Beata Bergström var en av de första kvinnliga teaterfotograferna i Sverige. Hon skapade en alldeles egen stil under sin tid som fotograf och arbetade framförallt vid Dramaten, men även vid Kungliga Operan, Vasateatern och Stockholms stadsteater.
Beata Bergström föddes 1921 i Uddevalla och var dotter till Maria och Nils Björkman. Hon flyttade till Stockholm där hon arbetade som biträde i biologi- och kemilaboratorier i början av 1940-talet. På sin fritid ägnade hon sig bland annat åt orientering och blev svensk mästarinna 1944 och 1947. Hon utövade hela livet yoga, vilket enligt henne själv gjorde att hon bättre orkade med de fysiska ansträngningarna som arbetet som fotograf senare kom att innebära. I slutet av 1940-talet studerade hon vid ett par målarskolor, bland annat Otte Skölds målarskola. Ett par år därefter bodde hon i Östersund där hon gifte sig och fick sonen Stefan. Under sin tid i Östersund träffade hon en fotograf, som gjorde henne så inspirerad av yrket att hon bestämde sig för att också ägna sig åt fotografering. Hon tog några uppdrag för Östersunds-Posten, som fotojournalist, innan hon skiljde sig 1951 och flyttade till Stockholm tillsammans med sin ettårige son. Beata Bergström delade hushåll med sin mamma och syster. På så sätt fick hon hjälp med barnpassningen och kunde utbilda sig. Hon gick som lärling, först hos fotografen Lars Björk, sedan hos Nils Sallstedt och senare även hos fotografen Sten Didrik Bellander, som var en av centralfigurerna i 1950-talets svenska fotografi. Bellander var med och bildade den tongivande gruppen Tio Fotografer 1958. Lärlingstiden innebar att hon lärde sig framkalla och kopiera andra fotografers bilder.
Bland vännerna i Stockholm fanns Ivo Cramer. Denna bekantskap blev början på karriären som teaterfotograf då hon fick följa med honom till Oslo och fotografera Cramérbaletten på teater Chat Noir 1953. Cramer introducerade Beata Bergström för Dansfrämjandets föreställningar på Kungliga Operan och därmed fick hon chans att fotografera även där. Genom Dansfrämjandet kom hon också att jobba med koreografen Birgit Cullberg. Chefen för teatersidan på Dagens Nyheter, Anna Greta Ståhle, köpte bilder av henne och detta ledde till att Beata Bergström därefter fick uppdraget att fotografera en repetition av Orestien i Olof Molanders regi på Dramaten, vilket resulterade i ett helsidesreportage i tidningen. Detta var 1954.
Beata Bergstöms teaterfotografier var något helt annat än de traditionella fotografierna som togs vid Dramaten vid den tiden. Dynamiken i spelet på scenen under pågående föreställning blev hennes ämne. Fotografer som till exempel Sven Järlås, lät skådespelarna posera för rollporträtt ensamma eller i grupp, ofta i en studio. Beata Bergström ville fånga ögonblicket, likt fotografen Henri Cartier-Bresson, som var en av hennes förebilder. Hon fotograferade skådespelarna i aktion. De första bilderna av en uppsättning tog hon i början av repetitionerna när skådespelarna ännu inte bar sina rollkostymer. För Beata Bergström handlade det om bildjournalistik även på teatern. När dramatenchefen Karl Ragnar Gierow fick se bilderna från Orestien valde han att engagera Beata Bergström som Dramatens fotograf och Sven Järlås fick stå tillbaka. ”Vi tar Beatas bilder”, lär Gierow ha sagt. Beata Bergström kom att arbeta som frilans på Dramaten i 30 år och var verksam även vid många andra scener och danskompanier genom åren, till exempel Kungliga Operan, Vasateatern, Teatern i Gamla Stan, Pistolteatern, Stockholms stadsteater, Lilla Teatern i Helsingfors och Folkteatern.
