Berta Hansson var konstnär och ses som en av 1900-talets främsta inom expressionistisk konst. Mest känd är hon för sina bilder av barn. Hon har även med stor inlevelse skildrat bibliska berättelser, minnen från Afrika, åldrade människor och fåglar.
Berta Hansson växte upp i Hammerdal i Jämtland, där fadern Daniel Hansson var hemmansägare. Han var även kyrkvärd och hemmet präglades av en varmt religiös stämning. Modern Brita Hansson var alltsedan Berta Hanssons födelse sjuk i tuberkulos. Hon dog när Berta Hansson var 16 år gammal. Sorgen och saknaden blev stor – mamman var den i familjen som sett och uppmuntrat Berta Hanssons talang att teckna och måla. När även den äldsta systern dött ökade förväntningarna på de yngre döttrarna att vara gårdens husmödrar. Men Berta Hansson ville något annat. Hon ville lämna byn och ta sig ut i världen. När fadern till slut lät henne börja på Sigtuna folkhögskola öppnades en ny och fascinerande värld med undervisning inom konst, litteratur och människokunskap. Efter folkhögskolan ville hon utbilda sig till teckningslärare. Men fadern ansåg att folkskolläraryrket var säkrare. Så fick det bli och efter fyra år på seminariet i Umeå var Berta Hansson 1934 klar med sin lärarexamen.
Året efter påbörjade Berta Hansson en lärartjänst i byn Fredrika i Västerbotten. Det dröjde inte länge innan hon började teckna och måla sina skolbarn. Med några terminers avbrott blev hon kvar i Fredrika i tio år, till 1945. En inspirerande period tillbringades 1940 på Otte Skölds målarskola i Stockholm. Tillbaks i Fredrika blev hennes måleri några år senare upptäckt av konstnären och författaren Elsa Björkman-Goldschmidt. Det ledde till en debututställning på Färg och Form i Stockholm 1943. Recensionerna var översvallande. Man förundrade sig över originaliteten och sensibiliteten hos den dittills okända konstnären. Det fanns också de som ansåg att hennes målningar av barn var fula, att hon karikerade dem. ”Det som stöter många är för mig det mest karakteristiska och charmfulla hos barnet” var hennes svar på kritiken.
Under 1950- och 1960-talen bodde Berta Hansson i stockholmsförorten Gröndal. En vän som betydde mycket för henne då var författaren Walter Ljungquist. Avgörande för dem båda var att nå sina inre källor – i såväl liv som konst. I Gröndal blev hon också granne och nära vän med författaren Sara Lidman. I samvaron med Lidman fördjupades intresset för litteratur. Berta Hansson själv uttryckte sig livet igenom i skrift – i dagböcker, brev och egna böcker. Utbytet av tankar kring olika konstarter fortsatte även sedan de båda vännerna lämnat Gröndal. De sista 20 åren av sitt liv bodde Berta Hansson i Konstnärshems hus på Hornsgatspuckeln i Stockholm.
I början av 1950-talet vistades Berta Hansson under ett drygt år i södra Afrika. Här upprördes hon av de sydafrikanska raslagarna. För att komma nära den svarta befolkningen sökte hon sig till landsbygdens missionsstationer. De svartas kultur och liv upptog henne och dagarna ägnades åt att teckna – på skolor, sjukhus och andra ställen där människor samlades. ”Jag har sett deras ansikten. Jag har inte glömt”, skrev hon i sin dagbok. Efter hemkomsten omsatte hon sina upplevelser i grafiska bilder och textila verk, ofta med politiska motiv. Hon ville förmedla något om det Afrika hon sett, fyllt av motsättningar: ”Svart – vitt, sorglöst – tragiskt, gott – ont.” Hon skänkte också av sin konst till den svenska antiapartheidrörelsen och tog initiativet till en insamling för att stödja sydafrikanska kvinnors möjlighet till egen försörjning. Ett resultat blev att ett ungt svenskt konstnärspar, Peder och Ulla Gowenius, i början av 1960-talet reste till Sydafrika, där de startade ett väveri och en konstskola för svarta, The Rorke’s Drift Art and Craft Centre. Produkter från verksamheten har spritts över världen och även lett till bildandet av stiftelsen Afroart.
Barn kom att bli ett återkommande motiv i Berta Hanssons konst. Ett starkt engagemang för barns villkor och utsatthet utgjorde hennes drivkraft. Efter tankfulla lappmarksbarn och allvarsamma afrikanska barn följde barn med nya uttryck; förväntansfulla barn, barn utan vetskap om våld och ondska, barn i stilla försjunkenhet och barn i intensiv rörelse. I hennes bok Barn, 1981, finns ett 70-tal barnbilder i kol och lera återgivna. I yngre år fanns hos Berta Hansson en saknad över att inte ha egna barn. Senare i livet tyckte hon att hon hade haft så många barn, alla barnen som hon målat. Hon hade också syskonbarn som stod henne nära.
