Amalia Lundeberg var en av de tidigaste kvinnliga Italienskildrarna och en av de första svenska kvinnliga reseberättarna. I sin samtid gjorde hon sig framför allt känd genom sitt intresse för katolicismen.
Amalia Lundebergs bakgrund är till stor del okänd. Enligt hennes egna uppgifter föddes hon i Stockholm och lämnades genast efter födseln till en fosterfamilj. Hon talade och skrev tyska och franska och var verksam som språklärare under en stor del av sitt liv. Under flera år reste hon i Europa – Danmark, Tyskland, Schweiz, Frankrike och Italien – som sällskapsdam, lärare på flickpensioner och som guvernant.
År 1846 återvände hon till Stockholm med planer på att starta en flickpension och hon annonserade ut tjänster som språklärare. Projekten var utan större framgång och som ett led i ett försök att försörja sig själv, sin fostersyster och fosterdotter publicerade Amalia Lundeberg reseberättelsen Minnen från åtskilliga länder eller bref till en barndomsvän, 1848. Framställningen är präglad av en naiv ton och bitvis finns det anledning att förhålla sig tveksam till resebrevens sanningshalt; åtminstone de romantiska förvecklingar som hon berättar framstår snarast som fiktion. Den del av reseberättelsen som skildrar en vistelse i Italien bär däremot i högre grad prägel av autenticitet vad gäller skildringarna av Italiens städer, landskap och kulturliv. Amalia Lundeberg var den första svenska kvinnliga resenär som i tryck publicerade en skildring från en resa i Italien. Tryckningen av reseberättelsen finansierades genom subskription som hon administrerade själv.
I äldre biografiska notiser är det framför allt Amalia Lundebergs starka engagemang i katolicismen som noteras. Under åren 1846 till 1848 skrev hon ett antal öppna brev som publicerades i pressen och orsakade kraftiga gensagor. I breven ifrågasatte hon den svenska religionsfriheten och efterlyste lutherska kloster. Klosterlivet framstod för Amalia Lundeberg som en möjlighet för kvinnor att på ett värdigt sätt trygga sin utkomst. En fascination inför katolicismens liturgi och en önskan att gå i kloster sätter sin prägel på reseberättelsen, där hon även efterlyser kvinnliga själasörjare.
Förutom några tonsatta dikter, ”En enkel krans till Jenny Lind” samt ett 12-sidigt häfte med ”Afskeds-sånger till Jenny Lind” som båda publicerades 1841, rör hennes övriga svenskspråkiga författarskap religiösa frågor. Samma år som reseberättelsen trycktes publicerade hon två brevsamlingar med religiös inriktning: Bref från andliga män och andra ansedda personer af olika trosbekännelser och från åtskilliga länder till Amalia Lundeberg, angående hennes böjelse för Catholska läran samt Ytterligare bref hörande till Amalia Lundebergs brefsamling i andeliga ämnen. Amalia Lundeberg publicerade också ett antal böcker på franska, enligt titelbladen översättningar från svenskan, (i vissa avseenden skiljer sig emellertid de franska versionerna från de svenska): La perle trouvée: Souvenirs de différents pays de l'Europe ou lettres à une amie d'enfance pendant un long voyage, par A - L -, traduit du suédois par elle-même, 1850, och La consolation dans l'exil: précédée de quelques... : suite et fin de La perle trouvée, 1850.
Amalia Lundeberg dog 1857.
