Anna Vogel var en drivande kraft för rörelsehindrade personers rätt till sysselsättning och meningsfylld verksamhet. Hon var föreståndare för Göteborgs Vanföreanstalt 1918–1937.
Anna Vogel föddes 1877 i Södermanland som dotter till lantbrukaren Ernst Vogel och Ebba Julia Christina Vogel, född Kistner. Hon utbildade sig till sjuksköterska och tjänstgjorde bland annat vid Västansjö Lasarett i Norrbärke mellan 1902 och 1905. Efter åren vid Västansjö fick hon tjänst vid Sabbatsbergs sjukhus där hon även arbetade som översjuksköterska. År 1912 lämnade Anna Vogel tillfälligt Stockholm för att tjänstgöra som frivillig sjuksköterska i Balkankriget. Tiden där måste ha varit en prövning för henne, då hon drabbades av tyfoidfeber och i början av 1913 fick vårdas på engelska sjukhuset i dåvarande Konstantinopel. Detta rapporterades i tidens tidningar. I mötet med krigsinvaliderna verkar dock en grund ha lagts till hennes livslånga engagemang för rörelsehindrade personer.
Under det tidiga 1900-talet var möjligheterna för rörelsehindrade personer i samhället starkt begränsade. Barn med olika typer av rörelsehindrande handikapp hade ingen rätt till skolgång, trots att folkskolan varit obligatorisk sedan 1882. Barn och vuxna med rörelsehinder kategoriserades vid denna tid som ”vanföra”, och den möjlighet de hade till utbildning fanns inom de få anstalter som fanns. Vanföreanstalterna var yrkesskolor för arbetarklassens barn, där barnen utbildades till att få ett hantverkaryrke.
År 1918 lämnade Anna Vogel Sabbatsberg för att tillträda tjänsten som föreståndare för Göteborgs Vanföreanstalt, vilken tillkommit på initiativ av Alice Bonthron. Några år senare diskuterades i Svenska Vanföreanstalternas Centralkommitté behovet av en tidning. År 1923 började tidskriften Svensk Vanföre-Tidskrift att ges ut på Anna Vogels initiativ. Hon var redaktör och ansvarig utgivare och skrev i första numrets redaktionsanmälan hur tidningens syfte var att verka som en sammanhållande länk för forna elever vid landets tre vanföreanstalter, men hur hon också hoppades att den skulle nå rörelsehindrade som inte haft någon kontakt med anstalterna. Vidare betonade Anna Vogel också förhoppningen att tidskriften skulle kunna bli en glädjande hälsning till ensamma och isolerade med handikapp runt om i landet.
I anslutning till att tidskriften började ges ut bildades också en kamratförening för de vanföra, vilken skulle tillvarata medlemmarnas intressen, men också anordna möten och bilda en gemensam röst för de vanföra. Namnet blev Kamratföreningen de vanföras väl, och genom åren utvecklas föreningen till att år 1964 få sitt nuvarande namn, De handikappades riksförbund (DHR).
Anna Vogel hade under sitt yrkesverksamma liv ett stort engagemang i både föreningen och tidningen, men förstås också i den praktiska verksamheten och utbildningen som bedrevs på anstalten i Göteborg. Efter att 1937 ha gått i pension från tjänsten som föreståndare vid Göteborgs Vanföreanstalt fortsatte hon sitt engagemang i bland annat Svensk Sjuksköterskeförening (SSF).
Anna Vogel avled i Stockholm år 1964 och är begravd på Lidingö kyrkogård.