Under 1950-, 1960- och 1970-talen hade Berta Hansson nära kontakt med en grupp äldre kvinnliga konstnärer. Bland dessa fanns Vera Nilsson och Siri Derkert – båda expressionister och viktiga förebilder. Särskilt stor var tacksamheten till skulptören Ninnan Santesson som inspirerade Berta Hansson att börja arbeta i lera. Framöver kom leran att bli till en tröst och en räddning – när det var ”mörkt i världen” eller när andra tekniker svek henne. Resultatet blev ofta små skulpturer föreställande barn.
I Berta Hanssons bok Kamratporträtt, 1984, finns nakna och kärleksfulla skildringar, i text och bild, av samvaron med målarvännerna. Gemensamt för dem var att de var ensamlevande. Berta Hansson själv värnade mycket om den egna tiden. Under senare delen av livet hade hon ett långt förhållande med en man, men att bo tillsammans ville hon inte. Hon ansåg att en kvinna måste ha tid för sig själv för att kunna arbeta. En stark valfrändskap kände hon med den tyska konstnären Paula Modersohn-Becker, som liksom hon själv fört en modig inre och yttre kamp för att förverkliga sina konstnärsdrömmar. Berta Hansson fångades av såväl hennes konst som livsöde. I en uppsats om henne har hon skrivit: ”Kvinnor slits idag som tidigare mellan lojaliteter mot livet självt – att föda och att vårda – och sin drift till konstnärligt skapande. Ett till synes olösligt dilemma.”
Berta Hansson gjorde egna och mycket personliga tolkningar av bibliska motiv, inspirerad av sin barndoms bibliska bilder. Det formspråk hon använde skilde sig mycket från traditionell religiös konst. Det visade sig också att de enkelt tecknade figurerna, människor och djur, med drag av expressionism och naivism var svåra för vuxenvärlden att ta till sig. En del av hennes religiösa bilder har setts som groteska med för stark betoning på lidande medan sådana med ljust och kärleksfullt innehåll inte ansetts tillräckligt vackra. För Berta Hansson var det viktigt att sträva bort från schabloner och invanda mönster. Hon föreställde sig att barnen, med sin friska och starka inlevelseförmåga, skulle kunna se hennes bilder. Det gällde inte minst när de bibliska berättelserna framställdes som textila applikationer i glada färger. Det bibliska verk som Berta Hansson själv satte högst var den stora applikationen Livets träd, med motiv från berättelser i Gamla och Nya testamentet. Den finns att se i Hammerdals kyrka, skänkt av konstnären själv.
När Berta Hanssons syn under 1980-talet försämrades övergick hon till att återge de bibliska motiven som små akvareller. Det skedde med hjälp av en förstoringslampa. Hon gjorde många hundra av sina så kallade överlevnadsbilder. Motiv som Nattvarden och Korsfästelsen blev uttryck för människors lidande och det onda i världen. Andra, som Skapelsen, speglade hopp och förtröstan. Ett urval av dessa bilder finns i boken Att se och betrakta, 1988, med texter av biskopsparet i Stockholm, Brita och Krister Stendahl. Enligt egen utsago var Berta Hansson inte religiös i vanlig, kyrklig mening. Hon menade att hennes religion fanns i hennes konst.
Sommartid vistades Berta Hansson i sin barndomstrakt i Hammerdal. Ett kärt motiv var de åldrade människorna. Särskilt ville hon skildra dem som var slitna, med ett hårt liv bakom sig. Att fokusera på de gamlas händer blev ett sätt att berätta om deras livsvillkor, händer som hon fann lika intressanta och uttrycksfulla som ansikten. Tillsammans med författaren Carl- Göran Ekerwald gjorde hon också reportageresor i Jämtland. Resorna resulterade i böcker där människor och deras miljöer skildras i text och bild.
Under sina sista levnadsår, när Berta Hanssons syn ytterligare försämrats, uppenbarades en ny bildvärld för henne. Det var fåglarna. ”Inga ornitologiskt bestämda fåglar – bara sinnebilden för fåglar.” När hon inte längre kunde urskilja färger arbetade hon med det vita och det svarta. Den stora oljemålningen Sista Fågeln, 1991, kom att markera slutet på Berta Hanssons konstnärsliv.
Berta Hanssons dog i Hammerdal 1994. Hennes gravplats finns invid Hammerdals kyrka.
