Aurora von Königsmarck var verksam som skönlitterär författare och inom andra kulturella fält. Hon var administrator vid det adliga jungfrustiftet i Quedlinburg i västra Sachsen.
Aurora von Königsmarck föddes 1662 och växte upp i slottet Agathenburg utanför Stade, där hon bland annat erhöll undervisning i musik och franska, italienska, spanska och latin, som hon kom att behärska utöver sina båda modersmål svenska och tyska. Efter fadern Conrad Christoph von Königsmarcks död 1673 flyttade hon med sin mor Maria Christina Wrangel och systern Amalia von Königsmarck till Hamburg, där de vistades under åren 1674–1680. I avsikt att säkra familjens ekonomi med hjälp av inflytelserika kontakter flyttade de till Stockholm, där de bodde 1680–1692 och ingick i hovkretsen. Deras kusiner, systrarna Ebba Maria De la Gardie och Johanna Eleonora De la Gardie, som de vuxit upp tillsammans med på Agathenburg, stod drottning Ulrika Eleonora den äldre nära. Efter att inledningsvis ha bott i Wrangelska palatset på Riddarholmen flyttade familjen år 1686 till en fastighet i Gamla stan.
Under sommaren 1682 vistades familjen på Medevi brunn i Östergötland, vilket avsatte tre litterära brev, kallade Les Divertissements de Medevij. Aurora von Königsmarck anses ha varit den drivande kraften bakom de första svenska uppförandena av Jean Racines tragedi Iphigenie, 1674, den 7 januari och 30 april 1684. Texten framfördes på originalspråket med en tillagd allegorisk prolog på franska, som hyllade konung Karl XI, skriven av Aurora von Königsmarck, samt balettinslag. Hon framträdde dels som sångerska i rollen som La Gloire i prologen och som talskådespelerska i rollen som Clytamnestre i Racines drama, där för övrigt samtliga roller var besatta av kvinnor. Vidare föranstaltade den königsmarckska kretsen tillsammans med hovkapellmästaren Gustaf Düben den äldre baletter och konserter vid hovet.
Den av de fyra unga kusinerna på tyska avfattade religiösa diktsamlingen Nordischer Weÿrauch, omkring 1690, innehåller bland annat elva dikter av Aurora von Königsmarck. Efter moderns död 1691 och flytten till systern i Hamburg året därpå, skrev Aurora von Königsmarck bland annat en sorgedikt vid drottning Ulrika Eleonora den äldres död 1693 och en tysk magnifikattext, som tonsattes av hennes vänner Reinhard Keiser och Johann Mattheson. Den största delen av hennes skönlitterära produktion består av tillfällesdikter på franska, tyska, latin och svenska. Vid festligheterna vid hertiginnan Elisabeth Juliana av Braunschweig- Lüneburgs 60-årsfirande i Salzthal 1694 medverkade Aurora von Königsmarck som sångerska, instrumentalist och skådespelerska.
Det är uppenbart att Aurora von Königsmarck hade ett omfattande kulturellt kontaktnät. I Anton Ulrich av Braunschweig-Lüneburgs roman Die Römische Octavia, 1677–1762[!], finns hon avporträtterad i pseudonymiserad form. Kompositören, sångaren, musikteoretikern och diplomaten Johann Mattheson lät ett helsidesporträtt av henne utgöra frontespis till Das Neu-Eröffnete Orchestre, 1713, och av hans Grundlage einer Ehren-Pforte, 1740, framgår att han känt henne sedan 1703. Georg Christian Lehms inledde antologin Teutschlands galante Poetinnen mit Ihren sinnreichen und netten Proben, 1715, med en elvasidig dedikation till Aurora von Königsmarck, och omnämner henne i två av förordets katalogartade uppräkningar såsom anmärkningsvärt musik- respektive språkkunnig, varförutom han består henne med en tiosidig uppslagsartikel, där hon bland annat kallas "die geistreiche und gelehrte Schwedische Gräfin” (”den spirituella och lärda svenska grevinnan”). Fyra operalibretton som dedicerats till henne har belagts i Braunschweig och Hamburg.
Då brodern Philip Christoph försvann i Hannover 1694 under mystiska förhållanden sökte Aurora von Königsmarck skapa sig en bild av vad som hänt. Då detta inte lyckades, sökte hon hjälp av hertig Anton Ulrich av Braunschweig-Lüneburg i Wolfenbüttel och av kurfurst Friedrich August i Dresden, eftersom brodern varit i sachsisk tjänst. I själva verket hade Philip Christoph mördats. Kontakten med den sachsiske kurfursten ledde 1694 till en förbindelse som varade till 1698, och bland annat resulterade i sonen Moritz, vilken senare gjorde en framstående militär karriär i fransk tjänst. År 1702 uppsökte Aurora von Königsmarck kung Karl XII för att plädera för sin i sachsiska armén anställde svåger Carl Gustaf Lewenhaupt, som ej efterkommit ordern att år 1700 inställa sig i svensk tjänst och därför betraktades som en landsförrädare. Den sachsiske kurfursten Fredrik August, som tillika var kung August II av Polen sedan 1697, använde sig vid samma tillfälle av Aurora von Königsmarck som envoyé för att få till stånd fred och ett förbund med Sverige. Det gav dock ej något positivt resultat. År 1706 besökte hon åter den svenske kungen, denna gång för att rentvå sig själv från misstankar om illojalitet mot den svenska kronan, som kunde ha fått ekonomiska konsekvenser för henne. Denna gång lyckades hon uppnå sitt syfte, och ingen rättsprocess inleddes mot henne.
Aurora von Königsmarck satsade på en karriär inom Quedlinburgs jungfrustift och innehade befattningar där 1698–1718. Till 1700 var hon koadjutorinna, till 1704 prostinna, och fram till 1718 officiellt ställföreträdande abbedissa, men i praktiken föreståndare för inrättningen, eftersom platsen var vakant under perioden. Ett jungfrustift var ett sekulärt kloster för kvinnor som ej avlagt klosterlöften, och var till för att ge bostad och försörjning åt ogifta kvinnor ur adeln. Det är uppenbart att Aurora von Königsmarck såg livet i jungfrustiftet som ett sätt att säkerställa en stabil tillvaro för sig utan att vara gift.
Aurora von Königsmarck avled 1728. Hennes balsamerade lik visades i slottskyrkan i Quedlinburg till 1900-talets början.
