Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Amy Regina (Nita) Hårleman

1891-09-131961-07-10

Skådespelare, revyartist, sufflör

Nita Hårleman var änkan och trebarnsmodern som för sin försörjning gick in vid teatern och inom några år hade avancerat till en av Stockholms populäraste komedienner och revyskådespelare.

Nita Hårleman föddes 1891 som Amy Regina Åhlin i en arbetarfamilj i Stockholm. Hon var det näst äldsta barnet i en syskonskara på tio, vilken under hennes uppväxttid flyttade av och an mellan Södermalm och Gamla Stan. Som ung bidrog Nita Hårleman till familjens försörjning genom en anställning som telefonarbetare.

Senast i början av 1911 lärde Nita Hårleman känna skådespelaren och sångaren Bror Hårleman. De förlovade sig snabbt och i oktober samma år föddes parets första barn, sonen Gustaf. Bror och Nita Hårleman gifte sig året därpå, och 1913 och 1915 föddes deras båda döttrar Inga och Anne-Maj. Sonens födelse och bröllopet ägde båda rum i Finland, där Bror Hårleman då var knuten till de svenskspråkiga scenerna. Senare återvände han dock till Sverige och var från 1915 engagerad vid Oscarsteatern. Dit var han alltjämt knuten vid sin plötsliga död i en njursjukdom 1917.

Även om en sentida pressuppgift hävdar att Nita Hårleman ska ha framträtt som skådespelare redan i Finland uppger de flesta källor att hon vid denna tid inte hade några planer på en scenisk karriär utan var helt inriktad på att bli hemmafru. Makens död förändrade detta; för tiden närmast efter denna är Nita Hårleman noterad i den lokala ”fattigboken”. Räddningen kom genom makens tidigare arbetsplats Oscarsteatern, där hon provade in och fick plats i kören. Relativt snart visade hon sig vara en scenisk naturbegåvning, och 1919 hade hon avancerat till krediterade mindre roller och började uppmärksammas av pressens recensenter. Hösten 1919 övergick hon till Alhambrateatern på Djurgården, då liksom Oscars ledd av teaterkungen Albert Ranft, där hon redan i sin debut beskrevs som ”en kraft att taga vara på”. Parallellt tog Nita Hårleman under denna tid lektioner och avancerade snart till större roller. En särskild succé fick hon med den något vågade farsen Storken är död, 1920 och med tre senare återuppsättningar 1921–1923, där hon en bit in i spelperioden övertog den kvinnliga huvudrollen. Pjäsen spelades totalt långt fler än 200 gånger. 1922 hade Nita Hårleman nått en ställning där hon i pressen betecknades som ”Alhambras primadonna” och teaterns ”värdefullaste kvinnliga kraft”.

Efter kortare engagemang vid Casinoteatern och Tantolundens teater kom Nita Hårleman 1923 till Folkets hus teater, då ledd av en annan av Stockholms teaterkungar, Björn Hodell. Hos denne skulle Nita Hårleman förbli under lejonparten av 1920-talet, först på Folkets hus och senare på Södra teatern. Under dessa år lanserades Nita Hårleman främst som revyprimadonna, ömsom i stora magnifika toaletter, ömsom ”i en raffinerad brist på kostym”, i föreställningar som ofta var signerade av författarduon Svasse Bergqvist och Karl-Ewert (Christenson). Dessa alster vann oftare större anklang hos publiken än hos recensenterna, men stundtals sammanföll entusiasmen. Så bland annat i nyårsrevyn Hela Stockholm, 1926, vilken spelades 161 gånger och gav Nita Hårleman en av hennes största succéer samt epitet ”Hela Stockholms revyprimadonna”.

