Barbro Alving, mest känd som signaturen Bang, var en av de första svenska kvinnliga krigsreportrarna, tillika en aktiv fredsivrare och kvinnosakskämpe.
Barbro Alving föddes i Uppsala 1909 som yngsta dotter till författaren och kåsören Fanny Alving och lektorn och forskaren i nordiska språk Hjalmar Alving. Familjen flyttade till Stockholm då hon var 11 år och hon och hennes syster Beat-Sofi, född 1907, sattes i Whitlockska samskolan där Hjalmar Alving var studierektor. Redan då drömde den unga Barbro om att bli en flygande reporter som reste runt jorden för att bevaka oroshärdar och möta världens storheter.
Direkt efter studentexamen 1928 inledde hon sin yrkesbana som volontär på Stockholms Dagblad. Det var här hon tilldelades signaturen Bang, som hon sedan behöll hela livet. Bara någon månad senare värvades hon som redaktionssekreterare till veckotidningen Idun där hon verkade i tre år. Där var hon en flitig skribent även under flera signaturer. Mest uppskattad blev hon som filmrecensenten ”Miss Bio” som levererade korta, välformulerade och humoristiska omdömen om tidens filmer.
År 1931 reste Barbro Alving till Paris för att studera franska i några månader. Den livliga och livstörstiga Bang bekantade sig inte enbart med franska språket utan också med Paris nattliv. Våren 1932 började hon studera vid Stockholms högskola, men studierna i franska och statsvetenskap ledde aldrig till någon examen. År 1934 fick hon ett vikariat på Dagens Nyheter, och erbjöds därefter fast anställning på dagstidningen. Hennes första utlandsuppdrag för tidningen blev att skriva kringreportage under Olympiaden i Berlin 1936. Reportagen blev omtalade långt utanför Dagens Nyheters läsekrets; Bang lyckades med humor, skarpsynthet och sinne för detaljer fånga såväl de folkliga begivenheterna som naziregimens politiska spel kring evenemanget. De gav henne en given plats som en av tidningens mest uppskattade medarbetare.
Redan året innan hade Barbro Alving inlett sitt aktiva arbete för freden. Hon kom då att arbeta tillsammans med författaren Elin Wägner som genomförde fredsaktionen ”Ned med vapnen”, en aktion där kvinnor uppmanades vägra att uppsöka skyddsrum eller ta emot gasmasker. Detta gjordes i hopp om att förhindra de styrande männen från att fortsätta upprustningen i världen. Genom detta uppdrag fick Bang kontakt med Ellen Hörup, en dansk fredskämpe och antinazist som arbetade vid Nationernas Förbund i Genève. Hon erbjöds att bli hennes sekreterare. Hon tog tjänstledigt och for till Schweiz hösten 1936 men stannade enbart några veckor. Hon vantrivdes med byråkratin och längtade efter att åter få verka som journalist.
Bang fortsatte därför till Paris och reste därifrån på eget initiativ till inbördeskrigets Spanien. Hon lyckades ta sig till Madrid, i vars utkanter strider rasade. I flera reportage beskrev hon krigets fasor och konsekvenser, skildringar som inte bara väckte känslor utan även skapade en opinionen mot Franco i Sverige. Hennes skildring från ett bårhus i Madrid har kallats ”den kanske vackraste fredsappell som skrivits på svenska språket”. Med reportagen befäste hon sin ställning som krigskorrespondent.
Barbro Alving skulle snart muta in även ett helt annat specialområde; att bevaka rojalistiska evenemang, såsom bröllop och kröningar, i Europa. Vilket ämne hon än sattes att bevaka genomförde hon det alltid med stor ambition. Hon förberedde sig minutiöst, var tidigt på plats, noterade såväl viktiga som till synes oviktiga detaljer. När hon väl satte sig att skriva nöjde hon sig sällan förrän hon skrivit om artikeln flera gånger, ibland upp till tjugo gånger. Hon återgav varje händelse som en berättelse och uppfann inte sällan nya ord för att få läsarna att leva sig in i det hon skildrade.
Hennes karriär fick en paus då dottern Ruffa, döpt till Maud Fanny, föddes den 25 februari 1938. Fadern var Dagens Nyheters tecknare Birger Lundquist. Han hade dock redan en familj och Barbro Alving beslutade sig för att ensam uppfostra dottern. För detta blev hon omskriven; ”Bang-barn” blev ett vedertaget begrepp för barn vilkas mödrar själva tog sig an föräldraskapet i slutet av 1930-talet.
Föräldraledigheten blev dock kort. Hösten 1938 sändes hon till kontinenten för att bland annat skildra hur tyska trupper införlivade Tjeckoslovakien med det tyska riket. Därefter ombads hon att resa till Finland för att följa landets förhandlingar med Sovjetunionen, de som slutade med finska vinterkriget. Det blev Bangs andra krig. Hon, som var övertygad pacifist sattes nu på prov. Hon tog stark ställning för Finland i sina reportage – så till den grad att hon vid ett tillfälle återkallades till Stockholm av redaktionsledningen som krävde en neutral bevakning. Reportagen, som alltid livfulla och berörande, blev dock mycket uppskattade och användes som reklam för att värva nya prenumeranter till Dagens Nyheter.
