Inga Marie Nilsson var läkare och en internationellt erkänd forskare, specialiserad på klinisk koagulationsforskning.
Inga Marie Nilsson föddes 1923 i Malmö som dotter till ingenjör Tage Nilsson och Elin, född Sjöbeck. Tage Nilsson var chef för Awapatent som grundades 1897 och i dag är ett blomstrande företag, AWA, med huvudkontor i Malmö och över 300 anställda. Inga Marie Nilsson hade en syster, Lissie Åström. Hon disputerade i etnologi på en avhandling om kvinnors liv genom tre generationer. Det två systrarna var i många avseenden både lika och mycket olika varandra. Likheterna var analytiskt tänkande och forskningsiver, men i ämnesval var de olika.
Inga Marie Nilsson läste medicin i Lund och blev medicine licentiat 1949. Hon kom till medicinkliniken i Malmö 1950. Där arbetade Jan Waldenström, som professor i praktisk medicin. Han hade stort kliniskt och diagnostiskt intresse för ett flertal ovanliga sjukdomar och vitaliserade verksamheten vid den internmedicinska kliniken. I den miljön stimulerades Inga Marie Nilssons tidiga intresse för blödningssjukdomar. Hon kom också tidigt i kontakt med den åländske heparinforskaren Erik Jorpes på Karolinska institutet, och mötte där två kollegor inom koagulationsforskningen, Margareta och Birger Blombäck.
Inga Marie Nilsson disputerade 1950 på en avhandling om heparinlika antikoagulantia i normalt blod. Hon fortsatte med koagulationsforskning och en särskild avdelning inrättades under hennes ledning i Malmö. Hon kartlade den ärftliga åländska blödningssjukdomen von Willebrands sjukdom, som beror på avsaknad av von Willebrandfaktorn, vilken både påverkar trombocyternas (blodplättarnas) funktion och faktor VIII-funktionen. Faktor VIII och Faktor IX är ämnen som deltar i den kedja av reaktioner som leder fram till att blodet levrar sig. Vid de ärftliga blödarsjukdomarna (hemofili) A respektive B har den sjuke för låg halt av faktor VIII respektive faktor IX.
Mest ihågkommen bland kliniker och patienter är nog Inga Marie Nilsson för behandling, blödningsprevention och uppföljning av blödarsjuka. Hon skapade en modell för regelrätt profylax med infusion av faktorkoncentrat till blödarsjuka. Man skulle inte vänta till en blödning redan inträffat, utan hålla faktor VIII respektive faktor IX på en kontinuerligt låg nivå, tillräcklig för att spontana blödningar inte skulle inträffa. Hon använde svenska faktorkoncentrat, vilket hade betydelse när man senare insåg att utländska faktorkoncentrat kunde ha innehållit HIV. Flera kliniker i Malmö blev specialiserade på blödarsjuka: kirurgen, ortopeden och framförallt barnkliniken.
Inga Marie Nilsson utnämndes till professor 1965. Under sin karriär handledde hon 34 doktorander till disputation, varav några har blivit riktigt berömda, däribland Björn Dahlbäck, Ulla Hedner och Erik Berntorp. Utöver forskning var hon genuint intresserad av klinisk verksamhet och engagerade sig för varje inneliggande hemofilipatient, och hon gjorde dagliga besök på de olika avdelningarna, framförallt på barnkliniken.
Inga Marie Nilsson gifte sig år 1962 med Sven-Erik Björkman, docent i internmedicin, och fick med honom barnen Per Björkman, numera professor i infektionsmedicin i Malmö, samt Lena Björkman, läkare i Göteborg.
Inga Marie Nilsson avled 1999. Hon ligger begravd på Limhamns kyrkogård.