Trots sin bakgrund som komedienn tycks Nita Hårleman i revyerna ha utnyttjats mer i sångnummer än i sketcher. Detta fastän hon enligt Hodell, som annars bara hade gott att säga om henne, egentligen inte kunde sjunga; något som också bestyrks av hennes enda grammofoninspelning, Små minnen, Polyphon 1927. På scen tycks Hårleman dock ha hanterat denna brist genom att talsjunga på ett sätt som gav henne upprepade recensentrosor för god diktion och rentav fick Aftonbladet att 1929 utnämna henne till ”vår f. n. obestridligt yppersta disös”. Senare skulle Nita Hårleman själv något beklaga att hon under sina ”bästa år” mest spelat revy trots att hon kände en större ”dragning till komedin och farsen”. Utrymme för det senare fick hon i gengäld under de fasta teatrarnas speluppehåll under somrarna, då hon i stället framträdde i pjäser på Vanadislundens och Skansens friluftsteatrar. Här spelade hon mer seriösa roller som ”pennskaftet” i en dramatisering av Ester Blenda Nordströms En piga bland pigor, 1925, och herrgårdsfrun i Fritz Reuters Livet på landet, 1928. Nita Hårleman genomförde under dessa år även turnéer, bland annat 1929 med Karl-Ewerts sommarrevy Stockholm-Motala, av vilken delar även sändes i radio.

Av samtida recensioner kan man utläsa att Nita Hårleman levererade sina repliker säkert och smidigt samt hade en stark och direkt scenisk utstrålning, och det även då hon spelade biroller. Särskilt i sin tidiga karriär utnyttjades hennes talang gärna i roller som kombinerade det förföriska och det oskuldsfulla. Så till exempel i Janssons frestelse, 1923, där Dagens Nyheter skrev att Nita Hårleman ”gjorde sin fördärvade och erotiskt nyfikna flickunge så oskyldigt-syndig och behagfull att hälften borde ha räckt till för att förföra honom [den manliga huvudrollen]”. Att Nita Hårleman icke minst slog an hos den manliga publiken framgår av ett vittnesmål i tidningen Charme 1927 som konstaterade att "Nita Hårleman har herrtycke. Ett vansinnigt herrtycke”, och tillade att ”Fruar med män i fyrtio-femtioårsåldern borde hålla sina män hemma och hindra dem från att gå och se fru Nita. Ty de stackars männen bli som skolpojkar […]”. Själv sammanfattade Nita Hårleman sin professionella utveckling i ett tidningskåseri 1929: ”När jag började spela revy, trodde jag blint på något, som kallas temperament. Jag spelade med eld och blod, agerade väldeliga och arbetade. Nu tar jag det lugnare. Man skall spela så som man själv känner det. Uppträda som man finner naturligt.”

Bland Nita Hårlemans motspelare på scenen märks åtskilliga namn som alltjämt åtnjuter popularitet, inte minst genom sina filmroller, däribland Thor Modéen, Fridolf Rhudin, Gustaf Lövås och Julia Cæsar. Nita Hårlemans egen medverkan på film blev däremot ytterst blygsam och inskränker sig i princip till två filmer. Den första är det påkostade stumfilmsdramat När millionerna rulla, 1924 där branschpressen i förväg meddelade att ”Folkets Hus teaters kvinnliga stödjepelare” fru Hårleman skulle medverka, men där sentida filmhistoriker inte har lyckats identifiera hennes roll. Därigenom blir Nita Hårlemans enda på allvar till eftervärlden lämnade prestation rollen som den föga sympatiska, socialt statussträvande före detta balettdansösen Aurora Jeson i Weyler Hildebrands Söderkåkar, 1932. Man kan fråga sig varför en så populär scenpersonlighet som Nita Hårleman inte nyttjades mer inom filmen, särskilt som ett antal pjäser hon medverkat i filmatiserades med delvis samma ensemble, bland annat Simon i Backabo och Pettersson – Sverige, båda 1934. Möjligen lade hennes friluftsteatersengagemang hinder i en tid då film främst spelades in på somrarna. Säkerligen har det bidragit till att göra henne mer bortglömd än många samtida kollegor.

