Berit Spong var en mycket produktiv författare som framför allt skrev lokalt förankrad skönlitteratur med kvinno- och kulturhistoriska motiv.

Berit Spong föddes 1895 och växte upp i utkanten av Motala. Fadern var byggmästare medan modern med sin torparbakgrund gjorde en klassresa genom att utbilda sig till småskollärare. Landskapet Östergötland kom att starkt inspirera Berit Spongs författarskap.

Efter studier i Uppsala verkade Berit Spong några år på 1920-talet som lärare vid flickskolor och realskolor. Hon bedrev även språkstudier i Tyskland, Frankrike och Italien. År 1925 ingick hon äktenskap med Bertil Malmrot, även han lärare, filosofie doktor och senare rektor.

Berit Spong debuterade 1924 på Norstedts Förlag med den kritikerrosade diktsamlingen Högsal och örtagård. Debutsamlingen utkom i inte mindre än sex upplagor. Dikterna har en ton som för tankarna till det litterära 1890-talet och Berit Spong kan räknas till 1920-talets lyriska intimister och idylldiktare. Även hennes andra diktsamling, Lärkornas land, 1929, präglas av en nationalromantisk anda med provinsiella motiv. I den tredje och sista diktsamlingen Dam med parasoll, 1937, anammade hon en nyare saklighet, men med en personligt tolkad spänning mellan fantasi och verklighet.

Det fortsatta författarskapet kom att ägnas prosan. Berit Spong blandade novellsamlingar med omfattande romaner som utkom i en jämn ström på Norstedts Förlag. Den första novellsamlingen, I Östergyllen, med folklivsberättelser från den egna hembygden utkom 1926. Novellsamlingen Kungsbuketten från 1928 samlade även den berättelser med folkloristiska motiv där avvikande och annorlunda människor på landsbygden förtrycktes av normaliteten. Ytterligare sådana noveller finns i Slottet på rullgardinen, 1934.

Berit Spong har ibland placerats in i 1920- och 1930-talens vitalistiska stil med sin primitivism och sexualromantik. Hennes prosa står i viss mån i samklang med Gustav Sandgren, Artur Lundkvist och Vilhelm Moberg. Men passionerade och ödesmättade historier författades även av Irja Browallius, Gertrud Lilja med flera kvinnliga författare vid samma tid och det är främst i denna kvinnotradition, vilken Ebba Witt-Brattström har kallat för begäret på landsbygden, som Berit Spong hör hemma.

Den första stora romansuccén levererade Berit Spong med Spelet på Härnevi, 1938. Sockenromanen från sent 1800-tal präglades av mörka otillåtna passioner i en traditionstyngd östgötsk bondemiljö. Verklighetens Härnevi låg nära hennes barndomshem och modern stod modell för lärarinnan i berättelsen.

Berit Spongs författarskap var under 1930-talet på väg att utvecklas i en arbetarlitterär riktning. Men trots sina torparrötter och försök att berätta om fattigfolket var det allmogesamhället som hon skildrade och det med en akademiskt skolad kvinnas distans. När hon 1935 gav ut Sju år i Närke med vinjetter av Einar Forseth visade hon att den kulturhistoriska och artistiska iakttagelsen av omvärlden var det sätt att gestalta som stod hennes kynne närmare än någon socialt laddad kollektivroman.

Efter berättelserna och essäerna i Sommarbrev, 1940, återkom Berit Spong med den omfattande romanen Nävervisan, 1942. Berättelsen bygger på självupplevt material. Den fattige Adel i boken har drag av Berit Spongs morfar, som var torpare i Vinnerstad. Som en fortsättning kom romanen Svarta tavlan, 1946, där huvudpersonen Ann-Lovis, dotter till torparen, får infria faderns drömmar om studier och samhällsavancemang. Hon blev småskollärare liksom Berit Spongs mor. I romanerna sker en kvinnlig ståndscirkulation.

Framgångsrik som lyriker, novell- och romanförfattare stod Berit Spong på höjden av sitt författarskap vid 1940-talets slut och 1947 förärades hon Övralidspriset. År 1950 samlade hon en rad tidigare publicerade noveller i Vårt eget. På baksidan av novellsamlingen karaktäriserar den ledande borgerliga kritikern Fredrik Böök författarens berättelser som friska, naturliga, fina, älskade av många läsare.

Några år senare utkom hon med romanen Sjövinkel och gjorde skandal. Det var en nyckelroman, som behandlade den så kallade rektorsfejden i Strängnäs 1948– 1949 kring maken Bertil Malmrot, som var rektor vid läroverket i staden. Boken utkom i inte mindre än nio upplagor. Det var en glödande stridsskrift, med syfte att försvara sin och makens heder, som skadeskjutits av småstadens instängda och förljugna anda. Man kan också beskriva den som rättshaveristisk. Birgit Antonsson har närmare analyserat fejden. Även den följande romanen Bröder i Christo, 1952, behandlar kyrkans hyckleri och sociala utfrysning.

Med de två romanerna Ingen sommarhimmel, 1957, och Under svart vimpel, 1958, bytte hon både tid och miljö. De utspelar sig i officersmiljöer i tyska småstäder under de sista decennierna av 1800-talet. Teman som inskränkthet, skvaller och intriger återkommer även här, men det är oftast kvinnorna som blir förödmjukade.

Berit Spong och hennes make förvärvade 1950 gården Tjälvesta i Snavlunda socken i Närke. Livet på gården med renoveringar och utforskningar av dess historia resulterade 1961 i boken Vägen genom ängarna med teckningar av Gunnar Brusewitz. Berit Spong hade en god förmåga att på ett ledigt sätt förmedla sin lärdom och kulturhistoriska esprit.

Romanen Kråknatten, 1963, skildrar herrgårdsfolk och torpare. Dokumentärromanen Barnen från Tarrow från 1967 återger historier som Berit Spongs tyska fosterdotter berättat. De sista verk som Berit Spong utkom med var novellsamlingarna Historier kring Vättern, 1968, Historier från hemtrakten, 1969 och Morris och hans rivaler, 1970. De två första titlarna var som framgår landskapsskildringar medan den sista boken handlar om Berit Spongs förhållande till sina katter.

Berit Spongs författarskap var under flera decennier ett stabilt inslag i det svenska folkets läsgods. Privat stod hon nära ett borgerligt levnadssätt men skildrade i sina berättelser andra sociala skikt. Titlar av Berit Spong har tillhört standardutrustningen på ett svenskt folkbibliotek. Idag är de flesta bortgallrade. När Berit Spong avled 1970 hade samhället radikalt förändrats. Hon är begraven på Olai Petri kyrkogård i Örebro.