Mary Johnson var skådespelare, och en av svensk films första internationella stjärnor.
Mary Johnson föddes som Astrid Maria Carlsson i Eskilstuna 1896, dotter till Hilma Maria och Carl Oskar Carlsson, skomakare och låsarbetare. I likhet med många andra skådespelare i början av förra århundradet lärde hon sig yrket i ett resande teatersällskap, i hennes fall det välrenommerade Karin Swanströms sällskap där hon gjorde sin debut 1913 i en dramatisering av Emilie Flygare-Carléns Rosen på Tistelön. Hos det Swanströmska sällskapet träffade hon sin första man Karl Johnson, som senare skulle bli en av Sveriges mest framgångsrika teaterdirektörer och revyförfattare under namnet Karl Gerhard.
År 1913 gjorde hon sin filmdebut i Mauritz Stillers ofullbordade Mannekängen. Följande år blev paret Johnson engagerade hos Hjalmar Selander på Nya Teatern i Göteborg. Där blev hon teaterns primadonna. En av hennes stora roller, som blev något av ett signum för henne, var i Dunungen, 1915. Samtidigt blev hon engagerad av Hasselblads filmbolag, som seglat upp som en konkurrent till det stockholmsbaserade Svenska Bio, som då var dominerande på den svenska filmmarknaden. Hon medverkade där i filmerna Ministerpresidenten, 1916, den av censuren förbjudna Mysteriet natten till den 25:e, 1917, Mellan liv och död, 1917, samt Fyrvaktarens dotter, 1918; de flesta regisserade av Hasselblads stjärnregissör Georg af Klercker.
År 1917 turnerade hon med Skådebanan och var sedan 1917—1918 vid dess fasta scen i Folkets Hus teater i Stockholm. Karl Gerhard bröt därefter med Skådebanan och började med egen turnéverksamhet där Mary Johnson och Rickard Lund var hans stjärnor.
Hasselblads gick 1918 ihop med ett annat bolag med stora ambitioner, Skandia, och här slog Mary Johnson igenom stort med filmen Mästerkatten i stövlar, 1918. Följande år fusionerades bolaget i sin tur med Svenska Bio och blev det alltjämt dominerande bolaget i Sverige, Svensk Filmindustri. Där fick Mary Johnson sin kanske mest kända svenska filmroll som Elsalill i Mauritz Stillers filmatisering av Selma Lagerlöfs Herr Arnes pengar, 1919.
Vid samma tid skilde hon sig från Karl Gerhard och gifte sig med den norske skådespelaren Einar Rød. Därvid kom hon att överflytta sin skådespelarverksamhet till Norge, bland annat på turné i landet under 1922 och vid Chat Noir i Oslo 1922—1923. Efter det engagerades hon av tysk film, först av spekulationsföretaget Trianon, som dock snart gick omkull, och därefter hos Rex-Film där hon hade en stor roll i Das Haus der Lüge (Vildanden), 1926.
Detta innebar också att hon utvecklades till en mer mångsidig skådespelare, användbar både för komedi och för tragedi. Filmandet i Tyskland innebar också att hon blev en av Sveriges första internationella filmstjärnor. Där träffade hon också sin tredje man, skådespelaren Rudolf Klein-Rogge. Efter en relativt flitig filmkarriär under 1920-talet försvann hon närmast helt från filmen i början av 1930-talet.
Mary Johnson och Rudolf Klein-Rogge drabbades hårt av andra världskriget och de förlorade i stort sett alla tillgångar. Deras hus i Berlin bombades sönder och samman och deras finansiella tillgångar frös inne i en bank i östzonen. Det enda som återstod var ett sommarställe utanför Graz i Österrike, där de bosatte sig efter krigsslutet. Efter att hon blivit änka flyttade hon tillbaka till Sverige där hon tillbringade sina sista år i obemärkthet.
Mary Johnson förefaller ha varit mycket skygg för publicitet och det finns lite skrivet om henne. Hon fick omdömet av att ha varit en av svensk films vackraste skådespelare, eller som Filmjournalen beskrev henne: ”vår egen stora lilla filmingenue”. Zarah Leander beskriver henne i sina memoarer närmast som en dröm när hon stod utanför kulisserna och såg henne ”den mest änglalika av alla – Mary Johnson”. Det fanns onekligen något androgynt över hennes uppenbarelse och det har hävdats att hon fick lika mycket beundrarpost från kvinnliga som manliga bioåskådare.
Mary Johnson avled bara dagar innan sin 79-årsdag, i Stockholm 1975. Hon ligger begravd på Skogskyrkogården i Stockholm.
