Dominikansystern Catharina Broomé var en katolsk kulturpersonlighet och folkbildare under 1900-talets senare hälft. Till en bred allmänhet förmedlade hon på ett pedagogiskt, lättfattligt sätt kunskaper om katolsk teologi, kultur och kyrkoliv.

Catharina Broomés föräldrar hette Karl och Anna Broomé. I familjen, som bodde i Stockholm, fanns fyra döttrar. Catharina Broomé var den äldsta. Tillsammans med systrarna fick hon en grundläggande katolsk uppfostran i hemmet. Några av sina tidiga skolår tillbringade hon i Franska skolan. Hon gick sedan i gymnasiet vid Högre allmänna läroverket för flickor vid Sveaplan, där hon avlade studentexamen 1943.

Med sin pedagogiska begåvning ville Catharina Broomé gärna bli folkskollärare och ansökte därför till folkskoleseminariet i Stockholm. Tyvärr avslogs ansökan, eftersom katolska trosbekännare vid den här tiden (före lagen om religionsfrihet 1951) inte hade tillträde till vissa statliga yrken, däribland folkskollärare. Catharina Broomé valde då att studera nordiska språk vid Stockholms högskola. Efter något år fick hon ett vikariat som extra biträde vid Universitetsbiblioteket i Uppsala och fortsatte då sina studier vid Uppsala universitet.

I Uppsala ingick Catharina Broomé i en grupp av katolska studenter där sammanhållningen var stark och vänskapen varade livet ut. De övriga i gruppen var Gunnel Vallquist (sedermera ledamot i Svenska Akademien), Torgil Magnusson (sedermera professor i konsthistoria), och Arne Rask (sedermera benediktinpater Andreas Rask). Josef Gerlach, jesuitpater i Uppsala, tog sig an de unga studenterna och anordnade teologiska seminarier med dem. Vännerna besökte ibland dominikanerna i Stockholm för att delta i deras liturgi som de uppskattade mycket. Det var på så vis Catharina Broomé lärde känna dominikansystrarna på Sankta Ingridshemmet i Stockholm.

Redan tidigt i livet hade Catharina Broomé haft tankar om att bli ordenssyster och kontakten med dominikansystrarna ledde till att hon 1945 reste till deras utbildningskloster i Voreppe nära Grenoble för att pröva om hon hade en klosterkallelse. Efter en tid där blev hon antagen som novis och därefter vidtog ytterligare utbildning i Pensier utanför Fribourg. I novitiatet ingick bland annat studier i teologi, filosofi och pedagogik. När hon avlagt slutgiltiga klosterlöften för hela livet återvände hon till Sverige 1950 och blev en av systrarna på Sankta Ingridshemmet.

Catharina Broomé involverades i dominikansystrarnas religionspedagogiska arbete, som till stor del handlade om att framställa kateketiskt material på svenska för katolska barn. Hon skrev bland annat en enkel kyrkohistoria och helgonberättelser för barn samt utgav tillsammans med systrarna en barntidning och ett rundbrev till katolska hem.

På 1960-talet var Catharina Broomé en av de religionsföreträdare som fick i uppdrag att granska vad som skrevs om katolska kyrkan i svenska skolors läroböcker. Därigenom kom hon i kontakt med några läromedelsförlag som bad henne skriva allmänna livsåskådningsartiklar i läroböckerna samt vissa fördjupningstexter. Via dessa uppdrag blev hon känd som skribent även utanför katolska kyrkan. Tillsammans med Kajsa Rootzén var hon redaktör för antologin Katolska ordnar och kloster, 1963. Hon författade också en rad egna böcker som Katolska kyrkan idag, 1968, Vatikankonciliet. Dokumenten i sammandrag, 1969, samt Katolicismen. Kyrkan – läran – missionen, 1975. Ett par av dessa böcker uppdaterades och utkom i flera omarbetade upplagor. Helgonkalendern Efterföljare, som inkluderade svenska helgon och en kort biografi om varje person samt citat med tillhörande bön, färdigställde hon 1978. Då den nämnda klosterboken från 1963 blivit föråldrad skrev hon tillsammans med sin medsyster Catherine Cottin I kyrkans mitt. Kloster, ordnar och kongregationer, 1989.

