Aurore Grandien var journalist och tidningsutgivare, verksam i slutet på 1800-talet och i början på 1900-talet.
Aurore Grandien föddes 1857 i Gävle, där fadern var spinnmästare vid bomullsspinneriet i Strömsbro. Hemmet präglades av arbete och sparsamhet. Hon fick hjälpa till i hemmet med två yngre syskon, men också redan som skolflicka rycka in och undervisa i traktens småskola när lärarinnan var sjuk.
Läraryrket låg därför nära till hands för ett framtida yrkesval, och åren 1877—1878 studerade Aurore Grandien vid småskoleseminariet i Bollnäs. Hon arbetade sedan som lärare i Österfärnebo 1878—1881 och i Gävle 1881—1884. Vid ett skolmöte för hela Gävleborgs län träffade hon sin blivande make, Rudolf Grandien. Han var då lärare i latin, franska och historia vid Söderhamns allmänna läroverk, samtidigt som han var redaktör för Söderhamns Tidning, en position han innehaft alltsedan dess start 1878.
Tidningen var liberal med ambitionen att vara folklig och lättläst med lokala notiser och redigerade klipp ur den samtida pressen runt om i landet. Redaktionen bestod av en person, Rudolf Grandien, och här började Aurore Grandien bland annat med översättningar av den utländska pressen. Tidningar kom med tåg och posten på kvällen — Svenska Telegrambyrån i Sundsvall skulle inte komma att inrättas förrän 1909 — vilket innebar hårt arbete under sena kvällar och tidiga morgontimmar.
År 1885 gifte sig paret och Aurore Grandien anställdes som redaktör. Makarna deltog livligt i stadens kulturella liv med teater, musik och litteraturaftnar, alltmedan tidningen växte och utvecklades med framgång. När Nordsvenska pressföreningen (senare Publicistklubbens norra krets) bildades 1889 blev Rudolf Grandien dess ordförande, och Aurore Grandien var hedersledamot livet ut. Familjen utökades med fyra barn, men redan 1904 gick maken hastigt bort.
Efter makens död övertog Aurore Grandien tidningen som redaktör och utgivare, och med ekonomisk draghjälp genom bland annat inackorderingar av lärarinnor i hemmet, kunde hon 1913 införliva både tryckeri och bokbinderi i sitt ägarskap. Hon blev en av dåtidens få kvinnliga företagsledare. Det sades om henne att ”hon var den första som kom på morgonen och den sista som gick hem”. Tekniken och redaktionsarbetet moderniserades och 1920 kunde hon tillsammans med sonen och medarbetaren Hans utvidga tidningen från tvådagars-utgivning till daglig tidning.
År 1927, vid 70 års ålder, drog hon sig tillbaka från tidningens ledning, och sonen Hans blev huvudredaktör. Samma år tilldelades hon den kungliga medaljen Illis quorum för sina insatser inom det publicistiska området. År 1938 blev hon hedersledamot i Svenska Tidningsutgivareföreningen (även kallad Tidningsutgivarna, TU).
Vid sidan om yrkesarbete och skötseln av hemmet med fyra barn ägnade sig Aurore Grandien åt ett omfattande välgörenhetsarbete, bland annat som ledamot av fattigvårdsstyrelsen i Söderhamn från 1908. Hon var även en av initiativtagarna till den första barnbespisningen i Söderhamn. På äldre dar fick hon mer tid för sitt stora intresse för trädgårdsodling som hon under alla år stöttat och uppmärksammat genom artiklar i den egna tidningen. Hon belönades genom att bli utsedd till hedersledamot i Södra Hälsinglands Trädgårdsodlareförening. Hon deltog också i hemstadens husmodersförening och Svenska Kvinnors Medborgarförbund.
Resor var ett annat intresse. Redan tillsammans med maken hade Aurore Grandien rest i de nordiska grannländerna och Tyskland. Efter hans bortgång reste hon på egen hand till de flesta av Europas länder, därtill flera färder till Afrika, och hon skrev alltid resebrev till tidningen om sina upplevelser. År 1928 gjorde hon en halvårsresa med ångbåt över Atlanten via Panamakanalen till Hawaii och Kalifornien, vilken resulterade i boken, Tur och retur Hawaii: resebrev till Söderhamns Tidning, utgiven samma år.
Aurore Grandien avled 1940 under ett besök hos sin dotter i Ängelholm. Vid begravningen i Söderhamn hyllades hon med tal och kransar från ett tjugotal företrädare för staden och olika branschföreningar. Två av hennes söner fortsatte att förvalta det publicistiska arvet, dels sonen Hans som redaktör och ägare av Söderhamns Tidning, dels den äldste sonen Alf som redaktör i Svenska Dagbladet. Hon begravdes bredvid sin make på Söderhamns kyrkogård.