Efter ett mellanspel på Folkteatern 1933, där hon bland annat spelade mot Tollie Zellman och Lili Ziedner i Brita von Horns fars En kvinna med flax verkade Nita Hårleman 1933–1936 åter hos Hodell på Södra Teatern. Under decenniets senare år var hon däremot i stor utsträckning borta från Stockholm då hon turnerade som konferencier för en gratisrevy sponsrad av tvättmedlet Radion. Hon återvände till huvudstaden och Folkets hus teater, nu under ledning av en av hennes tidigare skådespelarkollegor, Ragnar Klange, 1942 för en succéartad comeback i Sandro Malmqvists uppsättning av Guido Valentins nostalgiska pjäs Stockholmare. Nita Hårleman spelade här styckets huvudperson, Anna Andersson, gift Nilsson, som man får följa från ung kvinna 1883 till änka och farmor 1942. Rollprestationen imponerade på kritikerna, och betecknades av Aftonbladet som Nita Hårlemans genombrott som karaktärsskådespelerska. Hennes återkomst vid Folkets hus blev dock relativt kortvarig. Efter folklustspelet Kärlek och ransonering hösten 1943 synes hon ha dragit sig tillbaka från scenen, enligt senare uppgifter av hälsoskäl. När hon i slutet av decenniet återvände till teatern var det i stället som sufflör, först vid Skansens friluftsteater och senare vid Intiman.

Nita Hårleman avled i Stockholm 1961. Under sina sista år hade hon åtnjutit ett kommunalt stipendium för kulturarbetare.


Fredrik Tersmeden


Publicerat 2021-01-31



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Amy Regina (Nita) Hårleman, www.skbl.se/sv/artikel/AmyReginaNitaHarleman, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Fredrik Tersmeden), hämtad 2021-10-18.




Övriga namn

    Flicknamn: Åhlin
    Gift: Palm


Familjeförhållanden

Civilstånd: Frånskild
  • Mor: Viktoria Åhlin, född Säfström
  • Far: Karl Johan Åhlin
  • Syster: Emmy Eleonora Viktoria Åhlin, gift Marken
fler ...


Utbildning

  • Folkskola, Stockholm


Verksamhet

  • Yrke: Skådespelare, revyartist
  • Yrke: Sufflör, Skansens friluftsteater, Intiman


Kontakter

  • Kollega: Albert Ranft
  • Kollega: Björn Hodell
  • Kollega: Ragnar Klange
fler ...


Bostadsorter

  • Födelseort: Stockholm
  • Stockholm
  • Helsingfors, Finland
  • Dödsort: Stockholm


Priser/utmärkelser



Källor

Litteratur
  • Elgenstierna, Gustaf (red.), Den introducerade svenska adelns ättartavlor, 3 Gadde-Höökenberg, Norstedt, Stockholm, 1927

  • ’En film med fart och spänning, en publikfilm’, Filmnyheter, 1924:38

  • Folkets hus teater [program för ”Stockholmare”], 1942-1943, 11:e säsongen

  • ’Från friluftsteatrarna’’, Scenen, 1925:12, s. 216

  • Harlequin, ’Från scen och boulevard’, Charme, 1927:2, s. 4-5

  • Hodell, Björn, Tack för sist, gamle skämtare: glada minnen, roliga figurer och muntra människor i det Stockholm som nyss gick, Sohlman, Stockholm, 1947

  • Mignon, ’Hela Stockholms revyprimadonna’, Charme, 1926, s. 8-9

  • ’Revyprimadonnan kåserar’ [Nita Hårleman], Charme, 1929:3, s. 15

  • Warren, Gunnar, En revy om Svasse: noteringar i 3 akter om revyförfattaren, fångvårdstjänstemannen m.m. Jakob B:son Bergqvist, Förlagstryckeriet Vitterleken, Fritsla, 2017



Vidare referenser

Litteratur
  • ’Nita Hårleman’ [Nekrolog], Dagens Nyheter, 1961-07-12



Nita Hårleman i Karl-Ewerts revy på Folkteater, Stockholm. Bild i tidskriften Scenen, nr 12, 1929. Fotograf okänd
Nita Hårleman i Karl-Ewerts revy på Folkteater, Stockholm. Bild i tidskriften Scenen, nr 12, 1929. Fotograf okänd

Nyckelord

1900-talet Skådespelare