Lisbeth Palme var barnpsykolog och en internationellt känd förespråkare för barns rättigheter.

Lisbeth Palme föddes 1931 i Stockholm. Hon kom från en adlig familj, som förutom henne bestod av modern Anna-Lisa Beck-Friis, fadern Christian Beck-Friis och Lisbeth Palmes äldre bror Ebbe Beck-Friis.

År 1956 gifte sig Lisbeth med Olof Palme, som skulle komma att bli Sveriges statsminister 1969—1976 och 1982—1986. De fick sönerna Joakim, Mårten och Mattias. Efter den första sonens födelse flyttade familjen 1959 till ett HSB-radhus i Vällingby centrum. Förorten Vällingby låg nära visionen av det ljusa Folkhemmet byggt för alla klasser med sin blandade bebyggelse: höghus i ytterkanterna, därefter trevåningshus med lägenheter och så närmast centrum radhusen. Var Vällingby ett medvetet val för familjen Palme för att komma i takt med tiden? Författaren Kjell Östberg menar i sin biografi om Olof Palme att även om Vällingby var en utomordentlig stadsdel för en socialdemokratisk politiker i karriären, var valet av bostad snarast ett slumpmässigt resultat av ett triangelbyte.

Lisbeth Palme fångades tidigt av den nya beteendevetenskapen med inriktning på sociologi och pedagogik som trädde fram efter andra världskriget. Hon utbildade sig till barnpsykolog i mitten av 1950-talet. Under 1952 praktiserade hon på Barnbyn Skå som leddes av den legendariske barnläkaren Gustav Jonsson. Denne myntade begreppet ”det sociala arvet” och framhöll att kriminalitet och sociala problem ofta hade sitt ursprung i socialt utanförskap som överfördes från en generation till en annan. Det handlade helt enkelt om klass. Kring Barnbyn Skå fylkades gräddan av tidens vänsterintellektuella inom socialt arbete, däribland sociologen Joakim Israel, den norske psykoanalytikern Nic Waal och den radikale socialläkaren Gunnar Inghe. Diskussionerna om sprickorna i välfärden under 1960-talet var starkt influerade av erfarenheterna från Barnbyn Skå.

Barnbyns sociala inriktning kom att djupt prägla Lisbeth Palmes fortsatta yrkesliv. Hon ägnade sig åt förebyggande verksamhet inom Stockholms läns landsting och därefter Stockholms socialförvaltning och var en av initiativtagarna till skapandet av ett team av psykologer och socialarbetare till stöd för daghemspersonal. Som psykolog i Psykiska Barn- och Ungdomsvårdens barnstugeteam hade Lisbeth Palme ansvar för den mentala hälsan hos femtusen förskolebarn i västra Stockholm. Hon blev på så sätt en viktig person i den grupp av radikala psykologer som vid denna tid byggde upp den psykosociala omsorgen inom barnhälsovården i Stockholm. Andra namn i gruppen utgjordes av Lillian Gottfarb, Inga Gustafsson och Mirjam Israel.

Lisbeth Palme anslöt sig också till den socialdemokratiska kvinnoklubben i Vällingby. Där lärde hon känna kvinnor med andra bakgrunder än hennes egen. Hon skrev senare att ”lite kaxigt ansåg jag att kvinnoföreningar var föråldrade, men insåg snart att de fyllde en viktig roll för att driva på utvecklingen mot delat ansvar för barn, hem och försörjning”. Hennes egen situation som trebarnsmor inbjöd däremot inte under 1960-talet till något delat ansvar med maken för hem och barn. Kjell Östberg konstaterar att Olof var en mycket frånvarande fader. Det var Lisbeth Palme som i allt väsentligt ”bar upp hemmet, lagade maten, hämtade barn, tvättade”. För Olof var det i stället ständigt jobb på kvällar, nätter och helger som statsministerns sekreterare. Men Lisbeth Palme satte vissa gränser. Olof fick lova att ta semester varje sommar tillsammans med sönerna i fritidshuset på det otillgängliga Fårö. Ett annat krav var att hålla pressen borta från hemmet och familjen. Detta andningshål var i mycket hennes förtjänst. En av Olof Palmes pressekreterare har också bekräftat Lisbeth Palmes skepsis mot massmedia. I en av sina fåtaliga intervjuer förklarade hon att ”Olof ser värdet av samspel med pressen och jag ser värdet av avstånd”. Hon var dessutom föga intresserad av de representativa plikter som statsministerämbetet förde med sig även för henne. Hon ville inte ”gå till pingvinerna”, alltså delta i officiella frackmiddagar.

Spelade Lisbeth Palme en indirekt politisk roll, kort sagt: skapades politik vid makarnas frukostbord? Kjell Östberg menar att hon i vissa frågor spelade en betydande roll, bland annat när det gällde familjeminister Camilla Odhnoffs tillsättning av barnstugeutredningen 1968, vars förslag ledde fram till en av 1970-talets mest betydelsefulla reformer. Hon påverkade också utredningens sammansättning och menade att daghemsutbyggandet var viktigt både för barnens behov av stimulans och av jämställdhetsskäl. Hennes betydelse visade sig också i att hon under en period var internationell ordförande för UNICEF. Enligt Östberg var hennes inflytande betydande även i frågor som 1960-talets könsrollsdebatt och 1970-talets diskussioner om sextimmarslagen.

Mordet på Olof Palme 1986 kom för Lisbeth Palme att innebära stora påfrestningar, inte minst på grund av pressens närgångna frågor. Hon utgjorde huvudvittnet till dådet och pekade ut Christer Pettersson vid en vittneskonfrontation. Hon ska vid detta möte ha fällt en kommentar om att det syntes att Pettersson var alkoholist. Detta tolkades som att hon blivit informerad om att den misstänkte var missbrukare, vilket ansågs underminera trovärdigheten i hennes vittnesmål.

Lisbeth Palme kom under resten av sitt liv att figurera i medierna, och hennes bortgång uppmärksammades stort. Efter hennes död uttryckte Drottning Silvia att hon särskilt mindes ett möte på Drottningholm där Lisbeth Palme sagt något som drottningen aldrig skulle glömma: ”Den vackraste konventionen som finns är den om barns rättigheter.” Förre statsministern Göran Persson framhöll att Olof och Lisbeth Palme var ett par som på många sätt dominerade Sveriges samhällsliv och den svenska politiken under många år.

Lisbeth Palme avled 2018 i Stockholm 87 år gammal, efter en tids sjukdom. Hon ligger begravd bredvid sin make på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm.