Brita Brilioth var en yrkeskvinna utan yrke, som skapade sin egen karriär inom framförallt välgörenhetsarbete. Hennes mest framträdande position, som maka till Yngve Brilioth, var ärkebiskopinna, samma som hennes mor Anna Söderblom haft en generation tidigare.
Brita Brilioth föddes på nyårsafton 1896 i Paris, Frankrike, som Brita Söderblom, dotter till den svenska församlingens unge pastor, Nathan Söderblom, och hans ännu yngre maka Anna Söderblom. Hon var näst äldst i den slutligen tolv-hövdade syskonskaran. Rollen som ”storasyster” skulle prägla hennes liv. Nordiska kulturpersonligheter och konstnärer ännu i början av sina banor fanns i familjens umgänge. Carl och Karin Larsson hörde hit, liksom ”Farbror Anders” Zorn och skulptören Christian Eriksson.
Efter sju år i Paris blev Nathan Söderblom professor i Uppsala och tillika kyrkoherde i Helga Trefaldighets församling med tillhörande prästgård, lilla Stabby i Uppsalas norra utkant. Mer fransk- än svenskspråkiga, rycktes Brita Brilioth och hennes syskon bryskt från världsmetropolen till en rödmålad stuga på svensk landsbygd.
Lundellska skolan, ”Skrapan”, låg en halvtimmes gångväg in till stan. En bänkkamrat till Brita Brilioth var Bror Hjort. Fadern höll måndagssoaréer i Stabby för studenter. Där bjöds högläsning av aktuell diktning samt sång och musik, ibland med framstående artister, som Wilhelm Stenhammar och Emil Sjögren. Detta gav henne en solid kulturell grund.
Nästa uppbrott förde den stora familjen till universitets- och kulturstaden Leipzig, där Nathan Söderblom blivit gästprofessor. Stadens rika musikliv kring Thomaskirche och konserthuset Gewandhaus gjorde djupt intryck på den tonåriga Brita Brilioth. Ett av de sista tåg som i augusti 1914 kunde passera genom krigsutbrottets Tyskland förde familjen åter till Sverige och Uppsala, där fadern utnämnts till ärkebiskop.
Sverige må ha varit en avkrok i världen, men under Nathan Söderbloms tid kom världen till Ärkebiskopsgården. Haile Selassie, Albert Schweizer, Rabindranath Tagore och en ung Wilhelm Kemp hörde till gästerna. Listan kan göras mycket längre med alla potentater och prelater, som gästade hemmet inom ramen för Nathans ekumeniska arbete. I den miljön övervann Brita Brilioth efter hand en hämmande blyghet och utvecklade en livlig och öppen personlighet, inte olik Nathans. ”Aus dem Vater ausgeschnitten”, utbrast Wilhelm Kempf.
Brita Brilioth hade velat utbilda sig till ett yrke. Läkare förespeglade henne. Nathan Söderblom, som var förespråkare för kvinnlig rösträtt, ville dock inte höra på det örat. Att bröderna skulle studera var självklart, och senare fick även lillasyster Yvonne avlägga akademisk examen.
Brita Brilioth studerade teckning och mönsterritning på Tekniska skolan i Uppsala. Hon fick även viss sjukvårdsutbildning och praktiserade 1916 på lasarettet i Uppsala. När den katastrofala influensaepidemin Spanska sjukan drabbade Sverige 1918, var hon frivilligt sjuksköterskebiträde. Att inte få studera var en stor besvikelse för Brita Brilioth, och där låg nog grunden för hennes välgörenhetskarriär och hennes livslånga strävan att prästfruns roll skulle erkännas som ett yrke.
Kring Nathan Söderblom flockades unga begåvade teologer. En av dem, Yngve Brilioth, en vacker men inbunden prästson från Tjust i norra Småland, blev ärkebiskopens sekreterare. Yngve Brilioth och Brita Brilioth började ta långa promenader ihop. År 1919 stod bröllopet, och barnen skulle bli sex till antalet.
Efter en kort tid i Oxford och i tillfälliga hem i Uppsala, landade den unga familjen i Åbo, Finland, där Yngve Brilioth 1925 blivit professor vid Åbo Akademi. Barnen upptog Brita Brilioths uppmärksamhet, men det gavs också tid till livligt umgänge med makens fakultetskollegor och deras familjer. Hon ordnade läsecirklar, där man högläste Ibsens och Strindbergs dramer. Musikaftnar var vanliga och ibland gavs anledning att klä ut sig. Efter tre år i Åbo, blev Yngve Brilioth 1928 professor och domprost i Lund.
Familjelivet fick en ny vändning. Hemmet var inte längre en hyrd lägenhet utan en nybyggd tjänstebostad i det ståtliga Domkapitelhuset. Livlig representation hörde nu till Brita Brilioths vardag och hon började få en offentlig roll utanför hemmet. Hon var ”alltid i rörelse” minns barnen. I Lund såg hon skriande fattigdom och började ta initiativ till insamlingar och välgörenhet. Hennes egen ”karriär” hade inletts.
I maj 1931 döptes familjens femte barn av Nathan Söderblom, som dog helt kort därefter. Brita Brilioth tog det mycket hårt. Han hade varit hennes ”bästa vän”.