Under andra världskriget sändes Barbro Alving även till Norge för att skildra Tysklands invasion av landet våren 1940. Hon försökte därefter, på eget bevåg, ta sig till London via New York, men misslyckades och tvingades stanna i USA i flera månader.
Redan under krigsåren hade Bang lärt känna Loyse Sjöcrona, en skånsk adelsdam som arbetade som registrator vid Svenska Mejeriernas Riksförening. De båda beslutade sig för att dela framtid och ansvar för Ruffa. De inredde ett gemensamt hem i Yrkeskvinnornas hus på Furusundsgatan 9.
År 1947 sände Dagens Nyheter Bang på en reportageresa runt jorden. Den kom att sammanfalla med Indiens självständighet och ett väpnat uppror i Indonesien. Hon besökte även Singapore, Hongkong och Kina. I Japan skrev hon ett omtalat reportage om offren för atombomben över Hiroshima. Resan avslutades i USA.
Förödelsen som atombomberna hade förorsakat, framför allt i mänskligt lidande och död, gjorde ett starkt intryck på Barbro Alving. Hon blev en än mer övertygad radikalpacifist och när hon 1951 inkallades till en civilförsvarsövning vägrade hon inställa sig. Det ledde till att hon dömdes till en månads fängelse, ett straff hon avtjänade i januari år 1956. Domen och fängelsevistelsen skapade rubriker och signaturen Bang skildrade även i egna reportage sin bild av tiden som fånge.
När det något år senare föreslogs att Sverige skulle skaffa en egen atombomb tog hon följaktligen stark ställning mot detta. Hon blev en ledande medlem av Aktionsgruppen mot svensk atombomb (AMSA). Att Dagens Nyheter genom sin chefredaktör Herbert Tingsten förespråkade en svensk atombomb fick henne att 1958 säga upp sin tjänst på tidningen. Hon lät sig i stället värvas till Vecko-Journalen. Veckotidningens läsekrets kände redan hennes penna som Käringen mot strömmen – under den signaturen hade hon sedan 1942 skrivit kåserier som var mycket uppskattade och årligen gavs ut i bokform.
Bang arbetade vid sidan av journalistiken även under många år med en biografi över sin vän, mentor och extramamma Elin Wägner. Wägner hade vid sin död 1949 efterlämnat en önskan om att just Barbro Alving skulle författa hennes biografi. Det var ett projekt som skulle tynga Bang. Hon samlade mängder av material, men kunde aldrig samla sig till att skriva biografin. Först 1967 gav hon upp och överlämnade uppdraget till författarparet Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder.
Arbetet med biografin splittrade till viss del hennes journalistiska gärning, men hon lät det aldrig hindra henne från att rycka ut vid stora och så vitt skilda händelser i världen som kröningen av Elisabeth II i England 1953, Ungernrevolten 1956 och VM-matchen i boxning mellan Ingemar Johansson och Floyd Patterson 1959. Den senare blev en historisk text; en skribent som tog avstånd från boxning hade inte tidigare fått referera en match.
Bang var en engagerad person, både som journalist och samhällsmedborgare. Hon fördömde våld och förespråkade alltid kvinnors rätt. Hon omfattade Elin Wägners kvinnosyn – att ett framtida samhälle måste formas med hänsyn till alla människor, såväl barn som kvinnor och män. Hon var också en andlig sökare. Trots stor framgång både i yrket och som opinionsbildare led hon av en inre oro och ångest som krävde ett svar, en tro att vila i. Genom sin stora vänskap med författaren och översättaren Gunnel Vallquist fann hon ett hem i den katolska kyrkan. Hon konverterade 1959. Den nya tron satte också avtryck i journalistiken. Hon reste bland annat till Rom och refererade det andra Vatikankonciliet, som pågick under början av 1960-talet.
Vid sidan av sitt skrivande var Bang en flitig radiomedarbetare. Sveriges Radio hade tidigt upptäckt hennes distinkta, mörka och uttrycksfulla röst. År 1960 fick hon ett eget radioprogram, ”Bang med skrivmaskin och grammofon”, där hon både berättade och reflekterade, roligt och allvarligt, varvat med musik.
Under det sena 1960-talet fångades hon av tidens vänstervindar. Hon blev medlem i Vänsterpartiet kommunisterna och blev en stark kritiker av Vietnamkriget, vilket också blev det sista krig hon bevakade 1967. Då var hon delvis märkt av krämpor, och fick lyftas ur och i den helikopter som flög henne till krigshärdar. 1982 drabbades hon av stroke, med afasi som följd. Hon avled i januari 1987 och ligger begravd vid Ytterselö kyrka i Södermanland.
Barbro Alving uppfyllde sin barndomsdröm och blev både genom sitt sätt att skriva och sitt mod att ta ställning en förebild för en ny generation kvinnliga reportrar.