Catharina Broomé anlitades även som översättare. De mest kända av hennes översättningar är Dom Helder Camaras Tusen skäl att leva, 1982, samt Vladimir Losskys Östkyrkans mystiska teologi, 1997. Hon översatte och tolkade också liturgiskt material till svenska och hon ingick i ”Sampsalm”, den kommitté som utarbetade den ekumeniska delen av psalmboken, som utkom 1986. I det utskott som sammanställde den katolska delen av psalmboken hade hon den centrala funktionen som ordförande. Catharina Broomé bidrog själv med många översättningar och några nydiktningar i psalmboken, som i katolska kyrkan fick namnet Cecilia och utkom 1987. I författarregistret anges hennes namn för 23 psalmer.

Catharina Broomé rörde sig ofta i sammanhang utanför katolska kyrkan, vilket dels berodde på hennes utåtriktade läggning, dels på att det var en viktig del av den dominikanska traditionen. Ekumenik var för henne inte en verksamhet bland många andra, utan en naturlig del av livet. Detta blev särskilt fallet efter Andra Vatikankonciliet, då katolska kyrkan öppnade sig för kristna i andra samfund. Hon ingick i Svenska ekumeniska nämndens utskott för tro och vittnesbörd och på samtliga platser där hon bodde i olika kommuniteter var hon aktiv i det lokalekumeniska samarbetet. Otaliga var de predikningar, andakter, föredrag och retreater som hon höll i Svenska kyrkan, frikyrkorna och allmänna kultursammanhang. Det fanns en bredd i hennes engagemang för kristen enhet. Hon samarbetade både med biskopar i Svenska kyrkan och med pingstpastorer.

Den massmedialt begåvade Catharina Broomé förekom ofta i radio och tv. För många blev hennes namn känt i samband med att hon under många år kommenterade de tv-sända midnattsmässorna från Rom. Själv betraktade sig Catharina Broomé i första hand som journalist – ett yrke som hon utövade från 1960-talet och 30 år framåt som medlem i redaktionen för Katolsk kyrkotidning. Hon var en orädd debattör, som i full solidaritet med kyrkan inte tvekade att kritisera densamma när hon ansåg att det behövdes. Många människor kontaktade henne för personliga samtal. Till vissa av dem skulle hon gärna ha velat förmedla kyrkans sakrament, vilket ju inte var möjligt för en kvinna i katolska kyrkan. Alltmer övertygad om behovet av kvinnliga präster pläderade hon för saken offentligt under sina sista verksamma år.

Teologiska fakulteten vid Uppsala universitet utsåg 1989 Catharina Broomé till hedersdoktor. Utnämningen motiverades av hennes mångåriga kulturella och pedagogiska insats på det teologiska området. Särskilt uppmärksammades de dominikanska perspektiv hon sökt föra in i det svenska kulturlivet. Den fakultetsföreläsning hon höll i samband med promotionen hade titeln Dominikus och Norden. Predikarorden och dess bidrag till en nyttig teologi.

Dominikansystrarnas kommunitetsliv med bön, gemenskap, studier och arbete var basen och inspirationen för Catharina Broomés utåtriktade verksamhet som kom att vara i 50 år. Hon levde och arbetade i följande kommuniteter: Stockholm (Villagatan 21) 1950–1978, Stiftsgården Marielund, Ekerö 1978–1990, Märsta 1990–1999. Mot slutet av sitt liv drabbades hon av Parkinsons sjukdom och vårdades från 2000 fram till sin död 2007 på ett sjukhem i Stockholm. Hennes grav finns på Katolska kyrkogården, på Norra begravningsplatsen i Solna.