Barbro Werkmäster var författare och konstforskare. Hennes böcker och artiklar från 1970-talet och framåt bidrog till att skaka om förlegade patriarkala synsätt och till ny kunskap, särskilt om barnkultur och om kvinnliga konstnärers verksamhet och villkor.
Barbro Werkmäster föddes 1932 i Söderhamn. Hon var dotter till postmästaren Erik Norling och postbiträdet Ingeborg, född Green. Barbro Werkmäster tog studentexamen 1952 i Söderhamn, och examen på Grafiska Institutet (GI) 1955. Hon gifte sig 1957 med Jerk-Olof Werkmäster, grafisk formgivare. De fick tre barn tillsammans mellan åren 1959 och 1964. Hon arbetade som förlagsredaktör på Skrivrit i Uppsala 1955–1956 och på Bokförlaget Forum i Gävle 1956–1959. Hon tog en filosofie kandidatexamen vid Uppsala universitet 1969.
Barbro Werkmäster gick tidigt med i Grupp 8 och kvinnorörelsens idéer om jämställdhet fanns med i allt hon skrev och gjorde. En viktig inspirationskälla var litteraturvetaren Karin Westman Bergs Könsrollsseminarium i Uppsala som från 1967 samlade forskare och författare till föreläsningar och diskussioner. I början av 1970-talet var Barbro Werkmäster ordförande i Kulturarbetarcentrum i Uppsala län och under en turbulent period också ordförande i Författarförlagets styrelse.
Som författare rörde sig Barbro Werkmäster över flera fält, ibland ensam – men ofta i par med andra, vilket då var ett kvinnopolitiskt ställningstagande. I samarbete med Maud Hägg gav hon ut Frihet jämlikhet systerskap, 1971, som fick stor spridning, liksom deras nästa debattbok, Kvinnor och sex, 1973, båda med historiska översikter och förslag till radikala handlingsprogram. Skrivandet omfattade tidigt också barn- och ungdomslitteratur som Visst kan tjejer, 1973, och Krasch, 1975, i samarbete med konstnären Anna Sjödahl.
Dessutom inledde Barbro Werkmäster vid samma tid sin banbrytande undersökning av bilderböcker för barn utgivna i Sverige under 1800-talet. Till de barnkammarens konstnärer som hon intresserat sig för hör Ottilia Adelborg med bilderboken Pelle Snygg och barnen i Snaskeby, 1896, och Jenny Nyström, vars produktion av bokillustrationer och populära tomtebilder gjorde henne till en tidig massmediakonstnär. I samarbete med Lena Kåreland skrev hon Möte med bilderboken, 1985, avsedd för universitetsundervisning samt om Tove Janssons bilderböcker. Det nya och ovanliga var omvärderingen av såväl barnlitteraturen som skaparna av den, i de flesta fall kvinnor. Barnlitteratur kunde verka som ett okontroversiellt ämne, men inte i Barbro Werkmästers ögon. Då konsttidskriften Paletten 1973 publicerade hennes bildanalys av den sexuellt färgade symboliken i Elsa Beskows välkända berättelse om Tomtebobarnen gick inte bara konsthistorikerna i taket. Idag är den förargliga artikeln en klassiker som blev omtryckt i Palettens jubileumsnummer.
Det var 1971 som Barbro Werkmäster från Uppsala och jag från Lund hittade varann på en konferens för konsthistoriker och började samarbeta. Året efter gick vi med i Nordiska sommaruniversitetets studiekrets om kvinnoförtrycket i kulturen. Tillsammans med andra akademiker från kvinnorörelsen deltog vi i en konferens i Tisvildeleje i Danmark, och introducerade en diskussion som ifrågasatte konsthistoriens maskulint kodade kanon, den uppsättning konstverk som dittills fått representera konsthistorien. I Sverige var vi då ensamma om att prioritera denna vita fläck på kartan. Vi var bägge två kritiska till hur konstvetenskapen begränsats, vi insåg behovet av ny grundforskning och att inventera och undersöka tidigare försummade områden. Kort sagt, vi ville göra om det mesta av det som vi som konsthistoriker hade fått lära oss.
För detta existerade då varken någon färdig teoriapparat eller etablerade metoder, genusbegreppet väntade på att uppfinnas. I USA fanns en framväxande diskussion med Linda Nochlin i spetsen som ställde frågan "Varför har det inte funnits några stora kvinnliga konstnärer"? Det gav råg i ryggen även om vårt ärende gällde mer än att diskutera hur genibegreppet färgat den rådande konstuppfattningen. Vi ifrågasatte också genrebegreppet, vad som räknas som konst. Textila bilder (som då sågs som ett kvinnligt område) betraktades exempelvis som konsthantverk, alltså som något annat – och mindre intressant – än måleri och skulptur.
