Cecilia Frisendahl var bildkonstnär, tecknare och grafiker. Hon författade böcker om litografi och var en eldsjäl för tillblivelsen av Litografiska Museet.
Cecilia Frisendahl föddes i Stockholm 1922 och var under större delen av sitt liv bosatt i Djursholm. Hon var dotter till Halvar och Anna Frisendahl och växte upp med bildkonsten ständigt närvarande då fadern var skulptör. Även hennes farbröder Carl och Fredrik målade och skulpterade; den senare var också glasgravör.
Cecilia Frisendahl studerade först måleri vid Tekniska skolan (nuvarande Konstfack) 1940—1941 och vid Otte Skölds målarskola samma år. Därefter följde studier vid Konstakademien för professorn i måleri Fritiof Schüldt. I slutet av 1940-talet gav hon sig iväg på studieresor till bland annat Frankrike, Grekland, England och Italien.
Cecilia Frisendahl debuterade 1945. Under de kommande åren deltog hon med målningar och teckningar i Ung konsts utställningar på Färg och Form, utställningen Nordiska konstnärinnor på Liljevalchs konsthall och i Nationalmuseums utställning Unga tecknare. Hon målade i olja och akvarell och tecknade i blyerts och kol. Motiven var interiörer, stilleben, landskap och porträtt, och även djur. År 1952 hade hon sin första separatutställning, också den på Färg och Form i Stockholm. Året innan hade Cecilia Frisendahl gift sig med arkitekten Leif Haking, och under femtiotalet fick de tillsammans tre söner. Äldsta barnet, en dotter, dog efter bara ett par månader. Som småbarnsförälder fann hon det svårt att hitta den koncentration hon behövde för att utveckla sitt måleri, och tecknandet fick nu en mer framträdande plats. Barnen Richard, Cecil och Christoffer blev omtyckta modeller och i tecknandet upptäckte hon i sitt konstnärskap den levande linjen och ytornas rätta fördelning.
Tecknandet ledde henne in på grafikens möjligheter och som extraelev vid Konstakademiens Grafikskola fick hon lära sig den grundläggande tekniken. Hennes första uppgift var att göra en etsning, men istället för att trycka den befallde läraren Harald Sallberg att hon skulle polera bort bilden så den blanka kopparplåten återställdes. Cecilia Frisendahl valde att i stället spara den, då hon ansåg att arbetet skulle tillåtas vara i växande. Ingenting skulle tas bort.
Grafiken väckte nyfikenhet och under ett halvt sekel studerade och utforskade Cecilia Frisendahl dess möjligheter. Hon intresserade sig främst för litografin och skrev bland annat böckerna Stenarna tala, 1986, och Indiansommar, 1991. År 2005 kom Den litografiska stenen: en kärleksförklaring till litografin. Hon såg det som en utmaning att använda stenens alla möjligheter och i den sistnämnda boken motiverade hon tydligt varför hon arbetade med grafik:
”Drivkraften som sporrar konstnären trots svårigheter vid den grafiska verksamheten, såsom tungt arbete, besvärligt tryckförfarande, otaliga misslyckanden, dyrbart och ofta motspänstigt material, är rikedomen på utvecklingsmöjligheter – det spännande, fascinerande arbetet och resultatet som ändras och förbättras och som blir mer och mer levande under arbetets gång.”
Fängslande och nästan förhäxande är Cecilia Frisendahls litografiska Urfågel som presenterades i Föreningen för Grafisk Konsts portfölj från 1993. Hon avbildade zebror från alla tänkbara håll; upprörda mular och svällande rumpor i vila och i rörelse.
Hundar utgjorde ett annat favoritmotiv för Cecilia Frisendahl, och båda dessa djurarter finns med i torrnålsgravyren Ljuset. Verket tillkom 2006 efter en ögonoperation som tvingade henne att vara inomhus. Nu kom den första kopparplåten från den grafiska studietiden till användning. Hon tecknade direkt på den med diamantnål utan någon förstudie och resultatet blev en gåtfull bild som måste betraktas noga. Kvinnokroppar och kvinnotorsoer dirigeras i en märklig dans av en mansfigur och det hela betraktas av en hund som man bara ser huvudet av. Modellen var hennes allra sista hund.
Cecilia Frisendahl var flitig. Under sitt långa liv hann hon med över 60 separatutställningar, de flesta med grafik och teckningar. Hon deltog i ett stort antal samlingsutställningar i Sverige och utomlands, som Grafiktriennalen på Konstakademien 2007, och hon fick ett flertal utsmyckningsuppdrag. Några av de viktigaste är de av henne så omtyckta zebrorna i entréhallen på Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm, plastlaminerade teckningar på Radiumhemmet i Solna 1989, samt etsade och förstålade kopparplåtar till Kevinge Servicehus 1994.
Cecilia Frisendahl illustrerade även barnböcker, bland andra Edith Nesbits Fem barn hittar ett troll i svensk utgåva 1954. Under början av 1970-talet var hon också intendent för Grafiska Sällskapets experimentverkstad för litografi. Därefter undervisade hon i tio års tid på Konsthögskolans grafikskola med litografi som specialitet. Som lärare ansågs hon vara kunnig, entusiasmerande och gladlynt, och många unga konststuderande sökte sig därför till hennes klasser.
Cecilia Frisendahl engagerade sig starkt för grafiken och verkade för tillblivelsen av Litografiska Museet i Sundby gård som invigdes 2005. Hon var aktiv inte bara där, utan också i många andra konstnärsföreningar, exempelvis Grafiska Sällskapet och Litografiska Akademien i Tidaholm. Då Nils G Stenqvists Minnesfonds stipendium utdelades för första gången år 2006 blev hon tilldelad stipendiet och 2010 erhöll hon utmärkelsen Fridellnålen av Föreningen för Grafisk Konst.
I samband med Cecilia Frisendahls 90-årsdag instiftade samma förening tillsammans med Grafiska Sällskapet i Stockholm och Litografklubbens Arkiv i Huddinge ett arbetsstipendium i hennes namn, Cecilia Frisendahls litografistipendium. Trots den höga åldern var hon fortfarande verksam som konstnär och följde med spänning arbetet då museet tryckte hennes blad i den litografiska snällpressen Johanna.
Den 29 september 2014 avled Cecilia Frisendahl vid 91 års ålder. Hennes stoft vilar på Djursholms begravningsplats. Hennes dödsannons pryddes passande nog av en vilande zebra, av hennes egen hand.
