Christina Charlotta Hjärne var donator och en av de mest betydelsefulla personerna inom den tidiga herrnhutiska rörelsen i Stockholm. Hon skrev en självbiografi och förde dagbok under åren 1744–1803.
Christina Charlotta Hjärne föddes 1722 som dotter till Olof Rudbeck den yngre, i hans tredje äktenskap. Hon var moderns, Charlotta Rotenburgs, första barn och Olof Rudbecks tjugonde. Det sägs att hon var faderns älsklingsbarn, och hon beskrivs ha varit intelligent och läraktig, men också bortskämd och fallen för perfektionism. Hon ville inte ingå i något äktenskap, men accepterade motvilligt frieriet från bergsrådet Erland Hjärne, son till den dåtida kände Urban Hjärne. Erland Hjärne var då 39 år, hon var 23 år. Förutom att vara bergsråd var han också poet och skrev psalmer till den herrnhutiska sångboken Sions Nya Sånger.
Christina Charlotta Hjärnes motvilja mot äktenskapet hade möjligen med hennes dödsrädsla att göra. Hon var klar över att förlossningar kunde vara livsfarliga, och hennes berättelse i dagboken om sin graviditet och första förlossning 1747 är starkt präglad av denna rädsla. Sonen som då föddes, Urban Olof Hjärne (som blev paret Hjärnes enda överlevande barn), blev emellertid ett sorgebarn.
I Christina Charlotta Hjärnes självbiografi och dagbok möter läsaren en kvinna som intensivt och ingående skildrar och rannsakar sitt inre, men som också beskriver de människor och det vardagsliv som omger henne. Dessa beskrivningar kombineras med skildringar av de religiösa, inre erfarenheterna: de handlar om upplevelse av en dömande röst som är klart förbunden med fadern Olof Rudbeck, vilken driver henne till granskning av sitt jag. Oron över sonen och känslan av att ha misslyckats med hans uppfostran drev Christina Charlotta Hjärne till herrnhutarna som lyckades befria henne från de starka skuldkänslorna – centrum i den herrnhutiska fromheten var (och är) den villkorslösa nåden i tron på Kristus.
Christina Charlotta Hjärnes dagbok och självbiografi visar den tradition inom kristendomen som tillerkände också kvinnan rätt att yttra sig om Gud genom att skriva om sitt inre, sitt liv och sina handlingar. Denna religiösa jämlikhet – som ibland var mycket snävt definierad – var ovanligt omfattande inom herrnhutarrörelsen. Det grundläggande skälet till detta var att rörelsens grundare Nikolaus Ludwig von Zinzendorf ansåg att blott lika kunde påverka lika. En herrnhutisk kvinna kunde och borde därför lära, predika och missionera, hon kunde till och med utföra prästerliga uppgifter, såsom att döpa och utdela nattvarden.
Sonen Urban Olof Hjärne återvände 1767 från sina europeiska äventyr, men dog redan 1769, 22 år gammal. Den nu barnlösa Christina Charlotta Hjärne blev änka 1773, och hon arbetade till sin död med att förse sin församling med lokaler för sina gudstjänster och mindre bemedlade flickor med en skola. Hon testamenterade 1783 sin stora egendom vid Kungsträdgården i Stockholm, där hon låtit bygga ett stort hus med kyrksal, till sin herrnhutiska församling.
Christina Charlotta Hjärne avled 1804. Hennes levnadslopp, som hon sannolikt skrev under sin ålderdom, lästes som seden var bland herrnhutarna vid begravningen som en sorts predikan eller en sorts undervisning för församlingen.