Beata Bergström utvecklade en teknik för att kunna fotografera skådespelarna på scenen utan att störa dem. Hon var väl förberedd och hade läst manuset noggrant och följt tidiga repetitioner innan hon började arbetet med att dokumentera pjäsen. Hon tog även danslektioner för att bättre förstå arbetet. Hon åt lunch med skådespelarna och de vande sig snart vid att ha henne ständigt där med sin kamera. Till att börja med använde hon en Roliflexkamera, sedan en Hasselblad. Dessa kameror var dock högljudda vid exponeringen och krävde ett tätt byte av rullar, vilket inte heller kunde göras ljudlöst. Hon övergick till en Leicaflex, en kamera som hon höll fast vid genom åren. Eftersom det var det befintliga ljuset på scenen som gällde och filmerna i början av 1950-talet inte var så ljuskänsliga, krävdes det en hel del experiment i mörkrummet för att på ett bra sätt kunna fånga vad som hände på den mörka scenen med de belysta skådespelarna. I slutet av 1954 kom dock Kodak Tri-X-filmen, och detta gav nya möjligheter. Beata Bergström arbetade ensam. Hon hade ingen assistent men fick ibland möjlighet att få hjälp av ”pryor”, praktikanter. Hon fotograferade i huvudsak i svartvitt.
Fotografen Sune Jonsson publicerade ett fotografiskt manifest i Fotografisk årsbok 1957. Manifestet skrevs under av gruppen Sju stockholmare där Beata Bergström var den enda medverkande kvinnliga fotografen. Sju stockholmare ville bryta med den experimentella estetiken, som förespråkats av gruppen Unga fotografer. Beata Bergström deltog i flera utställningar tillsammans med Sju stockholmare. De talade om en fotografi för folket och detta kan ses som början till den dokumentära bildens frammarsch, som blev så stark under 1960-talet.
Beata Bergströms bilder kom att visas på flera utställningar redan på 1950-talet, i Stockholm 1954, 1957 och 1958. År 1961 var hon med och ställde ut på Liljevalchs konsthall. Den första stora separatutställningen var Tio år med Dramaten år 1964, som visades i Dramatens foajé och därefter turnerade i Norden, men även i övriga Europa.
Under 1960-talet gjorde Beata Bergström fotoreportage för tidskrifterna Vi och Industria. Hon blev inbjuden till Lilla Teatern i Helsingfors för att fotografera programmet till Tove Janssons pjäs om mumintrollen. Hon samarbetade med Vivica Bandler, Lasse Pöysti och Birgitta Ulfsson med flera. Hon fick följa med ut till Tove Janssons och Tuulikki Pietiläs ö Klovharun i Finska viken. Även här fotograferande hon. Beata Bergström uttryckte detta som något alldeles extra. Flera av bilderna kan ses i boken Muminvärlden & verkligheten från 2014.
Beata Bergström följde och fotograferade flera av Ingmar Bergmans uppsättningar på Dramaten. Samarbetet med Bergman började med Vem är rädd för Virginia Woolf 1963. Flera andra var Rannsakningen av Peter Weiss 1966, Ett drömspel av August Strindberg 1970, Vildanden av Henrik Ibsen 1972 och Trettondagsafton 1975. Samarbetet med Bergman var dock inte problemfritt. Efter att ha varit verksam i München var Bergman tillbaka 1984 med föreställningen Kung Lear på Dramaten. Det blev Beata Bergströms sista föreställning. Ingmar Bergman och Jarl Kulle stod inte ut med ljuden från kameran utan förpassade fotografen från salongen till första raden. Nu bestämde hon sig för att sluta på Dramaten. Samarbetet hade trots allt resulterat i utställningen Bergman Strindberg Bergström, som Svenska institutet sände på export.
Året innan, 1983, flyttade hon till Järna och blev medarbetare i antroposofen Rudolf Steiners Medicinal- och Örtagård. Hon hade tidigare kommit att intressera sig för biodynamisk trädgårdsodling och illustrerat ett antal böcker i ämnet, bland annat Dynamiken i det levande, som kom ut 1976. Samma år visades också utställningen med samma namn med fotografier både från biodynamiska odlingar och från teaterscenen.
Beata Bergström återupptog konststudierna 1985. Sedan 1990 arbetade hon med abstrakt måleri i tempera tillsammans med en grupp konstnärer i Yttereneby ateljé.
År 1995 fotograferade Beata Bergström premiäruppsättningen av Kristina från Duvemåla av Lars Rudolfsson på Malmö musikteater. Detta resulterade även i boken Bortom en vid ocean som kom ut 1996. 1998 tilldelades hon kulturpriset Eklövet för sina banbrytande insatser som teaterfotograf.
Beata Bergström avled i Järna 2016 och är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.