År 1938 gick flytten till Östrabo, Esaias Tegnérs stora biskopsgård uppe på sin kulle ovanför den lilla stifts- och läroverksstaden Växjö. En omfattande officiell gästfrihet tog nu vid med mottagningar, middagar och andra evenemang, som biskopen förväntades bekosta själv. Representationsanslag fanns inte. Det föll på Brita Brilioth, som arbetsledare för kokerskor, hembiträden och tillfällig personal, att se till att det hela gick ihop. Samtidigt förblev hon självklar medelpunkt i den egna släkten, särskilt vid de stora helgernas livliga traditioner med rötter i såväl Åmål som Paris och Leipzig.
Hon fick en framskjuten offentlig roll i både staden och stiftet. Hon verkade målmedvetet för kvinnors inflytande i kyrkan, och då Växjö stifts kvinnoråd bildades 1946, blev hon dess första ordförande i nära samarbete med prostinnan Runa Ohlander från Ljuder som driftig sekreterare och verkställande ledamot.
Brita Brilioth blev alltmer involverad i organiserad välgörenhet, inte minst mottagande av flyktingar efter krigsslutet. Styrelse- och kommittésammanträden hölls ofta på Residenset med landshövdingskan Ingrid Bergquist i spetsen.
År 1950 utnämnde regeringen Yngve Brilioth till ärkebiskop. Det bar nu av till Uppsala och Ärkebiskopsgården — där mycket av Brita Brilioths uppväxt hade utspelats. Det innebar som tidigare att balansera en stor representation med små resurser, planera ett stort hushåll och vara arbetsledare för tjänstefolk. Hembiträdet Maj-Lis Cederlöf blev i många år Britas trogna klippa i kök och hushållning, senare även som vaktmästarhustru i den västra flygeln.
Arbetet i Röda Korset var stommen i Brita Brilioths egen verksamhet, från styrelse och kommittéer till basarer, tombola och försäljningar i Ärkebiskopsgården. Brita Brilioth ledde sina styrelser och kommittéer med fast hand; hon var en utpräglad ledargestalt och inte alltid nådig mot opposition. Men roligt hade man ofta — omvittnat av hennes ”Röda Kors-tanter” — och saker blev uträttade, med lokalkretsens sekreterare Ola Palme som ovärderlig klippa. Brita Brilioth var ordförande i Uppsalakretsen i nästan trettio år, 1952—1981. I tolv år 1962—1974, satt hon även i Röda Korsets överstyrelse.
Röda Korsets besökstjänst för att bryta ofrivillig ensamhet och isolering var ett av Brita Brilioths initiativ. En annan hjärtefråga var återförening av familjer som splittrats som flyktingar undan krig och konflikter. Inom Ärkestiftets kvinnoråd tog hon initiativ till den Kvinnliga Studentrådgivaren för kvinnliga studenter med problem. En årligen återkommande uppgift var insamling och utdelande av Julfemman, en insamling till hjälp åt nödlidande. Hon ingick i styrelsen för Sankta Katharinastiftelsen, som under Margit Sahlins energiska ledning var samarbetsorgan för kvinnoråden i alla Svenska Kyrkans stift. Brita Brilioth verkade sedan länge ivrigt för kvinnors ökade inflytande i kyrkan, men hon tyckte att kvinnliga präster vore ”onödiga”.
I Uppsala stad och på uppländska slott och herresäten hade Brita Brilioth ett stort och livligt umgänge. I Stockholm hade hon, i samklang med sin egen konstnärliga läggning, en trogen bekantskapskrets bland konstnärer, musiker, sångare och skådespelare. Hon utvecklade även ett fruktbart kontaktnät inom finans och näringsliv, där hon fann donatorer till behjärtansvärda projekt. Riktigt nära vänner hade dock Brita Brilioth bara inom den egna familjen – inte minst bland bröderna, vilkas storasyster hon förblev hela livet.
Yngve Brilioth pensionerades 1958 och dog 1959. Brita Brilioth fick lämna Ärkebiskopsgården för en stor lägenhet i centrala Uppsala med passande utsikt över Domkyrkan, Slottet och Carolina Rediviva. Hon behöll dock en del av ”ärkebiskopinnerollen” ännu en tid, då makens efterträdare Gunnar Hultgren var änkling. När hennes officiella roll till sist föll bort, fann hon det inte alldeles lätt att acceptera.
Brita Brilioth intensifierade sitt ideella arbete, nu även inom De Handikappades Riksförbund (nuvarande DHR – Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet), där hon verkade som Uppsalaavdelningens ordförande i elva år och sedermera ledamot av riksstyrelsen. Hon arbetade med Folke Bernadottehemmet i Valsätra (nuvarande Folke Bernadotte regionhabilitering), ett initiativ av Röda Korset för rehabilitering av barn med funktionsnedsättningar. Hon var även aktiv inom Inomeuropeisk Mission, IM (nuvarande Individuell Människohjälp).
Ännu i hög ålder, ledde Brita Brilioth gruppresor till Paris och Salzburg för personer med funktionsnedsättningar. Hon var flitig föredragshållare i kyrkor och församlingshem. Två återkommande teman var ”Nathan Söderblom och musiken”, ibland med musikillustrationer av sonen Helge, och ”Elsa Brändström – Sibiriens ängel”.
Brita Brilioth ligger begravd på Uppsala gamla kyrkogård.
