karol Pindor under två års tid slavhandeln med kvinnor och barn i Orienten. Från 1930 till 1932 reste de i Indokina, Japan, Kina, Indien, Persien, Syrien och Palestina och samlade information till en omfattande rapport som offentliggjordes i december 1932.
Alma Sundquist dog 1940.
