Mathilda Foy var filantrop och författare. Hon ägnade sitt liv åt diakonal verksamhet och införde på 1840-talet söndagsskoleverksamhet inom vilken hon var en pionjär.
Mathilda Foy föddes i Stockholm år 1813, som dotter till den engelske generalkonsuln George Foy och hans svenska hustru Mathilda Augusta Skoge. Fadern var företagsledare och hade flyttat till Sverige från England. Familjen var förmögen och bodde i en pampig våning vid nuvarande Mariatorget.
Föräldrarna gav Mathilda Foy en gedigen utbildning i olika språk. Hennes andraspråk var engelska och hon lärde sig också tyska och franska. Musik, dans och ritning ingick också i utbildningen. Mathilda Foys begåvning och skrivlust väcktes tidigt. Redan vid tolv års ålder började hon skriva dagböcker, något som hon fortsatte med hela livet. Dagböckerna är skrivna på engelska men har sedermera blivit översatta till svenska. Texterna har använts vidare, bland annat har hennes beskrivningar av en vistelse vid Medevi Brunn 1835 med föräldrarna återberättats av Gustaf Näsström i hans bok om Det gamla Medevi. Hon ger där en detaljerad beskrivning av brunnslivet och sina egna upplevelser.
Den nyevangeliska väckelsen, med bland andra Carl Olof Rosenius som en förgrundsgestalt, väckte hennes religiösa intresse och hon kallade sig också en tid för ”läsare”. I den andan startade hon vintern 1843–1844 en söndagsskola, som var att betrakta som pionjärverksamhet. Den mötte dock starkt motstånd från prästerna i hennes församling och fick läggas ned.
År 1851 inbjöds Mathilda Foy att besöka Emilie Petersen, även kallad Mormor på Herrestad. Hon hade redan 1838 bildat en fruntimmersförening vars syfte var att hjälpa fattiga kvinnor till ett arbete. En syförening, som levererade tröjor, halsdukar och vadmal till fattiga barn i Lappland, sattes också igång och där deltog även Mathilda Foy. Hon fick brodera mössor med bibelord. Hon och Emilie Petersen blev vänner och Mathilda Foy återkom ofta till Herrestad. Genom Mathilda Foy kunde man skaffa både en kolportör och en predikant till Herrestad.
Mathilda Foy fick inspiration till sin filantropi och diakoni också under sina många resor i England och Tyskland, där kom hon i kontakt med flera kristna föreningar som drev verksamheter liknande den på Herrestad. Tillsammans med Betty Ehrenborg-Posse, som hon samarbetat med för att starta det som blev Svenska Diakonissällskapet, lärde hon känna Londons stadsmission och blev imponerad. Särskilt inspirerande var insatserna som handlade om att ”förbättra” kvinnliga fångar. Redan 1851 hade de tillsammans med Fredrika Bremer och Marie Cederschiöld bildat Fruntimmersföreningen för fångars förbättring, men hindrats i sitt arbete. Efter hemkomsten lyckades de dock få tillstånd att hålla regelbundna möten med kvinnliga fångar, som Fredrika Bremer livfullt berättar om i Nya Dagligt Allehanda, 1856 och Lotten Dahlgren senare i Hertha, 1930. Mathilda Foy fortsatte med sin diakonala verksamhet i Sverige och utomlands, exempelvis var hennes insatser under koleraepidemin i Stockholm 1853 omfattande. Mot slutet av sitt liv minskade hennes ekonomiska resurser då den ekonomiska rådgivaren misskött hennes tillgångar.
Parallellt med sina många aktiviteter redigerade hon Christelig Månadsskrift för barn och skrev under pseudonymen Tante Ester. Även i den engelska tidskriften Evangelical Christendom medverkade hon. En rad religiösa småskrifter, traktat, utgivna av Per Palmqvists förlag, som stod baptisterna nära, författades också av henne.
Mathilda Foy gifte sig aldrig och fick inga barn. Hon hade heller inga syskon. I samband med ett besök i Jönköping avled hon den 1 november 1869, 56 år gammal. Hon begravdes tillsammans med sina föräldrar vid Maria kyrka i Stockholm, den församling där hon till prästernas förtret hade inlett en söndagsskoleverksamhet.
