Charlotte Weibull var folklivskonstnär och folkbildare kring dräktskicket hos den svenska allmogen. Hon har uppmärksammats världen runt för sitt arbete med folkdräkter, men främst för sina egentillverkade dockor.

Charlotte Weibull föddes i Borrby, Simrishamns kommun, den 10 augusti 1917 som tredje barnet i en syskonskara på åtta. Fadern Julius Gottfries var agronom och politiker. Han var även lärare vid Rösiö, Tomelilla och Hammenhögs lantmannaskolor. Modern Ragnhild Gottfries delade sin makes intresse för lantbruk och lanthushåll. Hon var även politiskt aktiv, som ordförande i Svenska landsbygdens kvinnoförbund (SLKF, senare Centerns Kvinnoförbund, CKF, nuvarande Centerkvinnorna), och kandidat i riksdagsvalet 1944. Flera av Charlotte Weibulls syskon skulle komma att bli framstående inom sina respektive fält, till exempel systern Ingrid Gottfries som bland annat arbetade som överläkare på S:t Lars sjukhus i Lund.

Gården där Charlotte Weibull växte upp tillsammans med sina sju syskon var 32 hektar stor och de bedrev bland annat en omfattande frukt- och fröodling. När hon blickade tillbaka på sin barndom mindes hon vissa incidenter med fasa, som att hon när hon blev lite äldre hade i uppgift att vända och skölja tarmarna vid slakten. Hon fick även köra med häst och vagn till byn och råkade ut för att hästen skenade iväg.

Det fanns inga planer på att Charlotte Weibull skulle ges möjlighet till vidare studier under hennes uppväxtår, men genom lek med småsyskonen hemma i Gamlegård upptäckte hennes far att hon ville bli lärare. Hon fick tentera extra i de tidiga tonårsåren och tog sedan studentexamen vid läroverket i Ystad 1937. Därefter började hon att läsa kemi vid Lunds universitet. Vid sidan av sina studier arbetade hon extra i laboratoriet på läkemedelsföretaget Ferrosan där hon träffade sin blivande make John Lorens ”Jack” Weibull. De gifte sig i juni 1942, och skulle med åren få fyra barn tillsmammans. Samma år som de gifte sig övertog Charlotte Weibull släktingen Ingrid Anderssons nationaldräktsbutik i Malmö.

Butiken var specialiserad på att sy upp folkdräkter från hela landet och hade öppnat år 1901 på Baltzarsgatan i centrala Malmö. Det var inte självklart att Charlotte Weibull skulle överta affären. Det fanns flera spekulanter, och hennes fader stöttade inte idén fullt ut utan tyckte att hon skulle fortsätta med sitt arbete på Ferrosan. Ingrid Andersson ville däremot att hon skulle överta affären och hon accepterade erbjudandet. Det visade sig sedan att Charlotte Weibull hade ett ovanligt gott sinne för affärens verksamhetsområde. Under åren kring andra världskriget gick förvisso affärsrörelsen dåligt, men därefter gick den bättre och Charlotte Weibull började med att både dokumentera och bevara hantverket.

Charlotte Weibull fortsatte att sy upp folkdräkter på beställning och byggde på den samling av gamla dräkter och tillbehör som Ingrid Andersson hade skapat, men hon utvecklade också ett eget specialområde. Vid tillverkningen av folkdräkterna blev det alltid små rester av tyg och istället för att slänga dessa började hon tillverka kläder för dockor. Hon köpte in billigare dockor från Tyskland och Italien och klädde dem i alla Skånes häradsdräkter. Dessa satte hon i skyltfönstret i butiken och dockorna sålde slut i en rasande takt. Då det blev svårare för henne att få tag på färdigtillverkade dockor så tillverkade hon istället sina egna. Hon utvecklade modellen för dockorna tillsammans med sin man. Till verksamheten knöts också sömmerskor, och Arlövskonstnären Ingeborg Hansen anlitades för att måla dockornas ansikten. Dockorna hade personliga uttryck och Charlotte Weibull blev snart känd som en av de mest framstående docktillverkarna.

Docktillverkningen utvecklades genom åren och de började även avbilda kända sagofigurer som Pippi Långstrump och Nils Holgersson; den senare var en storsäljare. Affärsverksamheten gick som bäst på 1960- och 1970-talen. År 1964 flyttade butiken från Baltzarsgatan till ett korsvirkeshus på Lilla Torg i Malmö. Under den här tiden ordnades även dockteater på ovanvåningen varje lördag. Strax intill butiken låg Café Dockhuset.

Charlotte Weibull och hennes make hade sedan 1952 ägt Möllegården i Åkarp utanför Malmö, och på 1980-talet flyttades docktillverkningen dit. De tre gamla gårdslängorna användes för både Jack Weibulls ingenjörsfirma och Charlotte Weibulls docktillverkning. Hon lät även bygga ännu ett tegelhus för verksamheten som med åren utvecklades till ett folklivscenter. År 1989 startade hon Charlotte Weibulls folklivscenter med utställningar av dockor, dräkter, folklivsminnen med mera. På 1990-talet utökades verksamheten med ett museum. Möllegården blev ett folklivscenter med ett gediget arkiv av tygbitar och mönster som Ingrid Andersson och Charlotte Weibull hade samlat ihop under sin levnadstid. År 1991 fanns det 1 799 dockor på Möllegården, vilket räckte för att komma med i Guinness rekordbok.

År 1987 blev Charlotte Weibull utnämnd till folklivskonstnär. Samtidigt fick hon också ta emot HM Konungens Medalj i guld av 8:e storleken i högblått band för insatser med vård och utveckling av folkdräkten i Skåne. År 1996 blev hon utnämnd till Årets Skåning.

Charlotte Weibull arbetade för fullt fram till att hon var 87 år gammal. År 1998 nedlades dock tillverkningen av folkdräkter och dockor av kostnadsskäl. Möllegården, nu q-märkt, är idag ett kulturcentrum som sedan början av 2000-talet ägs av Burlövs kommun. År 2010 donerade Charlotte Weibull hela sin samling av folkdräkter och dockor till Burlövs kommun. Två år senare instiftades Charlotte Weibull-priset som årligen delas ut av Charlotte Weibulls vänförening. Föreningen har som sin uppgift att vårda och bevara Charlottes livsverk nu och i framtiden. Den första pristagaren utsåg Charlotte Weibull själv.

Charlotte Weibull avled i augusti 2015 och är begravd på Burlövs kyrkogård. År 2017 blev hon postumt invald i Burlövs Hall of Fame med motiveringen att hon ”var en av Burlövs mest kända personligheter. Charlotte var känd långt utanför Burlövs gränser med utställningar och försäljning. Hennes dockor – klädda i vackra folkdräkter – är mycket välkända och värdefulla objekt för docksamlare i hela världen”.