Det skulle ta flera år att hitta ett förlag som vågade ge ut vår antologi Kvinnor som konstnärer 1975, som sedan blev startskottet för feministisk konsthistorieskrivning i Norden. Barbros glada och ibland lite ironiska skratt lyfte de gemensamma upptäcktsfärderna i arkiv och museer. I Nasjonalgalleriet i Oslo fann vi ett vackert porträtt av den då okända målaren Oda Krohg från 1888. Tavlan hade tillhört museet länge men var sällan utställd. Vi såg porträttet av Oda Krohg som sinnebild för den självständiga kvinnliga konstnären och den fick bli omslagsbild till vår bok. Idag har både målningen och konstnären ikonstatus.
Kritiken var ofta hård och helt oförstående. Däremot var de yngre konstnärerna med på noterna och bad oss bidra med artiklar till sina kataloger, böcker och tidskrifter. Ett av våra tidigaste uppdrag blev att medverka i katalogen för utställningen Vi arbetar för livet på Liljevalchs konsthall i Stockholm 1980. Vi valde att presentera konstnärsgruppens föregångare 100 år tidigare och det moderna genombrottet i svensk konst på 1880-talet med artikeln "Hon har talang – tyvärr". Den beskrev konstnärer som få hört talas om, hur kvinnor som gått på Kungliga Akademien för de fria konsterna (nuvarande Konstakademien) i Stockholm fortsatte sin utbildning vid konstskolor i Paris, hur de levde sina parallella karriärer i den nordiska konstnärskolonin bokstavligt vid sidan av sina manliga kolleger och vi diskuterade, med jämförande bildanalyser, vad och hur de målade. Utställningen som blev en publiksuccé gick sedan vidare ut i landet på turné. Däremot blev den knappast en kritikersuccé, något som vi sedan diskuterade i ett konstnummer av Kvinnovetenskaplig tidskrift 1981:4.
Vid samma tidpunkt blev vi tillfrågade om en text till Lea Vergines kommande utställning på Kulturhuset, Andra hälften av avantgardet 1910-1940, öppning planerad till 1981, och lika lite nu fanns det någon samlad svensk forskning att ta spjärn mot. Vergine hade dokumenterat sitt internationella material under modernismens stilbegrepp som ett sätt att bryta tystnaden. För denna första svenska genomgång tematiserade vi i stället innehållet under rubriker som "Mansgrupp-kvinnogrupp", "Den kvinnliga bohemen" och "Verklighetens stil" och våra bildanalyser, exempelvis av Sigrid Hjerténs nyckelverk Ateljéinteriör från 1917, fick starkt gensvar, både för och emot. Kring 1980 var alltså det mesta ännu okänt om de kvinnliga konstnärernas delaktighet i konstens historia.
Modernismen fortsatte att engagera Barbro Werkmäster och hon tog upp tråden i flera omgångar. Utställningen Den otroliga verkligheten på Prins Eugens Waldemarsudde år 1994 visade 13 kvinnliga pionjärer som här framhölls som vitala förnyare av den svenska 1900-talskonsten. De flesta var ännu i stort sett okända. Avgörande för detta menade Barbro Werkmäster i sin katalogtext, "Att överskrida sina gränser", var de outtalade lagar för både konstkritik och konsthistorieskrivning som marginaliserat de kvinnliga konstnärerna och deras insatser. Texten fördjupade och utvidgade den tidigare bilden av de kvinnliga konstnärernas insatser och visar hur nyskapande många av dem var.
Konstpublikens intresse för de nyupptäckta modernisterna har hållit i sig, fler utställningar följde och texten gavs ut i repris i katalogen till De berömda och glömda. Kvinnliga svenska modernister 1900–1930 på Mjellby konstmuseum 2006.
Barbro Werkmästers forskning om 1800-talet resulterade bland mycket annat i ett samarbete med Eva-Lena Bengtsson och boken Kvinna och konstnär i 1800-talets Sverige, 2004. Deras omförhandlingar visar att många av de bortglömda kvinnliga konstnärerna varit så framgångsrika att de vid sekelskiftet 1900 kunde uppfattas som ett hot. De svartmålades som en sämre sorts konstnärer – och dessutom som "okvinnliga". Författarna svarade med en rikt illustrerad genomgång av målningar, textila konstverk och bilder från det nya grafiska området som då drog till sig många kvinnor. En av dessa tidiga 1800-talsmålare hade Barbro Werkmäster särskilt bidragit till att belysa då hon medverkade till bildandet av det första svenska kvinnokonstmuseet, Museum Anna Nordlander i Skellefteå.
Hög ålder bröt inte Barbro Werkmästers vitalitet, hon var 73 år då den magnifika utställningen Konstfeminism, 2005, kom till på hennes initiativ. Här visades svenska konstnärer, inklusive några män, från 1960 och framåt med verk som representerade nya förhållningssätt till kön, sexualitet och mänskliga relationer.
Barbro Werkmästers nytänkande och civilkurage gav henne respekt och många vänner. Hennes insatser som forskare och lärare uppmärksammades från akademiskt håll då Uppsala universitet år 2000 utnämnde henne till hedersdoktor vid Humanistiska fakulteten.
Barbro Werkmäster avled 2020. Hon är begravd på Rättviks kyrkogård.
